Dit och hem igen på fjorton år
FILMENJag vet inte hur det är för er men nästan varje gång jag går på bio blir det alltid en liten period av trevande tystnad efter filmen innan man börjar diskutera vad man sett med sin besökspartner. När det gäller "Hobbit: Femhäraslaget" som jag såg med min fru tidigt i år var vi halvvägs till bilen innan vi började prata. Jag minns att jag kommenterade filmen med att det var "mycket slag", och ännu mer slag har det blivit nu när den blivit runt 20 minuter längre och i och med det sätter en absolut slutpunkt för Peter Jacksons nästan 20 år långa vistelse i Tolkiens värld. Visst, det finns mer berättelser att gräva fram och filma, men jag skulle inte tro att det blir mer nu.
De här filmerna är starkt sammankopplade med vintern för mig. Samtliga sex filmer har haft biopremiär i anslutning till jul och att nu, vintern 2015, sätta punkt för ett personligt äventyr som startade vintern 2001 är förstås lite speciellt. Jag var inte ett livslångt Tolkien-fan som hade längtat hela livet när "Sagan om ringen" hade premiär för fjorton år sedan. Jag hade knappt läst ut den första boken, men jag hade hängt med utvecklingen på nätet under ett par års tid och blev ett fan av bara farten.
"Hobbit: Femhäraslaget" har jag redan recenserat i samband med att bioversionen kom i våras och jag hänvisar till texten för en genomgång och mina generella åsikter angående den sista filmen i den här trilogin. Den här texten fokuserar mer på det som är nytt i denna sista utgåva.
Det är i vanlig ordning lite detaljer här och där, lite förlängningar av vissa scener och sedan ganska stora sjok av helt nya sekvenser. Det mest av detta har hamnat i det stora slaget som utgör i princip halva filmens spellängd mitt i storyn. Här kan man bland annat notera ett fiffigt vapen som Dáins dvärgar använder mot alvernas pilar, under ett typiskt "derby" som uteslöts helt ur biofilmen. Det finns även sekvenser som involverar troll som antingen används i dvärgarnas favör eller som en livsfarlig motståndare i en minst sagt rafflande get-och-vagn-jakt på is... Bara den är värd pengen för boxen, speciellt som den kulminerar i en sekvens där två av de tystaste dvärgarna får repliker. Den generella känslan är att slaget faktiskt känns helt annorlunda i denna version, och inte minst är delar av det betydligt splattrigare än vad "Hobbit"-filmerna generellt sett varit. Jackson gör en passning till sina rötter.
Helt annat raffel blir det i en sekvens där Gandalf håller på att få handen avhuggen av en Orch i Dol Guldur och mer material av det emotionella slaget har pressats in efter slaget är över. Det finns med andra ord lite av allt möjligt och i många fall tycker jag att det är riktigt bra sekvenser som verkligen tillför något till filmen. En bra avslutning ur den synvinkeln.
Vad som dock inte finns med är mer av Mikael Persbrandt som Beorn. I alla fall inte i någon större utsträckning och det kan ju kanske ses som lite av en svensk besvikelse.
3D-VERSION
Från Smaugs infernaliska utplåning av Sjöstad till Bilbos tömda hem - 3D:n gör susen under i princip hela filmen. Emellanåt har det varit lite svårt för mig att ta in 3D:n som ett naturlig inslag i de här filmerna. Det har alltid varit en inledande fas där karaktärerna känts som urklippta pappersfigurer men när ögonen väl vant sig har tre dimensioner varit ett måste för mig. Även denna sista gång.
De här filmerna är starkt sammankopplade med vintern för mig. Samtliga sex filmer har haft biopremiär i anslutning till jul och att nu, vintern 2015, sätta punkt för ett personligt äventyr som startade vintern 2001 är förstås lite speciellt. Jag var inte ett livslångt Tolkien-fan som hade längtat hela livet när "Sagan om ringen" hade premiär för fjorton år sedan. Jag hade knappt läst ut den första boken, men jag hade hängt med utvecklingen på nätet under ett par års tid och blev ett fan av bara farten.
"Hobbit: Femhäraslaget" har jag redan recenserat i samband med att bioversionen kom i våras och jag hänvisar till texten för en genomgång och mina generella åsikter angående den sista filmen i den här trilogin. Den här texten fokuserar mer på det som är nytt i denna sista utgåva.
