Mycket sevärd gangsterfilm
FILMENAv tre mycket sevärda filmer består denna snygga box från Njutafilms: "Violent Cop" (1989), "Boiling Point" (1990) och "Sonatine" (1993). Samtliga filmer är signerad japanska superstjärnan Takeshi Kitano, som för en svensk publik förhoppningsvis är känd för vackra och underbart våldsamma "Hana-bi" från 1997. Eller så är han inte känd alls i Sverige men då är det dags att ordna upp den saken. Takeshi Kitano är mr showbiz hemma i Japan, en ambitiös tv-profil som syns i många program, hörs i radio, spelar in skivor och skriver böcker. Hemmavid är han mest känd som komiker; utomlands mest som regissör och skådespelare. Hans filmer är både ytligt delikata och enkla, samtidigt som de är avgrundsdjupt eftertänksamma. Alltid med ett häpnadsväckande ultravåld upptryckt rakt i ansiktet på publiken.
I regidebuten "Violent Cop" spelar Takeshi Kitano cyniska och livströtta polisen Azumo; en i grunden både dålig polis och dålig människa. Glad i sprit, känslomässigt störd, våldsam och obehaglig. Systern Akari (Maiko Kawakami) verkar vara enda familjemedlemmen. Också hon känslomässig störd med turer in och ut på sjukhuset. "Hon är sjuk i huvudet", som Azumo sammanfattar. Ett mord på en langare leder till ett knarkspår som når långt in i polishuset. För Azumo blir det en knarkutredning som urartar i suspendering (för både langare och polis) och till en personlig vendetta. "Violent Cop" är en eftertänksam och ärlig film, om människor dubbelhet och litenhet: på så sätt en mycket vemodig film. Den är klädsamt ackompanjerad av Saties bitterljuva "Gnossienne" (nr 1).
"Boiling Point", Takeshi Kitanos andra film, är betydligt mer lättsam även om den har samma mörka undertoner som "Violent Cop" och behandlar likartade händelser: meningslöst våld, trasiga människor och gangsterförtryck. Ändå är den väl egentligen en komedi, med långa klipp, talande tystnader och perfekt timing. "Boiling Point" handlar om Masaki (Yûrei Yanagi), en misslyckad avbytare i det lokala basebollaget. Som inte ens kan träffa bollen. Men ett bråk med lokala yakuzan - Otomo-klanen - och mötet med flickan Sayaka (Yuriko Ishida) förlöser honom. Han söker hjälp att reda ut sina problem men inser till slut att han måste ta saken i egna händer. Takeshi Kitano har en biroll i filmen, som en brutalt osympatisk jävel som misshandlar det mesta som kommer i hans väg. (Sin flickvän, till exempel.) Jag tänker en del på "Napoleon Dynamite" när jag ser "Boiling Point". Här finns samma fasta kamera och uttryckslösa skådespelare.
Den tredje och sista filmen på samlingsutgåvan, "Sonatine", är den vackraste. Det är en stillsam film som centrerar kring döden. Aniki Murakawa (Takeshi Kitano), en livstrött wiseguy (eller vad motsvarande heter om man är yakuzan), får i uppdrag av sin boss att lämna Tokyo och bege sig till Okinawa med en grupp underhuggare. Nakamatsu-klanen ligger i krig med Anan-klanen och Murakawa ska åka dit och medla. Det går inget vidare i Okinawa. Inom kort finner sig Murakawa och hans gäng på en ofrivillig semester i ett övergivet strandhus. Kanske har han åkt på en blåsning, kanske försöker någon manövrera ut honom. Likt de båda första filmerna är "Sonatine" ofta filmad med fast kamera. Det är långa och eftertänksamma scener, ofta avbrutna för torr galghumor. Men det är främst en vemodig historia som, likt de andra två filmerna, fastnar och dröjer sig kvar.
Den här boxen är en utmärkt ingång till Takeshi Kitanos storverk. Får man hoppas på en nyutgåva av "Hana-bi" också?"
I regidebuten "Violent Cop" spelar Takeshi Kitano cyniska och livströtta polisen Azumo; en i grunden både dålig polis och dålig människa. Glad i sprit, känslomässigt störd, våldsam och obehaglig. Systern Akari (Maiko Kawakami) verkar vara enda familjemedlemmen. Också hon känslomässig störd med turer in och ut på sjukhuset. "Hon är sjuk i huvudet", som Azumo sammanfattar. Ett mord på en langare leder till ett knarkspår som når långt in i polishuset. För Azumo blir det en knarkutredning som urartar i suspendering (för både langare och polis) och till en personlig vendetta. "Violent Cop" är en eftertänksam och ärlig film, om människor dubbelhet och litenhet: på så sätt en mycket vemodig film. Den är klädsamt ackompanjerad av Saties bitterljuva "Gnossienne" (nr 1).
