Se den med varsamhet
FILMENDet kommer aldrig att ta slut, hur gärna än Janne "Loffe" Carlsson i "Stjärnorna på slottet" tycker att det "kan vara nog nu". Och hur mycket än Lena Ohlin säger till Ralph Fiennes i Oscaraktuella "The reader": "Vill du ha frid – sök dig till konsten och litteraturen, men sök dig inte tillbaka till lägren." Den ohyggliga maskin som var Förintelsen, och alla de där avskyvärda arbetar- och dödslägren som låg utspridda på den europiska kartan på 1930- och 1940-talen, kommer förhoppningsvis aldrig att lämna vårt medvetande. Uppdraget, "om detta må ni berätta", får aldrig lämna oss.
Jag har haft en kris med Förintelsen de senaste månaderna. Jag har läst så mycket om den genom åren, och sett så mycket spelfilm och dokumentärer, att det kändes som att jag bara behövde blunda, eller stirra rakt fram, för att vara där själv. Jag blev utföst ur tåget vid Auschwitz, jag dog i dysenteri i Bergen-Belsen, jag tågade med Imre Kertész på övergivna ungerska landsvägar, jag var till och med inne i duscharna eller stod framför ett nygrävt dike med en exekutionspluton bakom mig.
Jag ville fly från det fruktansvärda och förstod först nästan försent att jag höll på att förlora min empati. Jag tänkte: om jag vill fly från detta, då gör det mig likadan som lägervakterna. De hade ju fikarum även i Auschwitz, där de drack kaffe och sprit, sjöng sånger, och väntade på det stora genombrottet vid östfronten.
Att fly från det är sluta att se spelfilmer och dokumentärer, och att inte läsa mer litteratur på ämnet. "The reader" fick mig att vakna upp igen. Det är kanske lätt att blunda för Anne Franks naiva blick och tänka att detta inte berör mig, men det är svårare att blunda för konsekvenserna av ett så fegt beslut.
Den tyska tv-serien "Hitler - Förintelsen", från 2000, är en mycket välgjord dokumentär som tar med tittaren rakt in i Förintelsen. I sex avsnitt skildras allt från SS-truppernas hänsynslösa jakt på judar, och livet i de judiska gettona, till de mekaniska (och effektiva) processerna i dödsfabrikerna. De avslutande avsnitten behandlar motståndsrörelserna och den problematiska frigörelsen våren/sommaren 1945. Det är verkligen inte lätt att ta sig igenom serien, men ögonvittnena som intervjuas i avsnitten hjälper till: de överlevde ju, och de vill berätta om vad de har varit med om. Så jag måste lyssna.
Det som dröjer sig kvar mest hos mig efter att ha sett igenom dvd:n är inte nazisternas hänsynslöshet, utan vad den hänsynslösheten tvingade oskyldiga människor till. Vill man verkligen förstå Förintelsen måste man sätta in sig själv i kontexten och meditera över vem man själv hade varit/blivit under de där extrema förhållandena. Hade jag böjt huvudet och tacksamt mött döden? Hade jag fjäskat för lägervakterna för att vinna fördelar och förlänga mitt liv? Hade jag vägrat att gräva gravarna eller bränna
liken?
Den här dokumentärserien kastar sådana frågeställningar rakt i ansiktet. Du måste förstås se den – men se den med varsamhet.
Jag har haft en kris med Förintelsen de senaste månaderna. Jag har läst så mycket om den genom åren, och sett så mycket spelfilm och dokumentärer, att det kändes som att jag bara behövde blunda, eller stirra rakt fram, för att vara där själv. Jag blev utföst ur tåget vid Auschwitz, jag dog i dysenteri i Bergen-Belsen, jag tågade med Imre Kertész på övergivna ungerska landsvägar, jag var till och med inne i duscharna eller stod framför ett nygrävt dike med en exekutionspluton bakom mig.
Jag ville fly från det fruktansvärda och förstod först nästan försent att jag höll på att förlora min empati. Jag tänkte: om jag vill fly från detta, då gör det mig likadan som lägervakterna. De hade ju fikarum även i Auschwitz, där de drack kaffe och sprit, sjöng sånger, och väntade på det stora genombrottet vid östfronten.
Att fly från det är sluta att se spelfilmer och dokumentärer, och att inte läsa mer litteratur på ämnet. "The reader" fick mig att vakna upp igen. Det är kanske lätt att blunda för Anne Franks naiva blick och tänka att detta inte berör mig, men det är svårare att blunda för konsekvenserna av ett så fegt beslut.
Den tyska tv-serien "Hitler - Förintelsen", från 2000, är en mycket välgjord dokumentär som tar med tittaren rakt in i Förintelsen. I sex avsnitt skildras allt från SS-truppernas hänsynslösa jakt på judar, och livet i de judiska gettona, till de mekaniska (och effektiva) processerna i dödsfabrikerna. De avslutande avsnitten behandlar motståndsrörelserna och den problematiska frigörelsen våren/sommaren 1945. Det är verkligen inte lätt att ta sig igenom serien, men ögonvittnena som intervjuas i avsnitten hjälper till: de överlevde ju, och de vill berätta om vad de har varit med om. Så jag måste lyssna.
Det som dröjer sig kvar mest hos mig efter att ha sett igenom dvd:n är inte nazisternas hänsynslöshet, utan vad den hänsynslösheten tvingade oskyldiga människor till. Vill man verkligen förstå Förintelsen måste man sätta in sig själv i kontexten och meditera över vem man själv hade varit/blivit under de där extrema förhållandena. Hade jag böjt huvudet och tacksamt mött döden? Hade jag fjäskat för lägervakterna för att vinna fördelar och förlänga mitt liv? Hade jag vägrat att gräva gravarna eller bränna
liken?
Den här dokumentärserien kastar sådana frågeställningar rakt i ansiktet. Du måste förstås se den – men se den med varsamhet.
EXTRAMATERIALET
DVD:n innehåller inget extramaterial.
TRE SAKER
1. Den BBC-producerade dokumentärserien "Auschwitz: The Nazis and the 'Final Solution'", i sex delar, är också mycket sevärd. Det är kanske den bästa av alla dokumentärer som finns på temat. Likt "Förintelsen" har den gått på TV4.
2. Och en ännu bättre dokumentär är Joachim Fests ("Der untergang) "Hitler: a career".
3. Bioaktuella "The Boy in the Striped Pyjamas" på unga (f 1971) John Boynes roman är också mycket sevärd. Den är sentimental, men kastar verkligen det egna ställningstagandet rakt i ansiktet. Upplösningen i den filmen är som en knytnäve i magen.
2. Och en ännu bättre dokumentär är Joachim Fests ("Der untergang) "Hitler: a career".
3. Bioaktuella "The Boy in the Striped Pyjamas" på unga (f 1971) John Boynes roman är också mycket sevärd. Den är sentimental, men kastar verkligen det egna ställningstagandet rakt i ansiktet. Upplösningen i den filmen är som en knytnäve i magen.
TOBIAS JOHANSSON (2009-02-18)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
