Intressant men griper inte tag ordentligt
FILMEN1985 var jag på SeaWorld i San Diego, och om jag inte minns helt galet såg jag späckhuggareshowen som är djurparkens stora trumfkort. Det har ju dessvärre gått en hel del år sedan dess, så mitt minne är inte helt tydligt, men nog måste det ha varit så.
Förra året såg jag delfinshowen i Kolmårdens djurpark och imponerades av den höga kvaliteten och den enorma kontrollen över djuren som tränarna hade. Det går inte att föreställa sig allt arbete som ligger bakom showen, speciellt inte biten där det gäller för tränarna att jobba in ett förtroende hos djuren så att de kan samarbeta utan att någon - människa som djur - far illa.
Men är det verkligen meningen att vi ska förvara djur i dess onaturliga miljö och trimma dem till att göra konster? Ja, det är en fråga som dokumentären "Blackfish" tar upp. Filmen centreras mycket kring SeaWorld som jag antar får ses som ledande inom späckhuggareshowgebitet, och utgår på sätt och vis från ett dödsfall 2010 där den legendariska bjässen Tilikum (5,5 ton tung!) hade ihjäl tränaren Dawn Brancheau i SeaWorlds park i Orlando - ett dödsfall som fått konsekvenser för hur shower får genomföras nu för tiden.
Dokumentären är öppet kritisk mot SeaWorlds agerande, speciellt när de dödsfall som skett på grund av Tilikum (tre sammanlagt) initialt slätas över med märkliga bortförklaringar där skulden skjuts över på de som dött och inte på valen. En otrevlig toppstyrning där pengarna talar. Filmen är även kritisk mot valinfångst och tittar historiskt tillbaka på hur det sett ut från 70-talet fram till nu.
Omslaget gör en jämförelse med "Grizzly man" som fortfarande är en av de starkaste dokumentärer om relationen mellan människa och djur som gjorts, men jag tycker verkligen inte att "Blackfish" kan mäta sig med den. Den känns mer relaterad till "The Cove", även om filmerna egentligen inte är speciellt lika. Jag hade förväntat mig att bli lite mer tagen av "Blackfish", men den är ändå en sevärd film.
Förra året såg jag delfinshowen i Kolmårdens djurpark och imponerades av den höga kvaliteten och den enorma kontrollen över djuren som tränarna hade. Det går inte att föreställa sig allt arbete som ligger bakom showen, speciellt inte biten där det gäller för tränarna att jobba in ett förtroende hos djuren så att de kan samarbeta utan att någon - människa som djur - far illa.
Men är det verkligen meningen att vi ska förvara djur i dess onaturliga miljö och trimma dem till att göra konster? Ja, det är en fråga som dokumentären "Blackfish" tar upp. Filmen centreras mycket kring SeaWorld som jag antar får ses som ledande inom späckhuggareshowgebitet, och utgår på sätt och vis från ett dödsfall 2010 där den legendariska bjässen Tilikum (5,5 ton tung!) hade ihjäl tränaren Dawn Brancheau i SeaWorlds park i Orlando - ett dödsfall som fått konsekvenser för hur shower får genomföras nu för tiden.
Dokumentären är öppet kritisk mot SeaWorlds agerande, speciellt när de dödsfall som skett på grund av Tilikum (tre sammanlagt) initialt slätas över med märkliga bortförklaringar där skulden skjuts över på de som dött och inte på valen. En otrevlig toppstyrning där pengarna talar. Filmen är även kritisk mot valinfångst och tittar historiskt tillbaka på hur det sett ut från 70-talet fram till nu.
Omslaget gör en jämförelse med "Grizzly man" som fortfarande är en av de starkaste dokumentärer om relationen mellan människa och djur som gjorts, men jag tycker verkligen inte att "Blackfish" kan mäta sig med den. Den känns mer relaterad till "The Cove", även om filmerna egentligen inte är speciellt lika. Jag hade förväntat mig att bli lite mer tagen av "Blackfish", men den är ändå en sevärd film.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmens amerikanska utgåva har en hel del extramaterial, men i Sverige fick vi bara en "blank" skiva.
2. Många före detta SeaWorld-anställda uttalar sig i filmen, ingen nuvarande anställd, chef eller ägare är med i filmen. De har avsagt sig rätten att medverka.
3. Det engelska ordet för "späckhuggare" är ju "killer whale" och det är ju inte svårt att förstå varför. Däremot påstås det i dokumentären att en späckhuggare aldrig haft ihjäl en människa i det vilda.
2. Många före detta SeaWorld-anställda uttalar sig i filmen, ingen nuvarande anställd, chef eller ägare är med i filmen. De har avsagt sig rätten att medverka.
3. Det engelska ordet för "späckhuggare" är ju "killer whale" och det är ju inte svårt att förstå varför. Däremot påstås det i dokumentären att en späckhuggare aldrig haft ihjäl en människa i det vilda.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
