En film man gärna sover sig igenom
FILMENOm man somnar 40 minuter under en film men ändå inte missar något direkt viktigt är det då ett tydligt tecken på att filmen är alldeles för seg? Jag tycker det. Sällskapet försvann bort i så många minuter men lyckades trots detta hänga med i filmen där det i stort sett aldrig händer någonting – "Portrait of a Lady".
Isabel Archer (Nicole Kidman) har stora problem med att bli av med alla sina friare. När hennes onkel avlider ärver hon massor av pengar. Det ger henne en möjlighet att leva ett självständigt liv. Ödet vill dock annorlunda när hon gifter sig med Gilbert Osmond (John Malkovich) som inte är en speciellt trevlig man. Hon accepterar sin olycka och försöker istället få sin makes dotters liv att bli bättre än sitt eget. Samtidigt finns det andra män som älskar henne och som hon kanske någonstans ändå håller av. Filmen utspelar sig i både Storbritannien och Italien under 1800-talet. En tid då kvinnor var allt annat än fria.
Det är så fruktansvärt segt. Efter en och en halv timme har det fortfarande inte hänt något spännande i filmen och jag kunde inte bry mig mindre om vad som händer för karaktärerna. Allt är endast en enda lång transportsträcka och allting ska vara så underförstått. En olycklig kärlekssaga får man till exempel aldrig någon riktig inblick i och hur ska tittaren då kunna känna något för personerna? En seg film kan vara helt okej men den måste förmedla en känsla så att jag som ser filmen ska vilja veta vad som händer och hur det kommer att gå. Nu bryr jag mig inte det minsta. Istället tittar jag på tavlorna som hänger över min tv och tycker att de nog hänger lite snett i alla fall.
Att John Malkovich dock besitter en enorm pondus går inte att komma ifrån och den fascinerar alltid. Vi ser en ung Christian Bale och en Viggo Mortensen med ruggigt ful frisyr. Mary-Louise Parker spelar, som alltid, bra men inte heller hon lyckas få mig att bry mig nämnvärt.
Filmen är full av intriger, som värsta såpan. Hur man hade tid med allt måste bero på att man inte arbetade. Det är ett enda virrvarr av olycklig kärlek, otrohet och avund. Det finns inte ens ett intresse att försöka bena ut alla underliggande kontakter och kopplingar.
På omslaget har filmens foto lyfts fram. Det har det förmodligen gjorts eftersom handlingen inte är något vidare. Men här stämmer det faktiskt. Fotot är fint och hade säkert varit ännu finare i bioformat.
Isabel Archer (Nicole Kidman) har stora problem med att bli av med alla sina friare. När hennes onkel avlider ärver hon massor av pengar. Det ger henne en möjlighet att leva ett självständigt liv. Ödet vill dock annorlunda när hon gifter sig med Gilbert Osmond (John Malkovich) som inte är en speciellt trevlig man. Hon accepterar sin olycka och försöker istället få sin makes dotters liv att bli bättre än sitt eget. Samtidigt finns det andra män som älskar henne och som hon kanske någonstans ändå håller av. Filmen utspelar sig i både Storbritannien och Italien under 1800-talet. En tid då kvinnor var allt annat än fria.
Det är så fruktansvärt segt. Efter en och en halv timme har det fortfarande inte hänt något spännande i filmen och jag kunde inte bry mig mindre om vad som händer för karaktärerna. Allt är endast en enda lång transportsträcka och allting ska vara så underförstått. En olycklig kärlekssaga får man till exempel aldrig någon riktig inblick i och hur ska tittaren då kunna känna något för personerna? En seg film kan vara helt okej men den måste förmedla en känsla så att jag som ser filmen ska vilja veta vad som händer och hur det kommer att gå. Nu bryr jag mig inte det minsta. Istället tittar jag på tavlorna som hänger över min tv och tycker att de nog hänger lite snett i alla fall.
Att John Malkovich dock besitter en enorm pondus går inte att komma ifrån och den fascinerar alltid. Vi ser en ung Christian Bale och en Viggo Mortensen med ruggigt ful frisyr. Mary-Louise Parker spelar, som alltid, bra men inte heller hon lyckas få mig att bry mig nämnvärt.
Filmen är full av intriger, som värsta såpan. Hur man hade tid med allt måste bero på att man inte arbetade. Det är ett enda virrvarr av olycklig kärlek, otrohet och avund. Det finns inte ens ett intresse att försöka bena ut alla underliggande kontakter och kopplingar.
På omslaget har filmens foto lyfts fram. Det har det förmodligen gjorts eftersom handlingen inte är något vidare. Men här stämmer det faktiskt. Fotot är fint och hade säkert varit ännu finare i bioformat.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmen gjordes 1996 men släpptes alltså inte på dvd förrän 14 år senare. Det märks tydligt på skådespelarnas utseenden att det var ett tag sedan.
2. När en film har så många bra skådespelare, och framför allt stora namn, borde man bli misstänksam när filmen gått en helt förbi. Bakom filmen ligger Jane Campion som även gjort dundersuccén "Pianot".
3. Filmens omslag ger fel bild av handlingen. Den person som skrivit det hade det säkert inte lätt men det som skrivits stämmer inte överens med verkligheten.
2. När en film har så många bra skådespelare, och framför allt stora namn, borde man bli misstänksam när filmen gått en helt förbi. Bakom filmen ligger Jane Campion som även gjort dundersuccén "Pianot".
3. Filmens omslag ger fel bild av handlingen. Den person som skrivit det hade det säkert inte lätt men det som skrivits stämmer inte överens med verkligheten.
MARIA EREMO (2010-06-22)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