Det är i vanlig ordning lite detaljer här och där, lite förlängningar av vissa scener och sedan ganska stora sjok av helt nya sekvenser. Det mest av detta har hamnat i det stora slaget som utgör i princip halva filmens spellängd mitt i storyn. Här kan man bland annat notera ett fiffigt vapen som Dáins dvärgar använder mot alvernas pilar, under ett typiskt "derby" som uteslöts helt ur biofilmen. Det finns även sekvenser som involverar troll som antingen används i dvärgarnas favör eller som en livsfarlig motståndare i en minst sagt rafflande get-och-vagn-jakt på is... Bara den är värd pengen för boxen, speciellt som den kulminerar i en sekvens där två av de tystaste dvärgarna får repliker. Den generella känslan är att slaget faktiskt känns helt annorlunda i denna version, och inte minst är delar av det betydligt splattrigare än vad "Hobbit"-filmerna generellt sett varit. Jackson gör en passning till sina rötter.
Helt annat raffel blir det i en sekvens där Gandalf håller på att få handen avhuggen av en Orch i Dol Guldur och mer material av det emotionella slaget har pressats in efter slaget är över. Det finns med andra ord lite av allt möjligt och i många fall tycker jag att det är riktigt bra sekvenser som verkligen tillför något till filmen. En bra avslutning ur den synvinkeln.
Vad som dock inte finns med är mer av Mikael Persbrandt som Beorn. I alla fall inte i någon större utsträckning och det kan ju kanske ses som lite av en svensk besvikelse.
3D-VERSION
Från Smaugs infernaliska utplåning av Sjöstad till Bilbos tömda hem - 3D:n gör susen under i princip hela filmen. Emellanåt har det varit lite svårt för mig att ta in 3D:n som ett naturlig inslag i de här filmerna. Det har alltid varit en inledande fas där karaktärerna känts som urklippta pappersfigurer men när ögonen väl vant sig har tre dimensioner varit ett måste för mig. Även denna sista gång.
EXTRAMATERIALET
Precis som i de tidigare två förlängda versionsboxarna i trilogin har det pressats in extramaterial så det räcker och blir över. Över tio timmar dokumenärt bakommaterial har smetats ut över två skivor och tar ett par sessioner att ta sig igenom. Skillnaden mellan generöst och överdådigt är hårfin och även om jag tycker att det är minst sagt tidskrävande att ta sig igenom materialet tycker jag ändå att det är värt det.
I och med att jag ansett att de dokumentära inslagen på de förlängda versionerna av "Sagan om ringen"-trilogin är "extramaterialet alla andra filmers extramaterial ska vägas mot" fick jag för mig att undersöka hur mycket det var i timväg, för inte var det väl mer än sex timmar per box? Det var det inte utan närmare åtta, så "Hobbit"-filmernas överdådighet är egentligen inte så mycket mer än vad Jackson och hans team redan bjudit på (eller, ja, två timmar i snitt mer per box förstås...).
Nåväl: Formen följer ungefär den som satts i de tidigare boxarna. Den första skivan är Appendix nr 11 ("The Gathering Storm") och även del tre i "The Chronicles of the Hobbit"), vilket i grova drag är en fem timmar lång dokumentering av inspelningen här faktiskt gjord i en ganska kronologisk kalendermässig ordning. Vi går från scen till scen, som dock inte är kronologiska utifrån filmen, och från inspelningsplats till inspelningsplats. Flugan på väggen-dokumenteringen varvas med intervjuer och det är lite lustigt när skådespelarna själva inte är på det klara med vad de spelar in. "Är det film 2 eller 3?" frågar de sig, vilket kanske är en rimlig fråga när man lägger 266 inspelningsdagar på tre filmer.
Trots att det är en ganska kompakt dokumentation pressas det ändå in små teman och roliga detaljer som undviker de fem timmarna att kännas som just fem timmar bakomfilm. Plötsligt lär vi oss om kontinuitet och stiftar bekantskap med Victoria som håller reda på detaljer som vilken hand en karaktär håller sitt vapen i från en tagning till en annan och liknande. Någon måste hålla koll på sådant också. Andra små storys handlar bland annat om hur en svåråtkomlig inspelningsplats var tvungen att evakueras blixtsnabbt, hur det snöade i Wellington för första gången på 40 år, hur Orlando Bloom och Evangeline Lilly oplanerat gjorde alvporr (!) med mera. Dessutom blir det en oundviklig sentimental nedtrappning då det helt enkelt kommer stunder då skådespelarna gör sina sista tagningar och "wrappas", vilket inte är helt enkelt emotionellt i ett jätteprojekt av "Hobbits" slag.
