Två filmer i en
FILMENFilmen börjar i en oskuldsfull och lycklig tid. Syskonen Finzi-Contini bjuder in sina vänner till den stora trädgården som omger deras magnifika bostad. Runt trädgården löper en hög stenmur som, åtminstone till en början, verkar stänga ute världens olycka och hemskheter. De fyller sin tid med lek och fester och vännerna ser Finzi-Continis trädgård som en oskuldsfull tillflyktsort där de kan fortsätta vara unga och aningslösa. Utanför murarna blir vardagen allt tuffare för Italiens judar. De stängs ute från bibliotek, skolor och klubbar. De förbjuds att ha tjänstefolk, att rösta och äga stora marker. Murarna till trots så kommer omvärlden allt närmare och till slut dras snaran åt när trädgården inte längre är fredad.
I en parallellhandling till allt detta får vi följa Micol Finzi-Contini (spelad av den utmärkta Dominique Sanda) och hennes kärlekshistoria med Giorgio (Lino Capolicchio). Förälskade i varandra sedan unga år verkar dock något förändras hos Micol samtidigt som fascismen tar kontroll över Italien. Instängd och isolerad i sin familjs trädgård söker hon mer spänning och leker mest med Giorgio och hans mycket starkare känslor. Det är först när världen tar sig innanför familjens murar som Micol börjar inse hur flyktigt varje tillfälle är och att hon kanske slösat bort dem.
Vittorio DeSicas comeback till de finare salongerna är en något spretig och ganska okontrollerad historia. Mycket lämnas upp till tittaren att tolka och inte förrän mot slutet börjar man förstå vad det är för film DeSica velat göra. En anledning är förstås att man som tittare hoppar mellan de två olika handlingarna i filmen, och de gifter sig aldrig riktigt med varandra. Sällan har två parallella handlingar känts så mycket som två separata filmer som här.
Man ska inte jämföra äpplen med päron men det finns några beröringspunkter mellan denna och Bertoluccis film "Fascisten". De är båda italienska och kom ut 1970. Båda har en utmärkt Dominique Sanda i en framträdande roll och båda utspelar sig 1938 i fascismens Italien. Men trots att "Den förbjudna trädgården" vann en Oscar för bästa utländska film är det "Fascisten" jag tycker håller bäst idag. Det är också Bertolucci som får ut mest av Sanda även om hon alltid är bra. "Den förbjudna trädgården" är fortfarande en sevärd film men knappast den cinematiska triumf den en gång var för DeSica.
I en parallellhandling till allt detta får vi följa Micol Finzi-Contini (spelad av den utmärkta Dominique Sanda) och hennes kärlekshistoria med Giorgio (Lino Capolicchio). Förälskade i varandra sedan unga år verkar dock något förändras hos Micol samtidigt som fascismen tar kontroll över Italien. Instängd och isolerad i sin familjs trädgård söker hon mer spänning och leker mest med Giorgio och hans mycket starkare känslor. Det är först när världen tar sig innanför familjens murar som Micol börjar inse hur flyktigt varje tillfälle är och att hon kanske slösat bort dem.
Vittorio DeSicas comeback till de finare salongerna är en något spretig och ganska okontrollerad historia. Mycket lämnas upp till tittaren att tolka och inte förrän mot slutet börjar man förstå vad det är för film DeSica velat göra. En anledning är förstås att man som tittare hoppar mellan de två olika handlingarna i filmen, och de gifter sig aldrig riktigt med varandra. Sällan har två parallella handlingar känts så mycket som två separata filmer som här.
Man ska inte jämföra äpplen med päron men det finns några beröringspunkter mellan denna och Bertoluccis film "Fascisten". De är båda italienska och kom ut 1970. Båda har en utmärkt Dominique Sanda i en framträdande roll och båda utspelar sig 1938 i fascismens Italien. Men trots att "Den förbjudna trädgården" vann en Oscar för bästa utländska film är det "Fascisten" jag tycker håller bäst idag. Det är också Bertolucci som får ut mest av Sanda även om hon alltid är bra. "Den förbjudna trädgården" är fortfarande en sevärd film men knappast den cinematiska triumf den en gång var för DeSica.
EXTRAMATERIALET
Ett knippe trailers för andra filmer och ett tvåminuters rullande fotogalleri framstår som standard numera på nya utgåvor av gamla klassiska filmer. Trist att inte en Oscarvinnare presenteras på ett bättre sätt.
TRE SAKER
1. "Den förbjudna trädgården" slog bland annat Jan Troells "Utvandrarna" i kampen om den åtråvärda Oscarstatyetten 1971.
2. Handlingen i stort är självupplevd och återfinns i Giorgio Bassanis roman med samma namn.
3. Filmen blev något utav en revansch för DeSica som inte hade haft en hit sedan "Giftas på italienska" 1964 och ständigt fått se sina filmer jämförda med "Cykeltjuven" från 1948.
2. Handlingen i stort är självupplevd och återfinns i Giorgio Bassanis roman med samma namn.
3. Filmen blev något utav en revansch för DeSica som inte hade haft en hit sedan "Giftas på italienska" 1964 och ständigt fått se sina filmer jämförda med "Cykeltjuven" från 1948.
THOMAS HELSING (2013-01-06)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
