Fantasydravel eller fräck omtolkning
FILMENJag har ännu inte riktigt mig bestämt mig för om "King Arthur: Legend of the Sword" är fantasydravel eller en fräck omtolkning av Arthur-sagan. Det ena utesluter kanske inte det andra för det är både dravel och fräckt på samma gång. Filmen pitchades nämligen som "'Sagan om ringen' möter Guy Ritchies 'Snatch'" och det är just Ritchie som gjort filmen och definitivt satt sin prägel på den. Karaktärerna är lite mer streetsmarta och snackiga än vad som är brukligt i riddaräventyr och det snabba berättande känner vi igen från Ritchies tidigare filmer, inte minst från hans två "Sherlock Holmes"-filmer som ligger aningens närmare "King Arthur" än "Snatch".
Historien börjar när Arthur är barn. Hans far Uther (Eric Bana) är kung och leder striden mot magikern Mordred och hans övernaturliga styrkor. Lyckligtvis svingar Uther det magiska svärdet Excalibur och vinner striden. I skuggorna lurar hans bror Vortigern (Jude Law) som lockad av mörk magi utför en kupp mot sin bror för att ta över makten som kung. Den lyckas och den numera föräldralösa Arthur hamnar i Londinium där han växer upp i en bordell till att bli en smart och kaxig ung man (Charlie Hunnam). Under tiden har Vortigern fått både större makt och mer magiska krafter, men mycket vill ha mer och av några sirener får han veta att han måste ha ihjäl den rättmätige tronföljaren för att komma över Excaliburs makt. Svärdet har precis lokaliserats, faststucket i en sten och omöjligt att röra för alla utom den rättmätige. Vortigern tvingar alla män i lämplig ålder att göra ett försök.
Där hamnar Arthur till slut och han kan dra ut svärdet men dess makt är allt för kraftig för han ska förstå den. Arthur räddas med nöd och näppe och får en chans att ta reda på vem han egentligen är innan han ställs inför Vortigern en sista gång.
Jag är lite för mätt på svärdsvingande episka äventyr för att bli överdrivet begeistrad av "King Arthur: Legend of the Sword". Jag står även, som tidigare konstaterat, och velar mellan om filmen är tramsig eller fräck. Jag gillar Ritchies snabba och koncisa stil och tycker att det är rätt kul att se den anammad på en ganska stelbent historia. Men sedan har vi fantasybiten av historien som tenderar att blir lite löjlig. Svårt!
Bland skådespelarna bortom huvudpersonerna hittar vi bland annat Djimon Hounsou, Aidan Gillen, Freddie Fox, Astrid Bergès-Frisbey samt Mikael Persbrandt som spelar en viking. Det påstås att det var på grund av den här rollen som Persbrandt klev av "Beck"-serien, men rollen är egentligen inte speciellt stor så jag undrar om det var värt det (om det nu var anledningen).
Egentligen skulle jag vilja låta filmen sjunka in lite, men samtidigt känns den inte som någon direkt minnesvärd film inom den här smått överfulla genren. Tyvärr är kanske tajmingen lite fel för en sådan här sorts film just nu. Den har sina poänger och är onekligen fräck emellanåt, men inte någon fullträff.
Historien börjar när Arthur är barn. Hans far Uther (Eric Bana) är kung och leder striden mot magikern Mordred och hans övernaturliga styrkor. Lyckligtvis svingar Uther det magiska svärdet Excalibur och vinner striden. I skuggorna lurar hans bror Vortigern (Jude Law) som lockad av mörk magi utför en kupp mot sin bror för att ta över makten som kung. Den lyckas och den numera föräldralösa Arthur hamnar i Londinium där han växer upp i en bordell till att bli en smart och kaxig ung man (Charlie Hunnam). Under tiden har Vortigern fått både större makt och mer magiska krafter, men mycket vill ha mer och av några sirener får han veta att han måste ha ihjäl den rättmätige tronföljaren för att komma över Excaliburs makt. Svärdet har precis lokaliserats, faststucket i en sten och omöjligt att röra för alla utom den rättmätige. Vortigern tvingar alla män i lämplig ålder att göra ett försök.
