Konstnärsbehandling av Poe
FILMENNär jag tänker på Edgar Allan Poe och film ser jag främst Roger Cormans trevliga 60-talsfilmatiseringar med Vincent Price framför mig. Framgången hos dessa adaptioner beror till stor till på att de tar Poes berättelser för vad de är, och relaterar berättelserna rakt upp och ner, utan pretentioner och utan onödigt tjafs. En dylik direkt approach är inget man kan beskylla antologin "Sagor från de döda" för att anamma. Här var det i stället konstnärskap och poesi på en förmodat hög nivå som gällde när tre erkända regissörer 1967 sammanstrålade för att ge liv åt dito många av den amerikanska skräckpoetens alster.
Och visst innehåller filmen massor av fint artisteri och exempel på inspirerad regi. Ta det första avsnittet, "Metzengerstein", regisserat av Roger Vadim med Jane Fonda föreställande en dekadent grevinna som hemsöks av sin döda kusin i form av en svart häst. Vadim utnyttjar det medeltida sceneriet till att skapa en olycksbådande stämning med lyckat resultat. Berättelsen i sig är måhända något komplex för episodformatet och kostymen ser lite billig ut i jämförelse med större produktioner, men som helhet fungerar detta segment. Man skulle dock framgångsrikt kunna hävda att Vadim mest är intresserad av att visa upp Fonda i diverse avslöjande utstyrslar.
Nästa berättelse är "William Wilson", och avhandlar den syndiga titelfigurens (Alain Delon) liv och hur han förföljs av en dubbelgångare som ständigt sätter i käppar i hjulet för hans omoraliska leverne. Regissören Louis Malle var en centralgestalt inom den franska nya vågen, och sätter redan i inledningen av sitt avsnitt tonen genom ett friskt användande av för sin rörelse så typiska jump cuts. Överlag är han nog den av regissörerna som lyckas bäst med att ge sin episod en egen stil, samtidigt som berättelsen förblir Poe relativt trogen. Brigitte Bardot dyker upp i en biroll och överlag är "William Wilson" filmens höjdpunkt.
Slutligen använder sig Frederico Fellini av Terrence Stamp i rollen som "Toby Dammit" för att satirisera över den kontemporära filmbranschen. Dammit är en nersupen brittisk skådespelare som inbjuds till Rom för att medverka i en biblisk västernfilm, men hatar sin publik och har tagit rollen mest för att han blivit lovad en ny Ferrari. På väg mot sin undergång träffar han dekadent branschfolk och medverkar i ytliga tv-intervjuer och vid prisutdelningar. Fellini får in en del roliga gliringar mot en bransch han är del av men uppenbarligen ser ner på, men så värst mycket Poe har berättelsen inte att erbjuda förrän precis i slutet.
Och kanske är detta symptomatiskt för "Sagor från de döda" som helhet. Vi har här tre framstående regissörer, kanske rentav auteurer, som inte låter något komma i vägen för sina konstnärliga visioner så till den milda grad att den som får stryka på foten i dessa Poe-filmatiseringar märkligt nog är Poe själv. Författaren är för de flesta känd för sina skräckberättelser, men "Sagor från de döda" knyter an på en mer tematisk nivå och är förvånande fri från de kalla kårar de flesta förknippar med dessa. Som epidsodfilm betraktad är detta en unik och konstnärlig skapelse, men kanske inte främst det som rysarfantasten förväntar sig.
Och visst innehåller filmen massor av fint artisteri och exempel på inspirerad regi. Ta det första avsnittet, "Metzengerstein", regisserat av Roger Vadim med Jane Fonda föreställande en dekadent grevinna som hemsöks av sin döda kusin i form av en svart häst. Vadim utnyttjar det medeltida sceneriet till att skapa en olycksbådande stämning med lyckat resultat. Berättelsen i sig är måhända något komplex för episodformatet och kostymen ser lite billig ut i jämförelse med större produktioner, men som helhet fungerar detta segment. Man skulle dock framgångsrikt kunna hävda att Vadim mest är intresserad av att visa upp Fonda i diverse avslöjande utstyrslar.
Nästa berättelse är "William Wilson", och avhandlar den syndiga titelfigurens (Alain Delon) liv och hur han förföljs av en dubbelgångare som ständigt sätter i käppar i hjulet för hans omoraliska leverne. Regissören Louis Malle var en centralgestalt inom den franska nya vågen, och sätter redan i inledningen av sitt avsnitt tonen genom ett friskt användande av för sin rörelse så typiska jump cuts. Överlag är han nog den av regissörerna som lyckas bäst med att ge sin episod en egen stil, samtidigt som berättelsen förblir Poe relativt trogen. Brigitte Bardot dyker upp i en biroll och överlag är "William Wilson" filmens höjdpunkt.
Slutligen använder sig Frederico Fellini av Terrence Stamp i rollen som "Toby Dammit" för att satirisera över den kontemporära filmbranschen. Dammit är en nersupen brittisk skådespelare som inbjuds till Rom för att medverka i en biblisk västernfilm, men hatar sin publik och har tagit rollen mest för att han blivit lovad en ny Ferrari. På väg mot sin undergång träffar han dekadent branschfolk och medverkar i ytliga tv-intervjuer och vid prisutdelningar. Fellini får in en del roliga gliringar mot en bransch han är del av men uppenbarligen ser ner på, men så värst mycket Poe har berättelsen inte att erbjuda förrän precis i slutet.
Och kanske är detta symptomatiskt för "Sagor från de döda" som helhet. Vi har här tre framstående regissörer, kanske rentav auteurer, som inte låter något komma i vägen för sina konstnärliga visioner så till den milda grad att den som får stryka på foten i dessa Poe-filmatiseringar märkligt nog är Poe själv. Författaren är för de flesta känd för sina skräckberättelser, men "Sagor från de döda" knyter an på en mer tematisk nivå och är förvånande fri från de kalla kårar de flesta förknippar med dessa. Som epidsodfilm betraktad är detta en unik och konstnärlig skapelse, men kanske inte främst det som rysarfantasten förväntar sig.
EXTRAMATERIALET
Finns inget.
TRE SAKER
1. Europeiska filmskapare har historiskt sett varit betydligt sämre än sina amerikanska kolleger på att framställa teaterblod med en någorlunda trovärdig färg, vilket kan exemplifieras med en av de allra första bilderna i "Sagor från de döda". Falu rödfärg all the way.
2. Dekadens och självdestruktivitet är teman som återkommer genom hela filmen. Samtliga huvudkaraktärer är moraliskt förkastliga och dör för sina egna händer.
3. Filmen var ursprungligen tänkt att regisseras av Fellini i sällskap av Orson Welles och Luis Buñuel.
2. Dekadens och självdestruktivitet är teman som återkommer genom hela filmen. Samtliga huvudkaraktärer är moraliskt förkastliga och dör för sina egna händer.
3. Filmen var ursprungligen tänkt att regisseras av Fellini i sällskap av Orson Welles och Luis Buñuel.
JOEL FORNBRANT (2012-02-26)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Jane Fonda (9)
Jane Fonda (9)
