Som en repmånad ungefär
FILMENDen här dokumentären tar sitt avstamp i maj 1999. Det var månaden och året då Manchester Uniteds framgångsrika lag fullbordade en historisk trippel genom att vinna Champions league. Sedan spolas tiden tillbaka till 1992, året då sex unga spelare gör entré och inleder en smått makalös fotbollsresa. "The Class of '92" tar dock en annorlunda väg än många andra idrottsdokumentärer. Den klassiska dramaturgin som står att hitta i att beskriva varje sportsligt steg är här åsidosatt till förmån för att beskriva sex tongivande spelare genom att låta dem återberätta sina minnen och intryck från den här perioden. Visst finns både de stora och de tunga sportsliga ögonblicken där men mest som referens till de minnen och anekdoter som återberättas av huvudpersonerna.
Dessa är David Beckham, Paul Scholes, Gary och Phil Neville, Ryan Giggs och Nicky Butt. Mycket tid läggs på att försöka beskriva sammanhållningen i gänget och i klubben i stort. I början är det mycket nattklubbande men undan för undan ersätts det till viss del av saker som ordentlig kosthållning och seriös träning när killarna får klart för sig vad som krävs för att hålla sig kvar i laget.
Många galna upptåg och hyss återberättas med glimten i ögat. Som invigningsriterna i ungdomslaget (som dessa killar senare var med att avskaffa) och hur Paul Scholes blev instängd i torktumlaren en gång. Det är ett uppsluppet och avslappnat berättande som kan jämföras med när ett gammalt band återförenas eller när gamla lumparpolare träffas igen för en repmånad. Bland övriga personer som får komma till tals finns förstås demontränaren Alex Ferguson och franska stjärnan Eric Cantona men också mer oväntade personer som förre premiärministern Tony Blair och filmregissören Danny Boyle.
Vad som däremot inte fungerar så bra är de lite tafatta försöken att väva in samtiden. Man visar bilder på oroligheter, politiska utspel, Oasis framfart på musikscenerna och så vidare. Men det blir aldrig någon riktigt trovärdig koppling mellan den uppmålade tidsandan och spelarnas väg mot stordåd. Men det är ett ganska litet klagomål. I slutänden är det här en intressant och underhållande inblick i spelarnas karriärer, både för fotbollsintresserada och kanske ännu mer för Manchester United-fans. Jag tvivlar på att andra har så stort utbyte av den här filmen. Men å andra sidan, vem har sagt att en dokumentär ska tilltala alla?
Dessa är David Beckham, Paul Scholes, Gary och Phil Neville, Ryan Giggs och Nicky Butt. Mycket tid läggs på att försöka beskriva sammanhållningen i gänget och i klubben i stort. I början är det mycket nattklubbande men undan för undan ersätts det till viss del av saker som ordentlig kosthållning och seriös träning när killarna får klart för sig vad som krävs för att hålla sig kvar i laget.
Många galna upptåg och hyss återberättas med glimten i ögat. Som invigningsriterna i ungdomslaget (som dessa killar senare var med att avskaffa) och hur Paul Scholes blev instängd i torktumlaren en gång. Det är ett uppsluppet och avslappnat berättande som kan jämföras med när ett gammalt band återförenas eller när gamla lumparpolare träffas igen för en repmånad. Bland övriga personer som får komma till tals finns förstås demontränaren Alex Ferguson och franska stjärnan Eric Cantona men också mer oväntade personer som förre premiärministern Tony Blair och filmregissören Danny Boyle.
Vad som däremot inte fungerar så bra är de lite tafatta försöken att väva in samtiden. Man visar bilder på oroligheter, politiska utspel, Oasis framfart på musikscenerna och så vidare. Men det blir aldrig någon riktigt trovärdig koppling mellan den uppmålade tidsandan och spelarnas väg mot stordåd. Men det är ett ganska litet klagomål. I slutänden är det här en intressant och underhållande inblick i spelarnas karriärer, både för fotbollsintresserada och kanske ännu mer för Manchester United-fans. Jag tvivlar på att andra har så stort utbyte av den här filmen. Men å andra sidan, vem har sagt att en dokumentär ska tilltala alla?
EXTRAMATERIALET
På sätt och vis känns det lite bisarrt med en dokumentär om dokumentären men i en 30-minutersfilm får regissörerna Benjamin och Gabe Turner berätta om hur filmen kom till. Det verkligt fina är dock att denna film inkluderar en hel del scener med snack som inte kom med i den slutliga huvudfilmen.
TRE SAKER
1. Skivans meny består av symboler i stället för namn. Den knepigaste att tolka var en asterisk som visade sig innehålla extramaterialet.
2. Phil Neville är ärlig med hur mycket ett stort idrottsögonblick kan betyda. Ögonblicket när vinstmålet i Champions League-finalen 1999 rullar in är något han rankar högre än både sitt bröllop och sina barns födelse. Och då var det ändå superinhopparen Ole Gunnar Solskjaer som gjorde målet.
3. När filmen färdigställdes hade de sex vunnit 26 stora pokaler, spelat 3268 matcher för Manchester United och 428 matcher i landslaget.
2. Phil Neville är ärlig med hur mycket ett stort idrottsögonblick kan betyda. Ögonblicket när vinstmålet i Champions League-finalen 1999 rullar in är något han rankar högre än både sitt bröllop och sina barns födelse. Och då var det ändå superinhopparen Ole Gunnar Solskjaer som gjorde målet.
3. När filmen färdigställdes hade de sex vunnit 26 stora pokaler, spelat 3268 matcher för Manchester United och 428 matcher i landslaget.
THOMAS HELSING (2014-12-13)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
