Obehaglig realism kryper in under skinnet

FILMEN

"Play" kammade hem två Guldbaggar för bästa regi och bästa foto. På omslaget hittar jag inte mindre än tre recensionscitat med absolut högsta betyg, och filmen har även rönt framgång på internationella filmfestivaler.

Och visst, det är en bra film. Hemsk, realistisk och originell. Ruben Östlund har skrivit och regisserat en film som visar upp en sida av Sverige som många inte ser till vardags. En sida som illustreras bäst av rädda ansikten. Att han vann den där Guldbaggen för regin förvånar mig inte alls. "Play" är en film som inte alls känns regisserad, och med tanke på att de flesta karaktärerna i filmen är barn och spelas av personer som sannolikt inte alls är skådespelare blir det ännu mer tydligt att regin är i toppklass. Att få amatörer att inte verka vara regisserade är en konst.

Ytterligare en bidragande anledning till realismen är det lika prisbelönta fotot. Det känns nästan som om delar av filmen är inspelad i smyg, för kameran är långt borta. Den rör sig inte mycket utan fångar bara bilden utan att störa eller påverka. Jag tänker ibland på Roy Andersson och hans minutiöst uttänkta bilder även om det inte alls är samma stil. "Play" känns mer spontan och ibland sker handlingen utanför bilden.

Grundstoryn är att tre killar i tolvårsålden mer eller mindre kidnappas av ett gäng med fem något äldre killar. De har ett trick som på omslaget kallas för "Brorsantricket" som går ut på att lura av sina offer en mobiltelefon. De menar att en i gängets lillebror blivit bestulen på en "exakt likadan telefon, samma repor och allt" och genom att gå i olika roller lyckas de med sin plan.

I just det här fallet blir spelet extremt utdraget och de tre killarna har inget annat val än att följa med långt bort från kända platser. De blir spelpjäser i ett psykologiskt spel där de till och med ställs emot varandra.

Jag mår dåligt i tv-soffan. Det är ingen trevlig film och den där realismen jag redan påpekat gör att filmen bara kryper längre in under skinnet och där lär den stanna ett tag. Jag ska förtydliga att det inte handlar om någon skräckfilm eller thriller utan bara en väldigt obehaglig verklighetsskildring om gängmentalitet, förtryck och att vara jävligt rädd.


EXTRAMATERIALET

Bakomfilmen med 20 minuter trams från inspelningen är indelad efter de åtta huvudpersonerna och ger oerhört lite mervärde. Det finns ingen struktur eller tanke så det är egentligen knappt man orkar titta klart på den.

Men: den visar i alla fall att de rädda killarna inte alls var rädda och att de elaka killarna inte var elaka i verkligheten, och trots filmens story verkar de haft roligt när de gjorde den. Skönt som balans.


TRE SAKER

1. Att se panflöjtsindianer sitta och trycka i sin McDonaldsmat är en mycket märklig bild. Riktigt varför dessa indianer är med i filmen vet jag inte, men det är ju också en del av Sverige.

2. Parallellt med historien om barnen får vi se hur en tågvärd kämpar med en vagga som ingen vill kännas vid på ett tåg mellan Malmö och Göteborg. En smått absurd sidoplott, som dock får sin naturliga förklaring mot slutet av filmen.

3. Ruben Östlunds två tidigare långfilmer är "Gitarrmongot" och "De ofrivilliga", två filmer som också representerar svenskt filmskapande bortom det "normala".


ANDERS JAKOBSON (2012-03-30)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

Relaterade recensioner (2)
20 senaste recensionerna i kategorin drama
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Drama
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2012
Bolag: SF
Tema: Guldbaggevinnare
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Extramaterial:
20 minuter från inspelningen
Fler recensioner i med skådespelarna i filmen:
Köp filmen hos:
Delning:
NIO TIPS FRÅN MAJ
12 SENASTE
ACTIONFILMERNA