Den sista halvtimmen av dokumentären handlar just om den absolut sista inspelningsdagen där två team jobbar parallellt för att komma i mål.
Skiva två bjuder sålunda på Appendix nr 12 - "Here at Journey's End" som jag personligen får ut mer av än nr 11. Här finns ytterligare fem timmar men betydligt mer fokuserat kring olika ämnen, och även mer filmtekniskt inriktade. I sin helhet ger timmarna en välbehövd påminnelse om hur mycket jobb det lagts på filmerna och hur många människor och inte minst talangfulla, kreativa sådana som alla bidragit med sitt strå till stacken.
Allting inleds med en och en halvtimme om filmens centrala slag, en holmgång av episka mått som inte alls var planerad och designad när filmen spelades in. Till att börja med reds det ut vilka som är de fem härarna egentligen, då de är många fler beroende på hur man räknar och inte samma fem om man jämför bok och film.
Vidare blir det, ungefär som i de tidigare boxarna, fokus på framträdande karaktärer i filmen. Den för filmerna påhittade Tauriel (Evangeline Lilly), alvkungen Thranduil (Lee Pace) samt Iron Hills-dvärgen Dáin (Billy Connolly). Allt om deras karaktärsdrag, utseenden och specifika rörelsemönster och beteenden gås igenom.
Mest intressant är titten på tre specifika scenbyggen och platser - byn Dale, både levande och sönderbränd, det fasansfulla Dol Guldur och det enorma Erebor. I denna del figurerar de två supersköna och obeskrivligt duktiga konstnärerna Alan Lee och John Howe som är ytterst skyldiga till de två trilogiernas visuella stil. Från början anlitade för att göra konceptskisser och slutligen använda som mycket mer. Jag gillar båda två mycket skarpt och att se dem gå runt i miljöer de ursprungligen skissat fram med blyertspennor är rörande på sitt sätt.
Även dessa fem timmar rundas av lite sentimentalt då det blir ett lyckligtvis inte allt för tårdrypande avsked från "alla" inblandade. Här klipps det in bilder från alla sex filmerna och dess bakommaterial, varvid den första trilogins material känns oroväckande gammalt nu... En fin avrundning på dessa tio, eller ja, 30 timmar...
Men det är inte slut där. Det finns faktiskt lite "bonusmaterial", som tyvärr är av det mindre givande slaget. Det hela börjar med en specialinspelad hälsning till besökarna av Ain't It Cool News filmfestival Butt-Numb-a-Thon från 2011 (!), vilket är lite kul på sitt sätt. Absolut okul är den låt och musikvideo dvärgen Nori (Jed Brophy) knåpat ihop. Vad fanken...?! Och lagom kul är en fejkad minidokumentär om att Adam Brown, som spelar den "töntigaste" dvärgen Ori, i själva verket är ett as...
Det är dock inte slut där heller utan absolut sist på skivan, och i boxen, är en hyllning till trilogiernas fotograf Andrew Lesnie som dog 59 år gammal av en hjärtattack i april 2015. De långa dokumentärerna är dedikerade till honom och Christopher Lee (Saruman) som dog ett par månader senare. Hyllningen består mest av ett montage av en leende Lesnie under inspelningarna och manusförfattaren Philippa Boyens säger några få ord. Peter Jackson bidrar inte alls och jag tycker att det inte är en helt värdig hyllning faktiskt.
Tro det eller ej, men det är faktiskt fortfarande inte slut på extramaterialet. På boxens tredje skiva finns filmen i 2D med kommentarer av Jackson och Boyens och så repriseras turistfilmen New Zealand: Home to Middle-Earth Part 3 från biofilmens utgåva.
Men sen är det slut.
I och med att jag ansett att de dokumentära inslagen på de förlängda versionerna av "Sagan om ringen"-trilogin är "extramaterialet alla andra filmers extramaterial ska vägas mot" fick jag för mig att undersöka hur mycket det var i timväg, för inte var det väl mer än sex timmar per box? Det var det inte utan närmare åtta, så "Hobbit"-filmernas överdådighet är egentligen inte så mycket mer än vad Jackson och hans team redan bjudit på (eller, ja, två timmar i snitt mer per box förstås...).
