Hur stark är kärleken?
FILMENJag hann inte med att se "The Broken Circle Breakdown" innan 2013 var till ända, men hade jag det hade den toppat min lista över årets bästa filmsläpp. Detta är den belgiske regissören Felix Van Groeningens fjärde film liksom Belgiens officiella bidrag till Oscargalan och trots att jag inte vet vilka konkurrenterna är så känns det fullständigt motiverat.
Elise är den introverta drömmaren som tror på tecken i det blå för att det ger henne trygghet. Didier är hennes raka motsats. En bullrig realist som inte har mycket tålamod med religiösa eller abstrakta idéer. De attraheras trots det, eller kanske just därför, av varandra och kärleken är länge tillräckligt stark för att de ska ha överseende med varandras olikheter. Kärleken ger dem också en dotter och för ett ögonblick lever de i fullständig lycka. Sedan inträffar det otänkbara. Dottern Maybelle drabbas av cancer och nästan lika snabbt som lyckan kom är den försvunnen.
Först gräver de ned sig i sorgen och allt bevaras som i någon slags tidsbubbla. Men ständigt omgivna av påminnelser vill ingen av dem släppa taget om gårdagen och snart hamnar de i uppslitande bråk med varandra. I ett försök att bryta sig ur den nedåtgående spiralen försöker de göra tvärtom. Leksakerna kastas ut, barntapeterna målas över och alla ansträngningar görs för att försöka radera ut Maybelle tid hos dem. Livet går sakta vidare och i stället för de tidigare utbrotten försöker de bita ihop och rida ut varje liten storm. Men ingenting blir riktigt som det var förut och de båda har svårt att knyta an till den andra när de samtidigt har fullt upp med sin egen sorg.
Filmen hoppar fram och tillbaka mellan nutid och dåtid och tittaren får sakta pussla ihop hela historien. Till en början är hoppen lite diffusa, förvirrande – men efterhand som historien klarnar blir även dessa hopp i tid och rum mer följsamma. I en som helhet alldeles fantastisk film lyser de två huvudrollsinnehavarna klarast med breda känsloregister och en kemi sinsemellan som är få förunnat. Som tittare kastas man mellan de varma lyckokänslorna och den hjärtslitande sorgen som Elise och Didier uttrycker och det finns väldigt lite om ens något som saknas någonstans. Det finns filmer som kommer med påståendet: "Så här stark är kärleken!"
Den här filmen ställer i stället frågan: "Hur stark är kärleken?"
Elise är den introverta drömmaren som tror på tecken i det blå för att det ger henne trygghet. Didier är hennes raka motsats. En bullrig realist som inte har mycket tålamod med religiösa eller abstrakta idéer. De attraheras trots det, eller kanske just därför, av varandra och kärleken är länge tillräckligt stark för att de ska ha överseende med varandras olikheter. Kärleken ger dem också en dotter och för ett ögonblick lever de i fullständig lycka. Sedan inträffar det otänkbara. Dottern Maybelle drabbas av cancer och nästan lika snabbt som lyckan kom är den försvunnen.
Först gräver de ned sig i sorgen och allt bevaras som i någon slags tidsbubbla. Men ständigt omgivna av påminnelser vill ingen av dem släppa taget om gårdagen och snart hamnar de i uppslitande bråk med varandra. I ett försök att bryta sig ur den nedåtgående spiralen försöker de göra tvärtom. Leksakerna kastas ut, barntapeterna målas över och alla ansträngningar görs för att försöka radera ut Maybelle tid hos dem. Livet går sakta vidare och i stället för de tidigare utbrotten försöker de bita ihop och rida ut varje liten storm. Men ingenting blir riktigt som det var förut och de båda har svårt att knyta an till den andra när de samtidigt har fullt upp med sin egen sorg.
Filmen hoppar fram och tillbaka mellan nutid och dåtid och tittaren får sakta pussla ihop hela historien. Till en början är hoppen lite diffusa, förvirrande – men efterhand som historien klarnar blir även dessa hopp i tid och rum mer följsamma. I en som helhet alldeles fantastisk film lyser de två huvudrollsinnehavarna klarast med breda känsloregister och en kemi sinsemellan som är få förunnat. Som tittare kastas man mellan de varma lyckokänslorna och den hjärtslitande sorgen som Elise och Didier uttrycker och det finns väldigt lite om ens något som saknas någonstans. Det finns filmer som kommer med påståendet: "Så här stark är kärleken!"
Den här filmen ställer i stället frågan: "Hur stark är kärleken?"
EXTRAMATERIALET
Filmens officiella biotrailer finns inkluderad men det är också allt. Känns lite snopet när nu filmen är så bra och så intressant.
TRE SAKER
1. Senast jag såg en belgisk film var det den utmärkta "Bullhead", även den ett Oscarbidrag. Nu blir jag därför lite nyfiken på om det bara är russinen i kakan som råkat rulla min väg eller om det är värt att störtdyka ned i de senaste årens belgiska filmflod i sommar?
2. Bluegrassmusik spelar en ganska framträdande roll i filmen då Didier och Elise är med i ett band. Fyra av låtarna de framför är skrivna av svensken Björn Eriksson som också spelar en bandmedlem i filmen.
3. Det är inte så konstigt att Johan Heldenbergh är så fantastisk i sin roll som Didier. Han har själv varit med och skrivit pjäsen som filmen baseras på.
2. Bluegrassmusik spelar en ganska framträdande roll i filmen då Didier och Elise är med i ett band. Fyra av låtarna de framför är skrivna av svensken Björn Eriksson som också spelar en bandmedlem i filmen.
3. Det är inte så konstigt att Johan Heldenbergh är så fantastisk i sin roll som Didier. Han har själv varit med och skrivit pjäsen som filmen baseras på.
THOMAS HELSING (2014-01-04)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Johan Heldenbergh (1)
Johan Heldenbergh (1)
