En bitter eftersmak
FILMENDet finns något som kittlar nyfikenheten kring Ingmar Bergmans liv och leverne. Inte minst kanske för att hans filmer varit så påtagligt självbiografiska i många delar. Därför såg jag framför mig en dokumentär som skulle kunna utöka bilden av vem Ingmar Bergman var genom en av de personer som kom honom närmast – Liv Ullman.
Men som dokumentär känns den lite för begränsad för den sakens skull. Det saknas röster utifrån som kan komplettera bilden. Var är andra Bergman-skådespelare till exempel? Det är bara Livs historia som förs fram och det blir inte minst tydligt genom att man stundtals använder sig av långa passager från hennes egen självbiografi. Från Bergmans håll använder man sig mest av små snuttar ur kärleksbrev från honom till Liv men ingenting som har någon stor inverkan på filmens innehåll.
Livs berättelse, om vi definierar denna film som så, lämnar mig också med ganska bitter eftersmak. Att se henne sitta på Fårö och berätta om Bergmans svartsjuka, insparkade toalettdörrar och sin stundtals smått grymma behandling av henne och deras dotter ger mig ekon till de tjejer och kvinnor jag suttit ned med och hört berätta hur deras respektive behandlat dem. Det sker inte sällan med ett litet ursäktande leende och ofta med tafatta försök att släta över händelserna. Det verkar alltid finnas förmildrande omständigheter för mäns psykiska och fysiska våld mot kvinnor.
Liv Ullman förefaller göra samma sak trots det där leendet hon hela tiden bibehåller. Bergmans demoner må vara välkända sedan tidigare men i den här filmen blir de tydligare, mer allvarliga och mer påtagligt. Det är ingen odelat positiv bild av människan Ingmar Bergman jag lämnas med. Däremot har jag fått en bra bild av två stora filmkonstnärers relation till varandra.
Men som dokumentär känns den lite för begränsad för den sakens skull. Det saknas röster utifrån som kan komplettera bilden. Var är andra Bergman-skådespelare till exempel? Det är bara Livs historia som förs fram och det blir inte minst tydligt genom att man stundtals använder sig av långa passager från hennes egen självbiografi. Från Bergmans håll använder man sig mest av små snuttar ur kärleksbrev från honom till Liv men ingenting som har någon stor inverkan på filmens innehåll.
Livs berättelse, om vi definierar denna film som så, lämnar mig också med ganska bitter eftersmak. Att se henne sitta på Fårö och berätta om Bergmans svartsjuka, insparkade toalettdörrar och sin stundtals smått grymma behandling av henne och deras dotter ger mig ekon till de tjejer och kvinnor jag suttit ned med och hört berätta hur deras respektive behandlat dem. Det sker inte sällan med ett litet ursäktande leende och ofta med tafatta försök att släta över händelserna. Det verkar alltid finnas förmildrande omständigheter för mäns psykiska och fysiska våld mot kvinnor.
Liv Ullman förefaller göra samma sak trots det där leendet hon hela tiden bibehåller. Bergmans demoner må vara välkända sedan tidigare men i den här filmen blir de tydligare, mer allvarliga och mer påtagligt. Det är ingen odelat positiv bild av människan Ingmar Bergman jag lämnas med. Däremot har jag fått en bra bild av två stora filmkonstnärers relation till varandra.
EXTRAMATERIALET
Endast en trailer för själva filmen.
TRE SAKER
1. Jag blir i alla fall sugen på att se fler Bergman-filmer nu. Speciellt de som Liv Ullman medverkar i.
2. Liv beskriver hur Bergman en gång tvingade henne och medspelaren Max von Sydow att ligga kvar i en livbåt i iskallt väder mellan tagningarna. Max förstod aldrig varför de inte fick gå upp och värma sig mellan varven, men enligt Liv var det för att Bergman var arg på henne. Stackars Max!
3. Vid premiärvisningen i Montreal tidigare i år förväntade sig Liv Ullman att det skulle bli en frågestund efter filmen. Men hon blev förvånad över att människor i stället gick upp och berättade om liknande relationer från sina egna liv.
2. Liv beskriver hur Bergman en gång tvingade henne och medspelaren Max von Sydow att ligga kvar i en livbåt i iskallt väder mellan tagningarna. Max förstod aldrig varför de inte fick gå upp och värma sig mellan varven, men enligt Liv var det för att Bergman var arg på henne. Stackars Max!
3. Vid premiärvisningen i Montreal tidigare i år förväntade sig Liv Ullman att det skulle bli en frågestund efter filmen. Men hon blev förvånad över att människor i stället gick upp och berättade om liknande relationer från sina egna liv.
THOMAS HELSING (2013-12-12)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
