Göstas hjärna är fortfarande bättre
FILMENI Galenskaparna After Shaves 1985-revy "Cyklar" fanns sketchen "Göstas hjärna" där en silverklädd man i en framtid där liv och umgänge är styrt av datorer plötsligt hamnar i en bisarr konversation med sin hjärna som en bit in i sketchen rymmer och illustreras som en stor mun på en skärm.
Att 35 år senare associera till denna svenska satir när man ser en amerikansk komedi som vilket annat år som helst förmodligen skulle hamnat på biograferna är kanske lite udda, men likheterna i formen är faktiskt inte så märkliga som man kan tro på pappret.
En helt ordinär människa, Carol (Melissa McCarthy), blir utvald av en superintelligens ["ett intellekt som är precis som ett mänskligt medvetande, men oerhört mycket snabbare", Källa: fritanke.se] som vill lära sig mer om mänskligheten. Eftersom halva grejen med AI på film är huruvida de vill mänskligheten illa eller inte, har denna films superintelligens en agenda som kan gå åt vilket håll som helst, beroende på vad den lär sig av Carol.
Det som är problemet med filmen är att den till större delen går ut på att Carol går runt i sitt hem eller på stan eller vad hon nu befinner sig och pratar rätt ut till en röst som inte har någon kropp. Låt gå för att superintelligensen tagit James Cordons röst för att det är en person Carol tycker är trevlig, men det blir ändå rätt trist att se någon prata med ingen. Det är ungefär den typ av problematik filmskapare hade förr när de skulle visa någon som höll på med datorer innan man kom på att man faktiskt kunde skriva ut text över bilderna.
Nu har visserligen rösten en "kropp", eller åtminstone någon sorts fraktalpuls eller vad man ska kalla det som rör sig på vilken skärm som nu är närmast Carol. Det är faktiskt inte helt olikt hur Göstas hjärna betedde sig i sketchen. Och ibland så spelas intelligensen av James Cordon. En del försök till lösningar att komma förbi problemet, men det fungerar inte riktigt.
Trots detta ganska hopplösa upplägg så finns det inuti filmen ett ganska sött rom-com-inslag där Carol återförenas med en gammal kärlek, George (Bobby Cannavale). Givetvis sker detta bara några dagar innan George ska flytta utomlands i ett år, så det blir en ganska intensiv relation där det visar sig att McCarthy och Cannavale har en väldigt genuin kemi. Den här biten hade med fördel kunnat ha brutits ut och placerats i ett bättre sammanhang för det är det bästa med hela filmen.
"Superintelligence" är långt ifrån en fullträff. Komedin tar sig inte och formen gör inte underverk för historien.
Att 35 år senare associera till denna svenska satir när man ser en amerikansk komedi som vilket annat år som helst förmodligen skulle hamnat på biograferna är kanske lite udda, men likheterna i formen är faktiskt inte så märkliga som man kan tro på pappret.
En helt ordinär människa, Carol (Melissa McCarthy), blir utvald av en superintelligens ["ett intellekt som är precis som ett mänskligt medvetande, men oerhört mycket snabbare", Källa: fritanke.se] som vill lära sig mer om mänskligheten. Eftersom halva grejen med AI på film är huruvida de vill mänskligheten illa eller inte, har denna films superintelligens en agenda som kan gå åt vilket håll som helst, beroende på vad den lär sig av Carol.
Det som är problemet med filmen är att den till större delen går ut på att Carol går runt i sitt hem eller på stan eller vad hon nu befinner sig och pratar rätt ut till en röst som inte har någon kropp. Låt gå för att superintelligensen tagit James Cordons röst för att det är en person Carol tycker är trevlig, men det blir ändå rätt trist att se någon prata med ingen. Det är ungefär den typ av problematik filmskapare hade förr när de skulle visa någon som höll på med datorer innan man kom på att man faktiskt kunde skriva ut text över bilderna.
Nu har visserligen rösten en "kropp", eller åtminstone någon sorts fraktalpuls eller vad man ska kalla det som rör sig på vilken skärm som nu är närmast Carol. Det är faktiskt inte helt olikt hur Göstas hjärna betedde sig i sketchen. Och ibland så spelas intelligensen av James Cordon. En del försök till lösningar att komma förbi problemet, men det fungerar inte riktigt.
Trots detta ganska hopplösa upplägg så finns det inuti filmen ett ganska sött rom-com-inslag där Carol återförenas med en gammal kärlek, George (Bobby Cannavale). Givetvis sker detta bara några dagar innan George ska flytta utomlands i ett år, så det blir en ganska intensiv relation där det visar sig att McCarthy och Cannavale har en väldigt genuin kemi. Den här biten hade med fördel kunnat ha brutits ut och placerats i ett bättre sammanhang för det är det bästa med hela filmen.
"Superintelligence" är långt ifrån en fullträff. Komedin tar sig inte och formen gör inte underverk för historien.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Märkligt postapokalyptisk affisch till filmen. Sekvensen där George och Carol dricker champagne är med i filmen, men de sitter på trappen till hans hus. Bakgrunden på affischen är alltså fel, både för situationen och i sin helhet.
2. Filmen är regisserad av Ben Falcone som är Melissa McCarthys man i verkliga livet. Han brukar dyka upp i mindre roller i hennes filmer och här spelar han en av de agenter som kidnappar henne då och då i filmen.
3. Det är kul att filmen utspelar sig i Seattle. Det ger en del fräscha miljöer med det utstickande Space Needle-tornet som given detalj i skylinen. Det syns mitt emellan karaktärerna på affischen.
2. Filmen är regisserad av Ben Falcone som är Melissa McCarthys man i verkliga livet. Han brukar dyka upp i mindre roller i hennes filmer och här spelar han en av de agenter som kidnappar henne då och då i filmen.
3. Det är kul att filmen utspelar sig i Seattle. Det ger en del fräscha miljöer med det utstickande Space Needle-tornet som given detalj i skylinen. Det syns mitt emellan karaktärerna på affischen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
