Mycket mer än en nasal sångare
FILMENUnder en ganska lång tid var Björn Afzelius det här för mig: En nasal sångare som sjöng om Nicaragua och som min klassföreståndare i högstadiet tyckte om. Mer än så var det inte. Jag har ingen personlig relation till personen eller musiken han skrivit. Jag har aldrig fastnat för Hoola Bandoola Band eller något annat Afzelius varit med och skapat musikaliskt, men givetvis varit medveten om hans existens.
Det låter kanske som fruktansvärt dåliga förutsättningar för att ta sig an en dokumentärfilm om Afzelius, men det tycker jag inte alls. Jag gillar att få en samlad bild av en artist jag inte har någon relation till på ett sådant här vis och i bästa fall uppskatta vad den gjort i någon mån. Nu är det kanske inte helt lätt att få en samlad bild av just Björn Afzelius, vilket dokumentären "Tusen bitar" tydliggör. Inte ens en person som man så tätt kopplar ihop med honom - Mikael Wiehe - kände till alla hans hemligheter eller sidor.
Wiehe är en av många ledsagare i filmen. Hans vägar korsades med Afzelius, eller "Affe" som vännerna verkade kalla honom, när han blev inkallad för att styra upp i ett stökigt band men bildade ett nytt i stället - Hoola Bandoola Band. Afzelius del var initialt att sjunga andrastämman men blev sedermera låtskrivare vilket banade väg för solokarriären som tog fart under Hoola Bandoola Bands sista år. Solokarriären ledde så småningom till ett nytt band, Globetrotters. Sammanlagt har Afzelius spelat på mer än 25 album.
Även i det politiska engagemanget var Wiehe vid Afzelius sida, och frukten av Afzelius engagemang i Latinamerika kommer fram i filmen. Här blir jag lite överraskad och på något vis stolt över att en svensk sångare gjort ett sådant starkt avtryck på andra sidan jorden.
Afzelius privatliv berörs i all enkelhet. Å ena sidan verkade han vara privat och lite lätt introvert, men å andra sidan en riktig kvinnokarl under hela livet. Här representeras kvinnorna av Marianne Lindberg De Geer som levde tillsammans med Afzelius av och till under 70-talet och fick dottern Rebecca tillsammans med honom. Men det är även under de privata bitarna vi hamnar i mörkret. Dels genom Afzelius uppgörelse med sin egen uppväxt, främst kanaliserad genom skivan "Exil" (1984), och dels genom cancern som avslutade hans liv 1999.
"Tusen bitar" är en dokumentär som inte golvar mig, men som berikar mig genom att på ett brett och intressant vis ge mig information om Björn Afzelius. Den gör inte att jag får en brinnande längtan efter att få fördjupa mig i hans musik, men den ger mig en betydligt större förståelse för hans bidrag till den svenska musikskatten och för de som verkligen gillar honom. Ur den synvinkeln lyckas dokumentären bra, och jag kan nog garantera att jag kommer att smålyssna lite på Spotify på utvalda låtar...
Det låter kanske som fruktansvärt dåliga förutsättningar för att ta sig an en dokumentärfilm om Afzelius, men det tycker jag inte alls. Jag gillar att få en samlad bild av en artist jag inte har någon relation till på ett sådant här vis och i bästa fall uppskatta vad den gjort i någon mån. Nu är det kanske inte helt lätt att få en samlad bild av just Björn Afzelius, vilket dokumentären "Tusen bitar" tydliggör. Inte ens en person som man så tätt kopplar ihop med honom - Mikael Wiehe - kände till alla hans hemligheter eller sidor.
Wiehe är en av många ledsagare i filmen. Hans vägar korsades med Afzelius, eller "Affe" som vännerna verkade kalla honom, när han blev inkallad för att styra upp i ett stökigt band men bildade ett nytt i stället - Hoola Bandoola Band. Afzelius del var initialt att sjunga andrastämman men blev sedermera låtskrivare vilket banade väg för solokarriären som tog fart under Hoola Bandoola Bands sista år. Solokarriären ledde så småningom till ett nytt band, Globetrotters. Sammanlagt har Afzelius spelat på mer än 25 album.
Även i det politiska engagemanget var Wiehe vid Afzelius sida, och frukten av Afzelius engagemang i Latinamerika kommer fram i filmen. Här blir jag lite överraskad och på något vis stolt över att en svensk sångare gjort ett sådant starkt avtryck på andra sidan jorden.
Afzelius privatliv berörs i all enkelhet. Å ena sidan verkade han vara privat och lite lätt introvert, men å andra sidan en riktig kvinnokarl under hela livet. Här representeras kvinnorna av Marianne Lindberg De Geer som levde tillsammans med Afzelius av och till under 70-talet och fick dottern Rebecca tillsammans med honom. Men det är även under de privata bitarna vi hamnar i mörkret. Dels genom Afzelius uppgörelse med sin egen uppväxt, främst kanaliserad genom skivan "Exil" (1984), och dels genom cancern som avslutade hans liv 1999.
"Tusen bitar" är en dokumentär som inte golvar mig, men som berikar mig genom att på ett brett och intressant vis ge mig information om Björn Afzelius. Den gör inte att jag får en brinnande längtan efter att få fördjupa mig i hans musik, men den ger mig en betydligt större förståelse för hans bidrag till den svenska musikskatten och för de som verkligen gillar honom. Ur den synvinkeln lyckas dokumentären bra, och jag kan nog garantera att jag kommer att smålyssna lite på Spotify på utvalda låtar...
EXTRAMATERIALET
Inget, fast i förpackningen finns ett litet häfte med bilder och texter signerade de båda regissörerna Magnus Gertten och Stefan Berg samt Mikael Wiehe.
TRE SAKER
1. Med runt 130 000 biobesökare mellan premiären i september 2014 och årsskiftet är "Tusen bitar" en av de mest sedda svenska dokumentärerna på bio genom tiderna. Kul!
2. Björn Afzelius behandlades inte speciellt bra av svenska kritiker och blev betydligt bättre mottagen i våra grannländer. Publikens stöd hade han dock överallt - runt 2,5 miljoner skivor har han sålt i Norden.
3. Afzelius kunde även titulera sig som författare då han släppte romanen "En gång i Havanna" 1993. Romanen beskrivs som Afzelius personliga uppgörelse med det politiska systemet på Kuba. I filmen berättar Mikael Wiehe att han inte hade en aning om att Afzelius skrev på en bok förrän han fick den färdigtryckta romanen i sin hand.
2. Björn Afzelius behandlades inte speciellt bra av svenska kritiker och blev betydligt bättre mottagen i våra grannländer. Publikens stöd hade han dock överallt - runt 2,5 miljoner skivor har han sålt i Norden.
3. Afzelius kunde även titulera sig som författare då han släppte romanen "En gång i Havanna" 1993. Romanen beskrivs som Afzelius personliga uppgörelse med det politiska systemet på Kuba. I filmen berättar Mikael Wiehe att han inte hade en aning om att Afzelius skrev på en bok förrän han fick den färdigtryckta romanen i sin hand.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