"Boiling Point", Takeshi Kitanos andra film, är betydligt mer lättsam även om den har samma mörka undertoner som "Violent Cop" och behandlar likartade händelser: meningslöst våld, trasiga människor och gangsterförtryck. Ändå är den väl egentligen en komedi, med långa klipp, talande tystnader och perfekt timing. "Boiling Point" handlar om Masaki (Yûrei Yanagi), en misslyckad avbytare i det lokala basebollaget. Som inte ens kan träffa bollen. Men ett bråk med lokala yakuzan - Otomo-klanen - och mötet med flickan Sayaka (Yuriko Ishida) förlöser honom. Han söker hjälp att reda ut sina problem men inser till slut att han måste ta saken i egna händer. Takeshi Kitano har en biroll i filmen, som en brutalt osympatisk jävel som misshandlar det mesta som kommer i hans väg. (Sin flickvän, till exempel.) Jag tänker en del på "Napoleon Dynamite" när jag ser "Boiling Point". Här finns samma fasta kamera och uttryckslösa skådespelare.
Den tredje och sista filmen på samlingsutgåvan, "Sonatine", är den vackraste. Det är en stillsam film som centrerar kring döden. Aniki Murakawa (Takeshi Kitano), en livstrött wiseguy (eller vad motsvarande heter om man är yakuzan), får i uppdrag av sin boss att lämna Tokyo och bege sig till Okinawa med en grupp underhuggare. Nakamatsu-klanen ligger i krig med Anan-klanen och Murakawa ska åka dit och medla. Det går inget vidare i Okinawa. Inom kort finner sig Murakawa och hans gäng på en ofrivillig semester i ett övergivet strandhus. Kanske har han åkt på en blåsning, kanske försöker någon manövrera ut honom. Likt de båda första filmerna är "Sonatine" ofta filmad med fast kamera. Det är långa och eftertänksamma scener, ofta avbrutna för torr galghumor. Men det är främst en vemodig historia som, likt de andra två filmerna, fastnar och dröjer sig kvar.
Den här boxen är en utmärkt ingång till Takeshi Kitanos storverk. Får man hoppas på en nyutgåva av "Hana-bi" också?"
EXTRAMATERIALET
En liten booklet följer med utgåvan och där finns information om filmerna men framförallt ett utdrag ur en artikel av danska filmjournalisten Jesper Moerch. Det är en utmärkt genomgång av Takeshi Kitanos filmer och karriär, som en perfekt ingång för den oinvigde. Skivorna innehåller det vanliga: trailers, biografier, och lite promobilder från filmerna.
TRE SAKER
1. Alla filmer utspelar sig i yakuzans värld av organiserad brottslighet. Yakuzan är ett sammanfattande ord för organiserade kriminella grupper i Japan; på ett sätt lite som den sicilianska maffian eller de kinesiska triaderna men här är det inte familjeband genom blod som gäller utan en sorts familjelojalitet med gänget och överhuvudet; den konstruerade familjen.
2. Alla tre filmerna har kopplingar till baseboll. I "Violent Cop" jagas en man som just misshandlat en polis med ett basebollträ. "Boiling Point" kretsar kring delar av ett basebollag. Och i "Sonatine" spelar de baseboll på stranden med ett slagträ och en frisbee.
3. Soundtracket i "Sonatine" påminner så mycket om gamla Amiga-spelet "Giana Sisters" soundtrack att jag stundtals haft lite svårt att koncentrera mig. Vemod och nostalgi om vartannat.
2. Alla tre filmerna har kopplingar till baseboll. I "Violent Cop" jagas en man som just misshandlat en polis med ett basebollträ. "Boiling Point" kretsar kring delar av ett basebollag. Och i "Sonatine" spelar de baseboll på stranden med ett slagträ och en frisbee.
3. Soundtracket i "Sonatine" påminner så mycket om gamla Amiga-spelet "Giana Sisters" soundtrack att jag stundtals haft lite svårt att koncentrera mig. Vemod och nostalgi om vartannat.
TOBIAS JOHANSSON (2007-06-29)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
