70-talsfrun som blev chef
FILMENDet fullständigt osar 70-tal om denna franska komedi, vilket inte är så konstigt när den utspelar sig 1977. Men det är inte bara tidsandan som är 70-tal, allt annat är det också. Den inledande vinjetten med beskurna bilder med rundade hörn, gul-röd typografi och fransk 70-talspop sätter stämningen på en gång och det är givetvis en fröjd för ett 70-talsfreak som jag.
Dessvärre faller resten av filmen mig inte riktigt i smaken. Det här känns som en film för en annan generation än min (och då menar jag inte på grund av tidsskildringen) då jag inte tycker att filmen är speciellt rolig. Det kan vara det eviga problemet med komedier på språk man inte förstår, att humorn inte riktigt kommer fram när man tvingas sitta med ögonen klistrade på textremsorna i stället för att förstå det som sägs.
Hur som helst: Catherine Deneuve spelar troféfrun Suzanne Pujol, gift med den småtjuriga Robert Pujol (Fabrice Luchini). Robert är chef på en paraplyfabrik som Suzannes far startade, och där är det trubbel. Arbetarna strejkar på grund av deras usla arbetsförhållanden och Robert vägrar gå med på deras villkor vilket slutar med att de fängslar honom i fabriken. För att rädda sin man tvingas Suzanne vända sig till stadens borgmästare, Maurice Babin (Gérard Depardieu), en kommunist med arbetarbakgrund som hon en gång i tiden hade en liten affär med. Maurice lyckas få ut Robert men den stressiga situationen gör att han får en infarkt och måste läggas in på sjukhus.
Under tiden tar Suzanne över företaget. Hon förhandlar med arbetarna och de enas om nya villkor och plötsligt tänds en ny gnista i företaget. Suzanne engagerar barnen Joëlle (Judith Godrèche) och Laurent (Jérémie Renier) och hon får både arbetarnas och aktieägarnas förtroende. Till och med Roberts sekreterare och älskarinna Nadège (Karin Viard) som rapporterar till honom inser att Suzanne är en riktigt bra chef och företagsledare. Den friskförklarade Robert kan dock inte tolerera detta och plötsligt ställs herr och fru Pujol mot varandra och barnen tvingas välja sida - vem ska leda företaget egentligen?
Det är egentligen inga fel på "Potiche". Den är välgjord och välspelad men jag blir inte speciellt berörd eller underhållen av den. Omslaget är fyllt av citat som framställer filmen som rena skrattfesten, men humorn passerar förbi utan att gripa ta i mig. Det är lite tråkigt faktiskt, och jag tror som sagt att det är jag och filmen som inte är riktigt kompatibla som är problemet, inte filmen i sig.
Dessvärre faller resten av filmen mig inte riktigt i smaken. Det här känns som en film för en annan generation än min (och då menar jag inte på grund av tidsskildringen) då jag inte tycker att filmen är speciellt rolig. Det kan vara det eviga problemet med komedier på språk man inte förstår, att humorn inte riktigt kommer fram när man tvingas sitta med ögonen klistrade på textremsorna i stället för att förstå det som sägs.
Hur som helst: Catherine Deneuve spelar troféfrun Suzanne Pujol, gift med den småtjuriga Robert Pujol (Fabrice Luchini). Robert är chef på en paraplyfabrik som Suzannes far startade, och där är det trubbel. Arbetarna strejkar på grund av deras usla arbetsförhållanden och Robert vägrar gå med på deras villkor vilket slutar med att de fängslar honom i fabriken. För att rädda sin man tvingas Suzanne vända sig till stadens borgmästare, Maurice Babin (Gérard Depardieu), en kommunist med arbetarbakgrund som hon en gång i tiden hade en liten affär med. Maurice lyckas få ut Robert men den stressiga situationen gör att han får en infarkt och måste läggas in på sjukhus.
Under tiden tar Suzanne över företaget. Hon förhandlar med arbetarna och de enas om nya villkor och plötsligt tänds en ny gnista i företaget. Suzanne engagerar barnen Joëlle (Judith Godrèche) och Laurent (Jérémie Renier) och hon får både arbetarnas och aktieägarnas förtroende. Till och med Roberts sekreterare och älskarinna Nadège (Karin Viard) som rapporterar till honom inser att Suzanne är en riktigt bra chef och företagsledare. Den friskförklarade Robert kan dock inte tolerera detta och plötsligt ställs herr och fru Pujol mot varandra och barnen tvingas välja sida - vem ska leda företaget egentligen?
Det är egentligen inga fel på "Potiche". Den är välgjord och välspelad men jag blir inte speciellt berörd eller underhållen av den. Omslaget är fyllt av citat som framställer filmen som rena skrattfesten, men humorn passerar förbi utan att gripa ta i mig. Det är lite tråkigt faktiskt, och jag tror som sagt att det är jag och filmen som inte är riktigt kompatibla som är problemet, inte filmen i sig.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Det riktigt känns att filmen är baserad på någon förlaga, och visst är det så. I grund och botten är det en pjäs som tidigare filmats som tv-film 1983.
2. En dubbad version av filmens trailer ingick i brittiska telecomföretaget Oranges "Don't let mobile phones spoil your film"-kampanj där dialogen ersatts med telefonrelaterade konversationer och musiken med ringsignaler.
3. "Potiche" betyder som ni kanske redan listat ut just "troféfru".
2. En dubbad version av filmens trailer ingick i brittiska telecomföretaget Oranges "Don't let mobile phones spoil your film"-kampanj där dialogen ersatts med telefonrelaterade konversationer och musiken med ringsignaler.
3. "Potiche" betyder som ni kanske redan listat ut just "troféfru".
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Gérard Depardieu (7)
Gérard Depardieu (7)