Nåväl: Formen följer ungefär den som satts i de tidigare boxarna. Den första skivan är Appendix nr 11 ("The Gathering Storm") och även del tre i "The Chronicles of the Hobbit"), vilket i grova drag är en fem timmar lång dokumentering av inspelningen här faktiskt gjord i en ganska kronologisk kalendermässig ordning. Vi går från scen till scen, som dock inte är kronologiska utifrån filmen, och från inspelningsplats till inspelningsplats. Flugan på väggen-dokumenteringen varvas med intervjuer och det är lite lustigt när skådespelarna själva inte är på det klara med vad de spelar in. "Är det film 2 eller 3?" frågar de sig, vilket kanske är en rimlig fråga när man lägger 266 inspelningsdagar på tre filmer.
Trots att det är en ganska kompakt dokumentation pressas det ändå in små teman och roliga detaljer som undviker de fem timmarna att kännas som just fem timmar bakomfilm. Plötsligt lär vi oss om kontinuitet och stiftar bekantskap med Victoria som håller reda på detaljer som vilken hand en karaktär håller sitt vapen i från en tagning till en annan och liknande. Någon måste hålla koll på sådant också. Andra små storys handlar bland annat om hur en svåråtkomlig inspelningsplats var tvungen att evakueras blixtsnabbt, hur det snöade i Wellington för första gången på 40 år, hur Orlando Bloom och Evangeline Lilly oplanerat gjorde alvporr (!) med mera. Dessutom blir det en oundviklig sentimental nedtrappning då det helt enkelt kommer stunder då skådespelarna gör sina sista tagningar och "wrappas", vilket inte är helt enkelt emotionellt i ett jätteprojekt av "Hobbits" slag.
Den sista halvtimmen av dokumentären handlar just om den absolut sista inspelningsdagen där två team jobbar parallellt för att komma i mål.
Skiva två bjuder sålunda på Appendix nr 12 - "Here at Journey's End" som jag personligen får ut mer av än nr 11. Här finns ytterligare fem timmar men betydligt mer fokuserat kring olika ämnen, och även mer filmtekniskt inriktade. I sin helhet ger timmarna en välbehövd påminnelse om hur mycket jobb det lagts på filmerna och hur många människor och inte minst talangfulla, kreativa sådana som alla bidragit med sitt strå till stacken.
Allting inleds med en och en halvtimme om filmens centrala slag, en holmgång av episka mått som inte alls var planerad och designad när filmen spelades in. Till att börja med reds det ut vilka som är de fem härarna egentligen, då de är många fler beroende på hur man räknar och inte samma fem om man jämför bok och film.
Vidare blir det, ungefär som i de tidigare boxarna, fokus på framträdande karaktärer i filmen. Den för filmerna påhittade Tauriel (Evangeline Lilly), alvkungen Thranduil (Lee Pace) samt Iron Hills-dvärgen Dáin (Billy Connolly). Allt om deras karaktärsdrag, utseenden och specifika rörelsemönster och beteenden gås igenom.
Mest intressant är titten på tre specifika scenbyggen och platser - byn Dale, både levande och sönderbränd, det fasansfulla Dol Guldur och det enorma Erebor. I denna del figurerar de två supersköna och obeskrivligt duktiga konstnärerna Alan Lee och John Howe som är ytterst skyldiga till de två trilogiernas visuella stil. Från början anlitade för att göra konceptskisser och slutligen använda som mycket mer. Jag gillar båda två mycket skarpt och att se dem gå runt i miljöer de ursprungligen skissat fram med blyertspennor är rörande på sitt sätt.
Även dessa fem timmar rundas av lite sentimentalt då det blir ett lyckligtvis inte allt för tårdrypande avsked från "alla" inblandade. Här klipps det in bilder från alla sex filmerna och dess bakommaterial, varvid den första trilogins material känns oroväckande gammalt nu... En fin avrundning på dessa tio, eller ja, 30 timmar...
Men det är inte slut där. Det finns faktiskt lite "bonusmaterial", som tyvärr är av det mindre givande slaget. Det hela börjar med en specialinspelad hälsning till besökarna av Ain't It Cool News filmfestival Butt-Numb-a-Thon från 2011 (!), vilket är lite kul på sitt sätt. Absolut okul är den låt och musikvideo dvärgen Nori (Jed Brophy) knåpat ihop. Vad fanken...?! Och lagom kul är en fejkad minidokumentär om att Adam Brown, som spelar den "töntigaste" dvärgen Ori, i själva verket är ett as...
