Ett sätt för barn att ta in sorg och död
FILMENInnan Monky är namnet på en gibbonapa som helt plötsligt dyker upp i en familjs liv är det det självutvalda smeknamnet på en levnadsglad och apgalen sexårig flicka som egentligen heter Saga. Hon älskar bananchips och att flänga runt som en klängig apa i allt och alla och lever livet fullt ut. Något annat val har hon inte för hon är dödligt sjuk, och så småningom orkar hennes lilla energifyllda kropp inte mer och hon lämnar jordelivet.
Familjen som blir kvar - storebror Frank (Julius Jimenez Hugoson), pappa (Johan Petersson), mamma (Frida Hallgren), och i periferin mormor (Ing-Marie Carlsson) - faller i sorg, men försöker hålla fasaden uppe. Samtidigt som känslolivet är rubbat är deras vardagsliv också skakigt. Mamma och pappa driver en skidanläggning, vilket fungerar vintertid, men på sommaren är den bara något som står och kostar pengar. Men alternativet att flytta är inget alternativ - speciellt inte när Frank hittar en livs levande apa i trädgården som verkar känna sig väldigt hemma i huset. För Frank är det solklart: Det är hans syster som på något vis kommit tillbaka som den apa hon egentligen var, och mamma och pappa faller också snabbt in i den tron.
Att familjen nu har en apa är en hemlighet i ungefär fem minuter efter att mormor fått veta det och snart känner hela byn till det. Apan förändrar familjens liv - glädjen är tillbaka och de inspireras till att dra igång ett äventyrsprojekt i skogen bakom skidbacken. Men är apan den familjemedlem som försvann eller är det en helt vanlig apa som har ett hem den försvunnit från?
Med "Monky" har Filmsverige gjort en familjefilmstyp som vi inte sett speciellt mycket av tidigare. I USA är den här typen av feel-good med lite tyngd i botten och något lager av galenskap längst upp nästan vardagsmat, och även om jag tycker att filmen träffar rätt ibland känns det samtidigt lite väl ansträngt och tillgjort. Filmens tyngd är bra. Barn som dör unga är något jobbigt och här skildras det främst från syskonvinkeln, där Frank går från storebror till ensamt barn. Ett sätt för barn att ta in konceptet om död och sorg, och något för de stackare som upplevt detta att relatera till. Men sorgen skildras lite väl lättviktigt. Det är inte speciellt många filmminuter som familjen ska föreställa vara i sorg och det biter inte riktigt till.
Mycket av snacket kring filmen har handlat om den digitala apa som framställts och den är förstås bra gjord. Karaktären är ett stort framsteg för svensk film medan historiens önskan om att vara amerikansk feel good inte riktigt är det. Det samlade intrycket blir blandat. En godkänd familjefilm blir det, men inte mycket mer.
Familjen som blir kvar - storebror Frank (Julius Jimenez Hugoson), pappa (Johan Petersson), mamma (Frida Hallgren), och i periferin mormor (Ing-Marie Carlsson) - faller i sorg, men försöker hålla fasaden uppe. Samtidigt som känslolivet är rubbat är deras vardagsliv också skakigt. Mamma och pappa driver en skidanläggning, vilket fungerar vintertid, men på sommaren är den bara något som står och kostar pengar. Men alternativet att flytta är inget alternativ - speciellt inte när Frank hittar en livs levande apa i trädgården som verkar känna sig väldigt hemma i huset. För Frank är det solklart: Det är hans syster som på något vis kommit tillbaka som den apa hon egentligen var, och mamma och pappa faller också snabbt in i den tron.
Att familjen nu har en apa är en hemlighet i ungefär fem minuter efter att mormor fått veta det och snart känner hela byn till det. Apan förändrar familjens liv - glädjen är tillbaka och de inspireras till att dra igång ett äventyrsprojekt i skogen bakom skidbacken. Men är apan den familjemedlem som försvann eller är det en helt vanlig apa som har ett hem den försvunnit från?
Med "Monky" har Filmsverige gjort en familjefilmstyp som vi inte sett speciellt mycket av tidigare. I USA är den här typen av feel-good med lite tyngd i botten och något lager av galenskap längst upp nästan vardagsmat, och även om jag tycker att filmen träffar rätt ibland känns det samtidigt lite väl ansträngt och tillgjort. Filmens tyngd är bra. Barn som dör unga är något jobbigt och här skildras det främst från syskonvinkeln, där Frank går från storebror till ensamt barn. Ett sätt för barn att ta in konceptet om död och sorg, och något för de stackare som upplevt detta att relatera till. Men sorgen skildras lite väl lättviktigt. Det är inte speciellt många filmminuter som familjen ska föreställa vara i sorg och det biter inte riktigt till.
Mycket av snacket kring filmen har handlat om den digitala apa som framställts och den är förstås bra gjord. Karaktären är ett stort framsteg för svensk film medan historiens önskan om att vara amerikansk feel good inte riktigt är det. Det samlade intrycket blir blandat. En godkänd familjefilm blir det, men inte mycket mer.
EXTRAMATERIALET
Inget. Här hade det kanske suttit fint med en liten bakomfilm om framför allt den digitala karaktären, inte minst för att visa att Sverige kan sådant här också. Men icke.
TRE SAKER
1. Ryktet säger att den digitala apan är den dyraste "skådespelaren" inom svensk filmhistoria.
2. Hemmet familjen har i filmen är riktigt färgsprakande och härligt. Lite bohemiskt hippieaktigt och en filmdekoratörs våta dröm.
3. Det är något konstigt med skådespelarnas ögon på filmaffischen/omslaget. Det kanske är för litet att se här, men något är skumt. Låt gå för att de fixats till lite i Photoshop men det känns som att alla tre har blicken på tre olika ställen och ingen av dem tittar på apan framför dem. Jäkligt skumt.
2. Hemmet familjen har i filmen är riktigt färgsprakande och härligt. Lite bohemiskt hippieaktigt och en filmdekoratörs våta dröm.
3. Det är något konstigt med skådespelarnas ögon på filmaffischen/omslaget. Det kanske är för litet att se här, men något är skumt. Låt gå för att de fixats till lite i Photoshop men det känns som att alla tre har blicken på tre olika ställen och ingen av dem tittar på apan framför dem. Jäkligt skumt.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Frida Hallgren (14)
Frida Hallgren (14)
