Okej satir om kungahus

FILMEN

Först en oerhört ickeanalytisk och svepande historielektion. Den här filmen är gjord i ett land som saknar kungahus, så därför utspelar sig filmen i ett icke namngivet fransktalande land. Ett påhittat land. Frankrike har inte haft någon kung sedan Louis Philippe I avsattes 1848; fastän det väl egentligen gick åt helvete på riktigt redan 1793 när man klippte huvudet av Ludvig XVI. Efter nära hundra år av inre politisk oro avsattes sista kejsaren Napoleon III 1871 efter ett krig mot Tyskland, sedan dess har landet varit republik. Det finns dock en del tronpretendenter i landet, som har ganska tragiska livsöden, men om detta handlar inte denna film.

När ett land utan monarki ska skoja med andra länder som har monarki är det första som faller dem in oftast traditioner och ceremonier; något de inte begriper sig på. Alls. Tänk ”En prinsessas dagbok”, ”A Cinderella Story” eller ”What a girl wants”– där stormar en ung flicka in i kungahuset och revolutionerar det och alla applåderar och charmas till slut. Den barska marskalken, som symboliserar traditionen, får spö eller smälter. De stela kungahusen behöver färg och gardiner, ett skönt collegerockband i balsalen och en prinsessa som till slut vet att föra sig både i tradition som på valfritt fränt ungdomsarrangemang på MTV. Det här är en sådan film.

Kungen dör och ska efterträdas, men eftersom förstfödde sonen Alban (Michel Vuillermoz) är ogift går kronan till den yngre sonen Arnaud (Lambert Wilson), en riktig drällpelle som nu måste skärpa sig om han ska bli krönt. Han är gift med filmens huvudperson Armelle (Valérie Lemercier). Armelle är en tråkig talpedagog med lite ätstörningar och komplex. I Sverige skulle Ulla Skoog ha spelat den rollen (fast troligtvis bättre). Nu ska Armelle förvandlas från ful ankunge till vacker prinsessa men hon motarbetas av både änkedrottning Eugénia (Catherine Deneuve), med marskalkskurken René-Guy (Michel Aumont), av den egna maken och av media. Och när det dessutom visar sig att maken är otrogen är måttet rågat för Armelle. Men maken kan inte bli kung utan henne.

Valérie Lemercier har både skrivit, regisserat och spelar huvudrollen. Ett huvudproblem för henne är att hon inte verkar veta vad hon vill med filmen. Är det en politisk satir? Hur ska hon koppla Dianaspåret? Hur får hon in medelåldersmamman som hjälte? Hur får hon med sig skrattarna? Hon verkar ha haft problem redan på post it-stadiet, för det här är en film som vill väldigt mycket men inte på långa vägar når fram.

Man får se den som ett försök från fransmännen bakom filmen att driva en del med den europeiska monarkin, något de tydligen finner väldigt lustigt. Och ur den synpunkten är det en ganska underhållande film. Det är intressant att se ett land som inte alls berörs av, låt säga, den moderna svenska och tandlösa monarkin. Detta pekas det på nästan omedelbart – Lemercier låter kungligheterna delta i många och långa ceremonier. Scenen när Arnaud inviger ett bibliotek med Armelle med sig på podiet är en tydlig blinkning till alla äkta makar som stått uttråkade med påklistrat leende medan deras kungliga diton talat.

Här är det precis som i ”En prinsessas dagbok”, fast för vuxna. Kungligheterna är i själva verket oförlösta butterkvistar som måste räddas. Och prinsessan räddar dem, eller inte, eller pekar i vart fall ut vad som är fel – eller blir själv en del av det. Välj själv. Mot slutet blir storyn alltmer skruvad och bisarr, men slutar bokstavligt med ett platt fall.

Men jag gillar ensemblen. Alla gör ett fint arbete och filmen innehåller några trevliga skratt.


EXTRAMATERIALET

Filmen innehåller inget extramaterial.


TRE SAKER

1. Det finns en del tydliga referenser till det svenska kungahuset. Vid ett tillfälle rättar exempelvis prinsessan kronprinsens stavfel i en gästbok.

2. Filmen innehåller ett ohyggligt och oväntat pedofilskämt. En liten flicka gnuggar en docka i underlivet och pratar om sin morfar. Vetifan hur Lemercier tänkte när hon tyckte att det skulle vara roligt.

3. Jag kan inte sluta tänka på ”Mitt stora feta grekiska bröllop”. Kanske för att Valérie Lemercier är lite lik Nia Vardalos och nästan jämnårig med henne. Men grekfilmen är typ fem gånger bättre.


TOBIAS JOHANSSON (2007-04-24)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin komedi
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Komedi
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2007
Bolag: Atlantic
Ljud: Stereo
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Köp filmen hos:
Delning:
RECENSERAT DENNA DAG (24/8):
Alla recensioner från denna dag
NIO TIPS FRÅN JULI
12 SENASTE
BARN- & FAMILJEFILMERNA