Nästan hårdkokt klassiker från 1955
FILMENEpitetet "hårdkokt" använder man alldeles för sällan 2007 och det är en skam! Hårdkokta filmer innehåller tunga nävar, kisande blickar under hattbrätte, cigaretter utan filter och beiga trenchcoats. Dessvärre är väl egentligen inte "Rififi" en hårdkokt, även om den klassas som en av de bästa i film noir-genren (enligt IMDB:s användare, plats nr 8 eller 18, beroende på hur man räknar). Det är en fransk rulle från 1955, signerad Jules Dassin. Det handlar om ett bankrån. Filmen är berömd för sina trettio minuter utan tal och musik, då själva rånet genomförs. Jag återkommer till det.
Tony le Stéphanois (Jean Servais) har suttit på kåken i fem år men är nu ute. Han är verkligen inte guds bästa barn. Han spelar poker med låga män, han är en kvinnomisshandlare och drinkare, med en kackig cancerliknande hosta. Tony är dock skicklig på bryt, på planering, på att se hur ett brott skall utföras. Han blir kontaktad av sin lärjunge Jo le Suedois (Carl Möhner) som vill ha hjälp med ett bryt på Mappin & Webb-banken, som "har mer alarm än brandkåren". Det föreslås skyltfönstret men efter en del turer tar Tony sikte på det allra finaste – ett kassaskåp med ädla stenar.
Snart bildas en kvartett som ska genomföra rånet. Förutom Tony och Jo anlitas den fladdrige Mario Ferrati (Robert Manuel) och italienaren César le Milanais (Jules Dassin), som är svag för hororna i Montmarte. Gänget går matematiskt till väga i förberedelserna. De klockar förbipasserande, kollar larmet, fixar utrustning, precis som vi är vana vid när det vankas en speciell sorts rån på film.
Kring historien om rånet kretsar också en avsomnad romans mellan Tony och nattklubbssångerskan Mado (Marie Sabouret), som dessvärre har fått upp ögonen för gangsterbossen Pierre Grutter (Marcel Lupovici). Diamanterna räcker inte för Tony, han ska ha tillbaka sin kvinna också.
"Rififi" är en elegant och sevärd film, som åldrats med värdighet. Bara när den fladdrige Mauro, som är filmens pellejöns, skojar lite väl 1955 blir det larvigt. Men det vägs upp av några riktigt sköna repliker, skrivna några år innan det feministiska upproret: "Gå och lägg dig. Vi (män) behöver prata. Värm upp min plats." Eller det här: "Vem vill ha kaffe?" "Ingen, gå och lägg dig igen!" Ah, fånigt, men ett exempel på att filmen nästan är lite hårdkokt i alla fall. Annars är bildspråk, musikläggning, skådespeleri och klippning gjutet i sten. Inte särskilt mycket står i vägen för själva historien. Den här filmen kan vem som helst gilla.
Så var det detta med de berömda trettio minuterna utan dialog och musik. 00:44:40 blir det tyst. 1:08:20 lämnar bovarna platsen för rånet. 1:08:24 kommer musiken igång igen. Så, nja, några trettio minuter är det ju inte. Men spännande är det!
Tony le Stéphanois (Jean Servais) har suttit på kåken i fem år men är nu ute. Han är verkligen inte guds bästa barn. Han spelar poker med låga män, han är en kvinnomisshandlare och drinkare, med en kackig cancerliknande hosta. Tony är dock skicklig på bryt, på planering, på att se hur ett brott skall utföras. Han blir kontaktad av sin lärjunge Jo le Suedois (Carl Möhner) som vill ha hjälp med ett bryt på Mappin & Webb-banken, som "har mer alarm än brandkåren". Det föreslås skyltfönstret men efter en del turer tar Tony sikte på det allra finaste – ett kassaskåp med ädla stenar.
Snart bildas en kvartett som ska genomföra rånet. Förutom Tony och Jo anlitas den fladdrige Mario Ferrati (Robert Manuel) och italienaren César le Milanais (Jules Dassin), som är svag för hororna i Montmarte. Gänget går matematiskt till väga i förberedelserna. De klockar förbipasserande, kollar larmet, fixar utrustning, precis som vi är vana vid när det vankas en speciell sorts rån på film.
Kring historien om rånet kretsar också en avsomnad romans mellan Tony och nattklubbssångerskan Mado (Marie Sabouret), som dessvärre har fått upp ögonen för gangsterbossen Pierre Grutter (Marcel Lupovici). Diamanterna räcker inte för Tony, han ska ha tillbaka sin kvinna också.
"Rififi" är en elegant och sevärd film, som åldrats med värdighet. Bara när den fladdrige Mauro, som är filmens pellejöns, skojar lite väl 1955 blir det larvigt. Men det vägs upp av några riktigt sköna repliker, skrivna några år innan det feministiska upproret: "Gå och lägg dig. Vi (män) behöver prata. Värm upp min plats." Eller det här: "Vem vill ha kaffe?" "Ingen, gå och lägg dig igen!" Ah, fånigt, men ett exempel på att filmen nästan är lite hårdkokt i alla fall. Annars är bildspråk, musikläggning, skådespeleri och klippning gjutet i sten. Inte särskilt mycket står i vägen för själva historien. Den här filmen kan vem som helst gilla.
Så var det detta med de berömda trettio minuterna utan dialog och musik. 00:44:40 blir det tyst. 1:08:20 lämnar bovarna platsen för rånet. 1:08:24 kommer musiken igång igen. Så, nja, några trettio minuter är det ju inte. Men spännande är det!
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet innehåller biografier, originaltrailer och lite trivia. Biografierna och trivian är text, som går att hitta på Internet.
TRE SAKER
1. Tydligen är det en nyfilmatisering på gång med Al Pacino i huvudrollen. Harold Becker regisserar.
2. "Rififi" betyder gruff, att knuffas eller liknande jidder. Det har också blivit en term för inbrott som går ut på att ta sig in genom taket från våningen ovanpå.
3. Filmen har en väldigt bra upplösning som har alla ingredienser man kan önska. Revolverduell, tragedi, biljakt och dramatisk musik.
2. "Rififi" betyder gruff, att knuffas eller liknande jidder. Det har också blivit en term för inbrott som går ut på att ta sig in genom taket från våningen ovanpå.
3. Filmen har en väldigt bra upplösning som har alla ingredienser man kan önska. Revolverduell, tragedi, biljakt och dramatisk musik.
TOBIAS JOHANSSON (2007-05-23)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Magali Noël (1)
Magali Noël (1)
