Nästan egendomligt realistisk
FILMENDen nya svenska arbetarklassen bor i trånga kollektiv i Oslo. Här är det svenskar som serverar och servar den norska medelklassen, och det är grunden för "Svenskjävlar". Eller åtminstone en av grunderna - den här filmen har fler lager än det översta.
Svenskan Dino (Bianca Kronlöf) är en av de som lämnat en småstad någonstans på andra sidan gränsen och hamnat i Oslo där arbetsuppgifterna skiftar från dag till dag. Om det finns några arbeten förstås - Dino är knappast den enda svensken som behöver jobba. En dag hamnar Dino hos den forna idrottsstjärnan Steffens (Henrik Rafaelsen) sushirestaurang, ditskickad för att vara servitris för dagen. Men Dino har ena armen i gips och Steffen har ingen nytta av henne - tills hon erbjuder sig att vara barnvakt åt Steffens lilla dotter Siri.
Dino gör succé och blir även accepterad av tonårsdottern Ida (Mona Kristiansen) och Steffen anlitar henne fler gånger. Det finns annat att göra i huset som stagnerat lite sedan han temporärt eller permanent separerat från barnens mamma. Dino blir något mer än en barnvakt och städerska - för både Steffen och Ida, för de har båda olika anledningar att vara nära Dino, och Dino som är skadad av tidigare erfarenheter och sviken av det som finns kvar i Sverige låter sig bli mer och mer involverad i familjen även om det får sina konsekvenser.
Utan att göra några jämförelser i stort känner jag att det finns något slags släktskap mellan "Svenskjävel" och "Farväl Falkenberg". Inte i teman och story utan snarare i ton och känsla. Filmen känns nästan egendomligt realistisk ur den synvinkeln att det som händer bara händer utan att vara förbestämt. Så är det förstås inte, men det känns så, och det är kanske därför jag upplever att filmen slutar lite halvtvärt och utan att riktigt knyta ihop säcken. Fast egentligen knyts säcken ihop i och med att de tre huvudpersonerna som under filmens gång kämpar mot olika demoner tar nästa steg i sina liv med några nya erfarenheter i bagaget och med ett förbättrat självförtroende. Samtidigt känns det lite grann som att allt inte riktigt hann sägas.
Realismen är filmens starka kort där skådespelarna gör riktigt fina insatser. Bianca Kronlöf är inte superkänd än så länge men den här rollen är en fjäder i hatten och ett både personligt och modernt kvinnoporträtt. Ytterligare en bra aspekt med filmen är förstås den skildring av klassamhället över landsgränserna som mest finns där som ett faktum och som inte värderas åt något håll. En annan typ av realism. "Svenskjävel" är helt klart en sevärd film.
Svenskan Dino (Bianca Kronlöf) är en av de som lämnat en småstad någonstans på andra sidan gränsen och hamnat i Oslo där arbetsuppgifterna skiftar från dag till dag. Om det finns några arbeten förstås - Dino är knappast den enda svensken som behöver jobba. En dag hamnar Dino hos den forna idrottsstjärnan Steffens (Henrik Rafaelsen) sushirestaurang, ditskickad för att vara servitris för dagen. Men Dino har ena armen i gips och Steffen har ingen nytta av henne - tills hon erbjuder sig att vara barnvakt åt Steffens lilla dotter Siri.
Dino gör succé och blir även accepterad av tonårsdottern Ida (Mona Kristiansen) och Steffen anlitar henne fler gånger. Det finns annat att göra i huset som stagnerat lite sedan han temporärt eller permanent separerat från barnens mamma. Dino blir något mer än en barnvakt och städerska - för både Steffen och Ida, för de har båda olika anledningar att vara nära Dino, och Dino som är skadad av tidigare erfarenheter och sviken av det som finns kvar i Sverige låter sig bli mer och mer involverad i familjen även om det får sina konsekvenser.
Utan att göra några jämförelser i stort känner jag att det finns något slags släktskap mellan "Svenskjävel" och "Farväl Falkenberg". Inte i teman och story utan snarare i ton och känsla. Filmen känns nästan egendomligt realistisk ur den synvinkeln att det som händer bara händer utan att vara förbestämt. Så är det förstås inte, men det känns så, och det är kanske därför jag upplever att filmen slutar lite halvtvärt och utan att riktigt knyta ihop säcken. Fast egentligen knyts säcken ihop i och med att de tre huvudpersonerna som under filmens gång kämpar mot olika demoner tar nästa steg i sina liv med några nya erfarenheter i bagaget och med ett förbättrat självförtroende. Samtidigt känns det lite grann som att allt inte riktigt hann sägas.
Realismen är filmens starka kort där skådespelarna gör riktigt fina insatser. Bianca Kronlöf är inte superkänd än så länge men den här rollen är en fjäder i hatten och ett både personligt och modernt kvinnoporträtt. Ytterligare en bra aspekt med filmen är förstås den skildring av klassamhället över landsgränserna som mest finns där som ett faktum och som inte värderas åt något håll. En annan typ av realism. "Svenskjävel" är helt klart en sevärd film.
EXTRAMATERIALET
Inget på skivan, men i förpackningen ligger - precis som i vissa andra TriArt-utgåvor - ett tjusigt häfte där manusförfattaren och regissören Ronnie Sandahl skrivit en ganska långt text om hur filmen kom till, faktiskt med utgångspunkt i en kapsejsad båt... En intressant text som förtydligar filmens teman utan att skriva tittaren på näsan.
TRE SAKER
1. Ronnie Sandahl var länge känd som journalist, bland annat på Aftonbladet, innan han blev författare och sedan filmregissör.
2. "Svenskjävel" är Sandahls långfilmsdebut. Tidigare har han regisserat två kortfilmer.
3. Filmen har prisbelönats internationellt och lär nog ligga bra till för fler priser under nästkommande Guldbaggegala.
2. "Svenskjävel" är Sandahls långfilmsdebut. Tidigare har han regisserat två kortfilmer.
3. Filmen har prisbelönats internationellt och lär nog ligga bra till för fler priser under nästkommande Guldbaggegala.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Henrik Rafaelsen (3)
Henrik Rafaelsen (3)