Det är dock inte slut där heller utan absolut sist på skivan, och i boxen, är en hyllning till trilogiernas fotograf Andrew Lesnie som dog 59 år gammal av en hjärtattack i april 2015. De långa dokumentärerna är dedikerade till honom och Christopher Lee (Saruman) som dog ett par månader senare. Hyllningen består mest av ett montage av en leende Lesnie under inspelningarna och manusförfattaren Philippa Boyens säger några få ord. Peter Jackson bidrar inte alls och jag tycker att det inte är en helt värdig hyllning faktiskt.
Tro det eller ej, men det är faktiskt fortfarande inte slut på extramaterialet. På boxens tredje skiva finns filmen i 2D med kommentarer av Jackson och Boyens och så repriseras turistfilmen New Zealand: Home to Middle-Earth Part 3 från biofilmens utgåva.
Men sen är det slut.
TRE SAKER
1. Efter tre boxar med över 30 timmars extramaterial är jag faktiskt lite förvånad och ärligt talat besviken över att Guillermo Del Toros arbete med filmen inte fått större plats i dokumentärerna. Del Toro skrev manuset ihop med Peter Jackson, Philippa Boyens och Fran Walsh och var anlitad som regissör under ett par år då han planerade och designade filmerna, men när allt drog ut på tiden var han tvungen att kliva av och när Jackson sedermera tog över regissörsstolen skrotades allt Del Toro hade gjort och Jackson började om med minimalt med tid innan inspelningarna. Del Toro skymtar förbi i några klipp - men intervjuas inte - och hans idéer berörs i intervjuerna, men vi får inte se något av hans designer. Det hade varit riktigt spännande att få ta del av hans vision och stil i ett bildgalleri åtminstone.
2. Efter sex filmer kan jag inte hålla mig längre: Alltså... Örnarna? Vad är grejen? Om de är så otroligt bra så borde ju hjältarna utnyttjat dem ännu mer till sin fördel. Inte minst Frodo som kunde ha flugit från Shire till Mount Doom, petat i ringen och sedan varit hemma igen innan second breakfast. En gåta som aldrig får sitt svar...
3. Lagom till att denna recension skrevs la Jackson upp en lustig video på sin Facebook där han putsar sina Oscarsstatyetter samtidigt som hans dotter berättar att han fått mail. Det hela visar sig vara en sorts annonsering för att Jackson ska regissera något eller några avsnitt av "Doctor Who". Vad som många dock noterade var att i förgrunden på bilden låg Tolkiens "Silmarillion" med post-it-lappar bland sidorna så som det var något Jackson jobbade på för en kommande filmatisering. J.R.R. Tolkiens 91-årige son Christopher hatar Jacksons filmer och håller hårt i rättigheterna till allt annat än det som filmats. Det är med andra ord större sannolikhet att "Sagan om ringen" postkonverteras till 3D än att Jackson gör nya Tolkien-filmer. Men man ska ju aldrig säga aldrig...
2. Efter sex filmer kan jag inte hålla mig längre: Alltså... Örnarna? Vad är grejen? Om de är så otroligt bra så borde ju hjältarna utnyttjat dem ännu mer till sin fördel. Inte minst Frodo som kunde ha flugit från Shire till Mount Doom, petat i ringen och sedan varit hemma igen innan second breakfast. En gåta som aldrig får sitt svar...
3. Lagom till att denna recension skrevs la Jackson upp en lustig video på sin Facebook där han putsar sina Oscarsstatyetter samtidigt som hans dotter berättar att han fått mail. Det hela visar sig vara en sorts annonsering för att Jackson ska regissera något eller några avsnitt av "Doctor Who". Vad som många dock noterade var att i förgrunden på bilden låg Tolkiens "Silmarillion" med post-it-lappar bland sidorna så som det var något Jackson jobbade på för en kommande filmatisering. J.R.R. Tolkiens 91-årige son Christopher hatar Jacksons filmer och håller hårt i rättigheterna till allt annat än det som filmats. Det är med andra ord större sannolikhet att "Sagan om ringen" postkonverteras till 3D än att Jackson gör nya Tolkien-filmer. Men man ska ju aldrig säga aldrig...
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
