Rättvisa efter 19 år i helvetet
FILMENDen tionde augusti 1984 hittas journalisten Deborah Sykes våldtagen och mördad i Winston-Salem, North Carolina. Strax därefter anhålls afroamerikanen Darryl Hunt som misstänkt för brottet. Anledningen till att han anhölls var efter ett telefonsamtal till polisen där någon som presenterade sig som Sammy Mitchell berättade att han hade sett något.
Problemet var bara att Sammy Mitchell, som var Hunts vän inte hade ringt samtalet. När Hunt sedan vägrade ta emot en muta om $12 000 från distriktsåklagaren för att säga att Mitchell hade utfört brottet, beslutade åklagaren sig för att Hunt var den skyldige och ett tveksamt vittne med starka kopplingar till Ku Klux Klan pekade ut honom varpå den helvita juryn dömde honom till livstids fängelse.
Där har ni upptakten till en mycket rutten historia som stinker av orättvisor, rasism och korruption.
Efter fem år lyckades Hunts advokater och sympatisörer få en andra rättegång, där en ny åklagare prestenterade än värre vittnen (även här med klankopplingar) och ännu sämre bevis, men lyckades tack vare att anspela på juryns känslor att få Hunt dömd på nytt.
Tre år, 1993, senare gör advokaterna ännu en jätteinsats och får loss 3000 sidor med undersökningsmaterial de inte haft tillgång tidigare och får där reda på att det DNA-prov som togs på brottmannens sperma 1984 fortfarande går att testa, något som förnekades i den andra rättegången. Hunts DNA jämförs och matchar inte, men detta räcker inte för att frikänna honom då domaren menar att han kan ha våldtagit utan att lämna DNA.
Ytterligare tio år senare börjar en journalist på samma tidning som den mördade Sykes att rota i fallet. Efter sex månaders research presenteras en omfattande artikelserie i åtta delar om fallet. Efter publiceringen får journalisten ett samtal från en kvinna som berättar att hennes dotter våldtogs kort efter mordfallet och hon misstänker att det kan vara den riktiga mördaren. Ungefär samtidigt gör Hunts advokater en sista insats och beordrar en sökning på mördarens DNA i en stor databas och när de får en träff är det samma man som journalisten lokaliserat.
Darryl Hunt släpps från fängelset och blir i februari 2004 helt frikänd från brottet. Efter 19 år i fängelse har rättvisan äntligen skippats.
När man ser en sådan här dokumentär där en man står anklagad för ett allvarligt brott och det inte finns några bevis, några trovärdiga vittnen, där dolda rasistiska åsikter helt styr utvecklingen, så vet man inte om man ska skrika eller skratta. Som Khalid Griggs, en imam och Hunt-sympatisör, konstaterar i filmen: "Om inte en mans liv hade varit på spel hade man tyckt att detta varit en komedi".
Och det känns nästan som en konspiration när polisens inkompetenta arbete avslöjas och än värre blir det när Darryl Hunt berättar från fängelset att fångvaktarna satt ett kontrakt på hans huvud, och uppmanat de rasistiska skinnhuvudena att ta hans liv mot en belöning. Det fruktansvärda i helheten är att Hunts fall knappast är det enda i historien.
Dokumentären inleddes 10 år in i fängelsestraffet och blandar intervjuer från då och nu med nyhetsmaterial från de första 10 åren. Det känns som känns absolut starkast i den är det otroliga engagemang och den övertygelse Hunts advokater visar upp under hela den utdragna processen. Det och Darryl Hunts ständiga hopp för att rättvisan en dag ska förklara honom oskyldig.
Problemet var bara att Sammy Mitchell, som var Hunts vän inte hade ringt samtalet. När Hunt sedan vägrade ta emot en muta om $12 000 från distriktsåklagaren för att säga att Mitchell hade utfört brottet, beslutade åklagaren sig för att Hunt var den skyldige och ett tveksamt vittne med starka kopplingar till Ku Klux Klan pekade ut honom varpå den helvita juryn dömde honom till livstids fängelse.
