En klassisk fransk moralkaka
FILMEN"Den sicilianska klanen" är en del av den franska vågen som sköljde över oss under 60-talet. Bland gangsterfilmerna nämns ofta "Rififi" från 1955 och "Den röda cirkeln" från 1970. Gemensamt för den sistnämnda och denna film är att båda är goda exempel på denna våg och att båda har Alain Delon i huvudrollen.
Alains karaktär Roger är en kallharmad juveltjuv med mer än ett mord på sitt samvete. I filmens inledningen tar han hjälp av en italiensk maffiafamilj för att rymma från en fångtransport. Väl i säkerhet hos familjen presenterar han detaljerna till en juvelkupp som är för lockande för att motstå. Dock visar det sig att heder och mänskliga fel och brister sätter käppar i hjulet för en annars perfekt plan.
"Den sicilianska klanen" är inte direkt någon film noir, även om svärtan känns påtaglig. Det hårdkokta från de amerikanska gangsterfilmerna är här lite mera löst. Maffiatyperna har till exempel någon slags princip om att inte döda, såvida ingen lurar dem eller svärtar ned deras heder förstås. Inte heller är det här någon klassisk kupp-film. Visst har intrigen en del likheter med filmer som "Ocean's eleven" men filmen som sådan har en helt annan ton och underliggande historia att berätta.
Och det är en tragedi som berättas. Vågen av franska gangsterfilmer från den här tiden har sällan ett lyckligt slut. De har ofta en lite dov och melankolisk stämning och hur cool filmens upplevda hjälte än är så är det ingen garanti för att han lyckas. I klassiska kupp-filmer som den ovan nämnda handlar det om att bli underhållen för ett par timmar och må bra efteråt. Filmer som "Den sicilianska klanen" vill i stället locka tittaren med spänning och en tydlig definierad hjälte att heja på - för att sedan klappa till med ett oväntat öde för hjälten i fråga och en stenhård moralkaka. I just det här fallet passar till exempel "brott lönar sig inte" ganska bra. Men man skulle också kunna lägga till "det går inte att fly från sitt förflutna" eller "som man bäddar får man ligga".
Men ta nu inte detta som något negativt. Även om filmen inte platsar på topp-5 över franska kriminaldraman så är den ändå sevärd, inte minst tack vare de tre giganterna Alain Delon, Lino Ventura och Jean Gabin. Och så ett intressant soundtrack från den välbekante Ennio Morricone.
Alains karaktär Roger är en kallharmad juveltjuv med mer än ett mord på sitt samvete. I filmens inledningen tar han hjälp av en italiensk maffiafamilj för att rymma från en fångtransport. Väl i säkerhet hos familjen presenterar han detaljerna till en juvelkupp som är för lockande för att motstå. Dock visar det sig att heder och mänskliga fel och brister sätter käppar i hjulet för en annars perfekt plan.
"Den sicilianska klanen" är inte direkt någon film noir, även om svärtan känns påtaglig. Det hårdkokta från de amerikanska gangsterfilmerna är här lite mera löst. Maffiatyperna har till exempel någon slags princip om att inte döda, såvida ingen lurar dem eller svärtar ned deras heder förstås. Inte heller är det här någon klassisk kupp-film. Visst har intrigen en del likheter med filmer som "Ocean's eleven" men filmen som sådan har en helt annan ton och underliggande historia att berätta.
Och det är en tragedi som berättas. Vågen av franska gangsterfilmer från den här tiden har sällan ett lyckligt slut. De har ofta en lite dov och melankolisk stämning och hur cool filmens upplevda hjälte än är så är det ingen garanti för att han lyckas. I klassiska kupp-filmer som den ovan nämnda handlar det om att bli underhållen för ett par timmar och må bra efteråt. Filmer som "Den sicilianska klanen" vill i stället locka tittaren med spänning och en tydlig definierad hjälte att heja på - för att sedan klappa till med ett oväntat öde för hjälten i fråga och en stenhård moralkaka. I just det här fallet passar till exempel "brott lönar sig inte" ganska bra. Men man skulle också kunna lägga till "det går inte att fly från sitt förflutna" eller "som man bäddar får man ligga".
Men ta nu inte detta som något negativt. Även om filmen inte platsar på topp-5 över franska kriminaldraman så är den ändå sevärd, inte minst tack vare de tre giganterna Alain Delon, Lino Ventura och Jean Gabin. Och så ett intressant soundtrack från den välbekante Ennio Morricone.
EXTRAMATERIALET
Några foton från filmen samt inspelningen. Inget speciellt tyvärr.
TRE SAKER
1. Om man ser den från ett kupp-filmsperspektiv så är den inledande fritagningen av Alain Delons karaktär mer spektakulär och spännande än själva kuppen som sker senare i filmen.
2. En intressant sidogrej är att notera alla saker som gör det omöjligt att placera den här filmen i nutid. Och då menar jag inte de uppenbara sakerna som bilmodeller, kläder eller uttryck. Här hajar man till över rökning i flygplan och lättheten med vilken de smugglar med sig vapen ombord. Dessutom finns som alltid avsaknaden av mobiltelefoner och internet som alltid är tänkvärt i äldre filmer.
3. Filmens dialog blandar franska, italienska och engelska. Inga dubbningar så långt örat kan höra.
2. En intressant sidogrej är att notera alla saker som gör det omöjligt att placera den här filmen i nutid. Och då menar jag inte de uppenbara sakerna som bilmodeller, kläder eller uttryck. Här hajar man till över rökning i flygplan och lättheten med vilken de smugglar med sig vapen ombord. Dessutom finns som alltid avsaknaden av mobiltelefoner och internet som alltid är tänkvärt i äldre filmer.
3. Filmens dialog blandar franska, italienska och engelska. Inga dubbningar så långt örat kan höra.
THOMAS HELSING (2012-08-05)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