Där hamnar Arthur till slut och han kan dra ut svärdet men dess makt är allt för kraftig för han ska förstå den. Arthur räddas med nöd och näppe och får en chans att ta reda på vem han egentligen är innan han ställs inför Vortigern en sista gång.
Jag är lite för mätt på svärdsvingande episka äventyr för att bli överdrivet begeistrad av "King Arthur: Legend of the Sword". Jag står även, som tidigare konstaterat, och velar mellan om filmen är tramsig eller fräck. Jag gillar Ritchies snabba och koncisa stil och tycker att det är rätt kul att se den anammad på en ganska stelbent historia. Men sedan har vi fantasybiten av historien som tenderar att blir lite löjlig. Svårt!
Bland skådespelarna bortom huvudpersonerna hittar vi bland annat Djimon Hounsou, Aidan Gillen, Freddie Fox, Astrid Bergès-Frisbey samt Mikael Persbrandt som spelar en viking. Det påstås att det var på grund av den här rollen som Persbrandt klev av "Beck"-serien, men rollen är egentligen inte speciellt stor så jag undrar om det var värt det (om det nu var anledningen).
Egentligen skulle jag vilja låta filmen sjunka in lite, men samtidigt känns den inte som någon direkt minnesvärd film inom den här smått överfulla genren. Tyvärr är kanske tajmingen lite fel för en sådan här sorts film just nu. Den har sina poänger och är onekligen fräck emellanåt, men inte någon fullträff.
EXTRAMATERIALET
Hela åtta bakomfilmer i olika längder ger en ganska bra och samlad bild av produktionen. När man tagit sig igenom de inledande ryggdunkande filmerna för Charlie Hunnam och Guy Ritchie blir det lite mer intressanta tittar på stunts, actionsekvenser och inte minst design av både Excalibur och alla genomarbetade scenbyggen. Det senare ger mest mervärde tycker jag. Det är Gemma Jackson som är filmens produktionsdesigner, en meriterad kvinna som på senare tid varit mycket inblandad i "Game of Thrones" som ändå får anses röra sig i samma värld som "King Arthur: Legend of the Sword". Det är alltid imponerade att bli varse om det detaljarbete som läggs ned för att helheten ska kännas autentisk, och just det tycker jag man lyckats väldigt bra med i denna film.
Sammantaget får man som tidigare konstaterat en bra bild av produktionen. Stämningen verkar har varit god. Alltid något.
Sammantaget får man som tidigare konstaterat en bra bild av produktionen. Stämningen verkar har varit god. Alltid något.
TRE SAKER
1. När en film har en kolon-undertitel så brukar det vara ett tydligt tecken på att det planeras en franchise och visst är det även så i det här fallet. Inte mindre än sex filmer totalt är planen, men vi får se hur det blir med det. Jag tycker inte riktigt att denna första film slutar på ett vis som skriker efter en uppföljare, men å andra sidan finns det många delar av Arthur-sagan som inte kom med i denna film.
2. Till exempel är karaktärerna Guinevere, Lancelot och Merlin inte med i filmen. Nästa gång, kanske?
3. Min personliga favorittolkning av Arthur-sagan är DC:s "maxiserie" "Camelot 3000" från mitten av 80-talet. Den tolv nummer långa serien skapades av Mike W. Barr och Brian Bolland och väcker upp Arthur år 3000 och samtliga medlemmar av "Riddarna kring det runda bordet" återföds i nya karaktärer. En riktigt bra serie som i Sverige kunde läsas episodvis i serietidningen "Gigant".
2. Till exempel är karaktärerna Guinevere, Lancelot och Merlin inte med i filmen. Nästa gång, kanske?
3. Min personliga favorittolkning av Arthur-sagan är DC:s "maxiserie" "Camelot 3000" från mitten av 80-talet. Den tolv nummer långa serien skapades av Mike W. Barr och Brian Bolland och väcker upp Arthur år 3000 och samtliga medlemmar av "Riddarna kring det runda bordet" återföds i nya karaktärer. En riktigt bra serie som i Sverige kunde läsas episodvis i serietidningen "Gigant".
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA