Ärlig skildring från talang till spillra
FILMENMånga dokumentärer om artisters karriärer som görs har ingen direkt story. I "Whitneys" fall finns det en story. Eller flera till och med. Den om medelklasstjejen som tack vare en enorm talang blev en superstjärna till exempel. Eller den om tjejen som till synes kom från trygga förhållanden och gifte sig med en strulputte som möjligen påverkade henne negativt. Eller den om världsstjärnan som blev ett missbrukande vrak och som dog ovärdigt i ett badkar för sju år sedan. Sen finns det historierna om den lesbiska bästa vännen som inte accepterades av familjen, eller om pappan som som stämmer sin dotter på mångmiljonbelopp, eller dottern som går i sin mammas mörka fotspår mot exakt samma öde.
Ja, det finns många storys här. Från ljust till mörkt. Regissören Kevin Macdonald fångar många av de som stod Whitney Houston nära - mamma, syskon, släkt, vänner, kollegor - i ganska intima intervjuer. Han lirkar ur dem kanske mer än de planerat att berätta, vilket gör dokumentären till en ärlig skildring. Detta förstärks av frikostigt med videofilmade stunder från familjens arkiv där barndomens soloframträdanden i kyrkan samsas med brutala sågningar av kollegor, drogrusiga obekvämligheter tillsammans med Bobby Brown och andra stunder som inte hade fått vara med i en tillrättalagd bild av artisten.
Det är bra och det gör Whitneys öde allt mer ovärdigt och tragiskt. Hur kunde det gå så illa? Ja, dokumentären ger delvis svar på det och även om Bobby Brown i allmänhetens ögon var den djävul som drog ned Whitney i fördärvet var det kanske inte så när allt kommer till kritan.
Men det är inte enbart mörker. Det ges en fin bild av supertalangen som kom från en otroligt musikaliskt aktiv familj. Whitneys första tv-framträdande 1983 är av det där slaget att det golvade den helt ovetande publiken. "Det namnet glömmer vi inte", säger programledaren. Steget därifrån till debutalbumet som totalt sålt över 22 miljoner exemplar är inte långt och Whitney Houstons betydelse för efterföljande popsångerskor är tydlig. Hon banade vägen och var otroligt talangfull.
Utöver filmens brutalt ärliga skildring gillar jag även hur Macdonald skildrar tidsperioderna genom att korsklippa med snabba montage av reklamfilmer, politiska och popkulturella referenser eller andra tidsmarkörer. Det är ett väldigt effektivt sätt att etablera när i historien vi befinner oss. Det gör sammantaget "Whitney" till en väldigt sevärd dokumentär där stjärnans öde framstår som ännu mer tragiskt och talangen som allt tydligare. En sådan förlust.
Ja, det finns många storys här. Från ljust till mörkt. Regissören Kevin Macdonald fångar många av de som stod Whitney Houston nära - mamma, syskon, släkt, vänner, kollegor - i ganska intima intervjuer. Han lirkar ur dem kanske mer än de planerat att berätta, vilket gör dokumentären till en ärlig skildring. Detta förstärks av frikostigt med videofilmade stunder från familjens arkiv där barndomens soloframträdanden i kyrkan samsas med brutala sågningar av kollegor, drogrusiga obekvämligheter tillsammans med Bobby Brown och andra stunder som inte hade fått vara med i en tillrättalagd bild av artisten.
Det är bra och det gör Whitneys öde allt mer ovärdigt och tragiskt. Hur kunde det gå så illa? Ja, dokumentären ger delvis svar på det och även om Bobby Brown i allmänhetens ögon var den djävul som drog ned Whitney i fördärvet var det kanske inte så när allt kommer till kritan.
Men det är inte enbart mörker. Det ges en fin bild av supertalangen som kom från en otroligt musikaliskt aktiv familj. Whitneys första tv-framträdande 1983 är av det där slaget att det golvade den helt ovetande publiken. "Det namnet glömmer vi inte", säger programledaren. Steget därifrån till debutalbumet som totalt sålt över 22 miljoner exemplar är inte långt och Whitney Houstons betydelse för efterföljande popsångerskor är tydlig. Hon banade vägen och var otroligt talangfull.
Utöver filmens brutalt ärliga skildring gillar jag även hur Macdonald skildrar tidsperioderna genom att korsklippa med snabba montage av reklamfilmer, politiska och popkulturella referenser eller andra tidsmarkörer. Det är ett väldigt effektivt sätt att etablera när i historien vi befinner oss. Det gör sammantaget "Whitney" till en väldigt sevärd dokumentär där stjärnans öde framstår som ännu mer tragiskt och talangen som allt tydligare. En sådan förlust.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. I filmen hör vi "How will I know" från debutalbumet i en version där enbart sången är kvar. En väldigt fint sätt att ge oss en perfekt rendering av Whitney Houstons klockrena stämma.
2. Houston hade en liten skådespelarkarriär. Utöver några tidiga inhopp i tv-serier kom genombrottet med "Bodyguard" (1992) och roller i "Hålla Andan" (1995) och "Preacher's Wife" (1996). Den sista rollen blev i "Sparkle" som gjordes kort innan hennes död, en insats som jag själv tyckte var bäst i hela filmen.
3. Den Dolly Parton-skrivna "I will always love you" blev en jättehit via filmen "Bodyguard". Dessvärre hör vi i filmen Whitney slakta låten under en period när hon inte mådde speciellt bra.
2. Houston hade en liten skådespelarkarriär. Utöver några tidiga inhopp i tv-serier kom genombrottet med "Bodyguard" (1992) och roller i "Hålla Andan" (1995) och "Preacher's Wife" (1996). Den sista rollen blev i "Sparkle" som gjordes kort innan hennes död, en insats som jag själv tyckte var bäst i hela filmen.
3. Den Dolly Parton-skrivna "I will always love you" blev en jättehit via filmen "Bodyguard". Dessvärre hör vi i filmen Whitney slakta låten under en period när hon inte mådde speciellt bra.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
