Tysk tokhyllad tristess
FILMENVad är meningen med livet? En berättigad fråga i våra moderna tider även om varje generation har ställt sig den sedan tidernas begynnelse. I Maren Ades film "Min pappa Toni Erdmann" uppmanas i alla fall publiken att ifrågasätta våra inrutade liv och ta till vara på ögonblicken. Men det är problematiskt och Winfried pekar också på det i filmens sista scen där han konstaterar att vi inte tänker på att bevara dem när de väl händer.
Winfried börjar bli till åren och har uppenbarligen börjat fundera på var livet tagit vägen. Han åker iväg till Bukarest för att överraska sin dotter med ett besök, men dottern Ines blir allt annat än glad då hennes spontane och knepige far inte passar in i hennes inrutade och stressiga affärsliv. Ines lever och andas sitt jobb men verkar inte trivas med någonting. Winfried ser det och bestämmer sig för att försöka liva upp hennes vardag genom att ikläda sig rollen som den konsultande livscoachen Toni Erdmann. Detta gör han i en ful illasittande peruk och groteska löständer.
Här sammanstrålar flera problem jag har med filmen. Regissören Maren Ades har målat upp en vardag och karaktärer som är så grå och tråkiga att jag håller på att gå under i tristess. Faktum är att vi som publik får genomlida över en timme av att följa Ines och Winfried i någon slags vardag innan själva handlingen tar fart. Fast fart och fart, filmen tuffar på i samma snigeltempo, men handlingen utvecklas i alla fall. När sedan Winfried börjar dyka upp i konstiga utklädningar och på udda ställen blir det så "over the top" att jag bara sitter och skakar på huvudet. Om jag hade fått en bättre inblick i karaktärerna och deras val hade jag troligen svalt mer av det jag bjuds på men de gör till synes bara galna saker för sakens skull. Det är det enda budskapet från Winfried som jag upplever att Ines snappar upp och det är ett budskap jag inte lyssnat till sedan tonåren.
Vid ett tillfälle har hon exempelvis bjudit hem sina arbetskollegor på en födelsedagsfest som även ska fungera som teambuilding. Helt plötsligt får hon för sig att det ska bli en nakenfest. Bara därför att. Kollegorna tinar upp till idén så småningom och klär av sig. Men inte för att de fått någon förklaring som de köpt, de hakar liksom bara på. Jag finner inget livsbejakande i att bara göra konstiga saker. Speciellt om jag inte ser någon tanke bakom.
"Min pappa Toni Erdman" är en vansinnigt seg och knepig historia som tyvärr misslyckas med att nå fram med något vettigt till den här recensenten. Ett av grundproblemen är att karaktärsbygget är för skralt. När sedan budskapet är rätt tunnt kan jag inte stämpla det som annat än ett misslyckande. Men så har filmen vunnit pris av både publik och kritiker i Cannes, så kanske har jag helt missat något?
Winfried börjar bli till åren och har uppenbarligen börjat fundera på var livet tagit vägen. Han åker iväg till Bukarest för att överraska sin dotter med ett besök, men dottern Ines blir allt annat än glad då hennes spontane och knepige far inte passar in i hennes inrutade och stressiga affärsliv. Ines lever och andas sitt jobb men verkar inte trivas med någonting. Winfried ser det och bestämmer sig för att försöka liva upp hennes vardag genom att ikläda sig rollen som den konsultande livscoachen Toni Erdmann. Detta gör han i en ful illasittande peruk och groteska löständer.
Här sammanstrålar flera problem jag har med filmen. Regissören Maren Ades har målat upp en vardag och karaktärer som är så grå och tråkiga att jag håller på att gå under i tristess. Faktum är att vi som publik får genomlida över en timme av att följa Ines och Winfried i någon slags vardag innan själva handlingen tar fart. Fast fart och fart, filmen tuffar på i samma snigeltempo, men handlingen utvecklas i alla fall. När sedan Winfried börjar dyka upp i konstiga utklädningar och på udda ställen blir det så "over the top" att jag bara sitter och skakar på huvudet. Om jag hade fått en bättre inblick i karaktärerna och deras val hade jag troligen svalt mer av det jag bjuds på men de gör till synes bara galna saker för sakens skull. Det är det enda budskapet från Winfried som jag upplever att Ines snappar upp och det är ett budskap jag inte lyssnat till sedan tonåren.
Vid ett tillfälle har hon exempelvis bjudit hem sina arbetskollegor på en födelsedagsfest som även ska fungera som teambuilding. Helt plötsligt får hon för sig att det ska bli en nakenfest. Bara därför att. Kollegorna tinar upp till idén så småningom och klär av sig. Men inte för att de fått någon förklaring som de köpt, de hakar liksom bara på. Jag finner inget livsbejakande i att bara göra konstiga saker. Speciellt om jag inte ser någon tanke bakom.
"Min pappa Toni Erdman" är en vansinnigt seg och knepig historia som tyvärr misslyckas med att nå fram med något vettigt till den här recensenten. Ett av grundproblemen är att karaktärsbygget är för skralt. När sedan budskapet är rätt tunnt kan jag inte stämpla det som annat än ett misslyckande. Men så har filmen vunnit pris av både publik och kritiker i Cannes, så kanske har jag helt missat något?
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Min upplevelse är att filmen är både seg och på tok för lång. Det uppges dock att man filmat över 120 timmar och att regissören Maren Ades tog ett år på sig att klippa den. Hon funderade på att korta den ytterligare men kom fram till att det skulle förstöra filmens tempo. Vilket tempo undrar jag?
2. Filmen marknadsförs som en dramakomedi men regissör Maren Ades själv säger att hon försökt göra den sorgsen och superallvarlig. Det har hon åtminstone lyckats med, för jag skrattar inte en enda gång.
3. När filmen tävlade i Cannes vann den faktiskt inget pris från den officiella juryn, vilket de fick kritik för då det sågs som ett gyllene tillfälle att ge det finaste priset till en kvinnlig filmmakare. Utan att ha stenkoll på filmerna som tävlade får jag dock ge juryn rätt.
2. Filmen marknadsförs som en dramakomedi men regissör Maren Ades själv säger att hon försökt göra den sorgsen och superallvarlig. Det har hon åtminstone lyckats med, för jag skrattar inte en enda gång.
3. När filmen tävlade i Cannes vann den faktiskt inget pris från den officiella juryn, vilket de fick kritik för då det sågs som ett gyllene tillfälle att ge det finaste priset till en kvinnlig filmmakare. Utan att ha stenkoll på filmerna som tävlade får jag dock ge juryn rätt.
THOMAS HELSING (2017-05-02)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
