Bland det bästa på strömmad tv just nu
FILMENMiniserien "Unbelievable" är som den där säsongen av "True Detective" som ännu inte gjorts. Med lite tillskruvning hade dessa åtta avsnitt absolut fungerat som en säsong av HBO:s deckarserie. Men det här är en Netflixserie baserad på ett verkligt och osannolikt brottsfall.
Titeln är förstås tudelad. I början av serien träffar vi 18-åriga Marie Adler (Kaitlyn Dever) som blivit våldtagen. Vi får se hur hon gång på gång får berätta sin story, hur hon går igenom en noggrann men även otroligt privat undersökning in på bara slemhinnorna och hur hon försöker hantera vardagen. Saken är den att Marie är en problematisk ung kvinna som bytt fosterhem titt som tätt och nu för första gången bor ensam i ett ungdomsboende. När hennes story inte riktigt är konsekvent från en gång till en annan börjar både människorna runt henne och polisen tvivla på att hon faktiskt talar sanning. Är det i själva verket så att hon söker uppmärksamhet och hittat på våldtäkten? Till slut pressas Marie så hårt av polisen att hon erkänner att hon hittat på det hela. Det leder till konsekvenser, faktiskt så att hon stäms för att kommit med falska uppgifter.
Detta sker 2008. 2011 kallas polisen Karen Duvall (Merritt Wever) till en våldtäktsplats. En lite äldre ung kvinna är offret och Karen lyssnar på hennes berättelse. För oss tittare finns det tydliga likheter mellan våldtäkterna i både tillvägagångssätt och beskrivning av gärningsmannen. En bit in i utredningen får Karen av en slump höra om ett annat fall i ett annat distrikt som liknar hennes. Den utredningen leds av veteranen Grace Rasmussen (Toni Collette). Likheterna mellan deras fall är så pass tydliga att de slår ihop sina utredningar. Till en början har de inte mycket att gå på. Gärningsmannen lämnar inte efter sig någon DNA alls och verkar vara medveten om vad han gör på ett irriterande vis. Men så kommer ett genombrott och ett mönster träder fram och de båda poliserna kommer närmare lösningen.
Det här är en riktigt bra miniserie. Dels är själva utredningsarbetet med alla små pusselbitar som läggs ihop väldigt spännande (här tar serien rygg på "Mindhunter - Säsong 2" som har en liknande, och även den verklighetsbaserad, gärningsmannajakt i botten). Dels är Maries story gripande och hemsk eftersom hon kränks flera gånger om - först av våldtäktsmannen och sedan av polisen som mer eller mindre tvingar henne att ljuga. Ytterligare en aspekt till att jag verkligen gillar serien är att den känns väldigt jordnära och genuin. Ibland så att det skaver - den typen av planerande våldtäktsmän som skildras här är inga unika snöflingor, det finns fler än bara enstaka - och i andra fall för att karaktärerna är så okonstlade. Det är inga vinpimplande, magsårsveteraner med intresse för opera och klassisk musik som vi träffar utan intressanta och välskrivna kvinnor som gör sitt jobb jävligt bra. Collette och Wever är makalöst bra och i periferin finns flera fina insatser, de flesta av kvinnor. Och Dever lyckas bra med att ge ett liv till den sköra Marie under olika skeden av hennes liv.
Merparten av den här serien är sann. En serievåldtäktsman härjade i Washington och Colorado och Marie blev inte trodd hos polisen. Poliserna Duvall och Rasmussen må vara påhittade men summan av alla beståndsdelar är en av de bästa miniserier som kan ses för tillfället (hösten 2019 och för evigt). En utmärkt produktion på alla sätt och vis.
Titeln är förstås tudelad. I början av serien träffar vi 18-åriga Marie Adler (Kaitlyn Dever) som blivit våldtagen. Vi får se hur hon gång på gång får berätta sin story, hur hon går igenom en noggrann men även otroligt privat undersökning in på bara slemhinnorna och hur hon försöker hantera vardagen. Saken är den att Marie är en problematisk ung kvinna som bytt fosterhem titt som tätt och nu för första gången bor ensam i ett ungdomsboende. När hennes story inte riktigt är konsekvent från en gång till en annan börjar både människorna runt henne och polisen tvivla på att hon faktiskt talar sanning. Är det i själva verket så att hon söker uppmärksamhet och hittat på våldtäkten? Till slut pressas Marie så hårt av polisen att hon erkänner att hon hittat på det hela. Det leder till konsekvenser, faktiskt så att hon stäms för att kommit med falska uppgifter.
Detta sker 2008. 2011 kallas polisen Karen Duvall (Merritt Wever) till en våldtäktsplats. En lite äldre ung kvinna är offret och Karen lyssnar på hennes berättelse. För oss tittare finns det tydliga likheter mellan våldtäkterna i både tillvägagångssätt och beskrivning av gärningsmannen. En bit in i utredningen får Karen av en slump höra om ett annat fall i ett annat distrikt som liknar hennes. Den utredningen leds av veteranen Grace Rasmussen (Toni Collette). Likheterna mellan deras fall är så pass tydliga att de slår ihop sina utredningar. Till en början har de inte mycket att gå på. Gärningsmannen lämnar inte efter sig någon DNA alls och verkar vara medveten om vad han gör på ett irriterande vis. Men så kommer ett genombrott och ett mönster träder fram och de båda poliserna kommer närmare lösningen.
Det här är en riktigt bra miniserie. Dels är själva utredningsarbetet med alla små pusselbitar som läggs ihop väldigt spännande (här tar serien rygg på "Mindhunter - Säsong 2" som har en liknande, och även den verklighetsbaserad, gärningsmannajakt i botten). Dels är Maries story gripande och hemsk eftersom hon kränks flera gånger om - först av våldtäktsmannen och sedan av polisen som mer eller mindre tvingar henne att ljuga. Ytterligare en aspekt till att jag verkligen gillar serien är att den känns väldigt jordnära och genuin. Ibland så att det skaver - den typen av planerande våldtäktsmän som skildras här är inga unika snöflingor, det finns fler än bara enstaka - och i andra fall för att karaktärerna är så okonstlade. Det är inga vinpimplande, magsårsveteraner med intresse för opera och klassisk musik som vi träffar utan intressanta och välskrivna kvinnor som gör sitt jobb jävligt bra. Collette och Wever är makalöst bra och i periferin finns flera fina insatser, de flesta av kvinnor. Och Dever lyckas bra med att ge ett liv till den sköra Marie under olika skeden av hennes liv.
Merparten av den här serien är sann. En serievåldtäktsman härjade i Washington och Colorado och Marie blev inte trodd hos polisen. Poliserna Duvall och Rasmussen må vara påhittade men summan av alla beståndsdelar är en av de bästa miniserier som kan ses för tillfället (hösten 2019 och för evigt). En utmärkt produktion på alla sätt och vis.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Genom att skriva in en praktikant i storyn kan seriens skapare få in duktigt med exposition i form av att en mer luttrad polis berättar utredningsspecifika saker, som specialuttryck, olika förkortningar och annat. Det är ganska många sekvenser och när man ser mönstret blir det snudd på larvigt, men samtidigt nödvändigt.
2. Susannah Grant är en av de skyldiga till serien. Hennes kanske främsta fjäder i hatten är manuset till den moderna klassikern "Erin Brockovich" och hon har även skrivit och regisserat "Catch and release".
3. Om man är sugen på att djupdyka i den verkliga historien kan man leta rätt på podcasten This American Life och avsnittet "Anatomy Of Doubt" från februari 2006.
2. Susannah Grant är en av de skyldiga till serien. Hennes kanske främsta fjäder i hatten är manuset till den moderna klassikern "Erin Brockovich" och hon har även skrivit och regisserat "Catch and release".
3. Om man är sugen på att djupdyka i den verkliga historien kan man leta rätt på podcasten This American Life och avsnittet "Anatomy Of Doubt" från februari 2006.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