Där har ni upptakten till en mycket rutten historia som stinker av orättvisor, rasism och korruption.
Efter fem år lyckades Hunts advokater och sympatisörer få en andra rättegång, där en ny åklagare prestenterade än värre vittnen (även här med klankopplingar) och ännu sämre bevis, men lyckades tack vare att anspela på juryns känslor att få Hunt dömd på nytt.
Tre år, 1993, senare gör advokaterna ännu en jätteinsats och får loss 3000 sidor med undersökningsmaterial de inte haft tillgång tidigare och får där reda på att det DNA-prov som togs på brottmannens sperma 1984 fortfarande går att testa, något som förnekades i den andra rättegången. Hunts DNA jämförs och matchar inte, men detta räcker inte för att frikänna honom då domaren menar att han kan ha våldtagit utan att lämna DNA.
Ytterligare tio år senare börjar en journalist på samma tidning som den mördade Sykes att rota i fallet. Efter sex månaders research presenteras en omfattande artikelserie i åtta delar om fallet. Efter publiceringen får journalisten ett samtal från en kvinna som berättar att hennes dotter våldtogs kort efter mordfallet och hon misstänker att det kan vara den riktiga mördaren. Ungefär samtidigt gör Hunts advokater en sista insats och beordrar en sökning på mördarens DNA i en stor databas och när de får en träff är det samma man som journalisten lokaliserat.
Darryl Hunt släpps från fängelset och blir i februari 2004 helt frikänd från brottet. Efter 19 år i fängelse har rättvisan äntligen skippats.
När man ser en sådan här dokumentär där en man står anklagad för ett allvarligt brott och det inte finns några bevis, några trovärdiga vittnen, där dolda rasistiska åsikter helt styr utvecklingen, så vet man inte om man ska skrika eller skratta. Som Khalid Griggs, en imam och Hunt-sympatisör, konstaterar i filmen: "Om inte en mans liv hade varit på spel hade man tyckt att detta varit en komedi".
Och det känns nästan som en konspiration när polisens inkompetenta arbete avslöjas och än värre blir det när Darryl Hunt berättar från fängelset att fångvaktarna satt ett kontrakt på hans huvud, och uppmanat de rasistiska skinnhuvudena att ta hans liv mot en belöning. Det fruktansvärda i helheten är att Hunts fall knappast är det enda i historien.
Dokumentären inleddes 10 år in i fängelsestraffet och blandar intervjuer från då och nu med nyhetsmaterial från de första 10 åren. Det känns som känns absolut starkast i den är det otroliga engagemang och den övertygelse Hunts advokater visar upp under hela den utdragna processen. Det och Darryl Hunts ständiga hopp för att rättvisan en dag ska förklara honom oskyldig.
EXTRAMATERIALET
Filmen har inget extramaterial.
TRE SAKER
1. Phoebe Zerwicks prisbelönta artikelserie "Murder, race, justice", som indirekt hjälpte till att frige Darryl Hunt finns att läsa i sin helhet på denna hemsida.
2. Darryl Hunt fick ca $360 000 i skadestånd som han investerade i en fond för att hjälpa andra som blivit felaktigt fängslade. Detta var när filmen gjordes - i februari i år stämde Hunt en staden Winston-Salem, och fick efter en överenskommelse ytterligare $1 650 000.
3. Helt irrelevant, men Larry Little, en av de som kämpast hårdast för Hunt låter precis som Paul Stanley från Kiss när han pratar. Det är en kuslig likhet.
2. Darryl Hunt fick ca $360 000 i skadestånd som han investerade i en fond för att hjälpa andra som blivit felaktigt fängslade. Detta var när filmen gjordes - i februari i år stämde Hunt en staden Winston-Salem, och fick efter en överenskommelse ytterligare $1 650 000.
3. Helt irrelevant, men Larry Little, en av de som kämpast hårdast för Hunt låter precis som Paul Stanley från Kiss när han pratar. Det är en kuslig likhet.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
