Whitney Houston är lysande i sin sista roll
FILMEN2007 kom filmen "Dreamgirls" med "American Idol"-deltagaren Jennifer Hudson i en stor biroll - som hon till och med kammade hem en Oscar för - och nu har "Sparkle" kommit. En film som inte enbart har en annan "American Idol"-deltagare - vinnare till och med - i huvudrollen, utan som även skildrar en liknande story.
Precis som "Dreamgirls" utspelar sig "Sparkle" i 60-talets Detroit, i sfären runt Motown Records och inom r'n'b-världen, och det handlar även om en tjejtrio som får både framgångar och motgångar, både musikaliskt och privat. Där slutar kanske de uppenbara liknelserna, men i grova drag är det två väldigt likartade filmer.
Hur som helst: Sparkle (Jordin Sparks) är yngsta systern av tre i familj som alla kan sjunga. De brås på sin mamma Emma (Whitney Houston) som har en egen misslyckad musikkarriär bakom sig och nu är oerhört bitter och hård mot sina döttrar. Musik ska de inte syssla med. Men Sparkle skriver låtar som äldsta systern Tammy (Carmen Ejogo) sjunger, mest för att Sparkle själv inte riktigt har självförtroende nog för att stå på scenen. De smyger ut på kvällarna, medan mellansystern Dolores (Tika Sumpter) får hålla ställningarna hemma.
Talangerna blir upptäckta av en aspirerande, ung manager (Derek Luke) som vill att systrarna ska starta en trio, med Tammy som frontfigur. Det gör de och blir snabbt ett hett namn, fortfarande utan att mamma Emma vet någonting. Allt går rasande snabbt och Tammy hamnar i ett destruktivt förhållande med en komiker, samtidigt som den stora hemligheten när som helst kan avslöjas.
Jag tror att de flesta kan lista ut ungefär hur den här historien utvecklar sig för man har sett liknande filmer tidigare. Man blir inte direkt överraskad i tv-soffan. Jo, det finns ett undantag och det heter Whitney Houston. Den tragiskt avlidna megastjärnan är faktiskt helt lysande i sin sista filmroll. Hon spelar riktigt bra. Rollen är möjligtvis tacksam att göra, men hade lätt blivit parodisk (vilket vissa andra roller i filmen blir) om den inte hade gjorts på ett trovärdigt sätt, och Houston gör faktiskt alla rätt.
I övrigt är filmen okej. Den känns lite - i brist på annat ord - halv. Vi får genom vissa dialoger höra om upplopp och förändringar, men inget av detta skildras i bilder vilket gör att lite botten i historien försvinner. Filmen lyfter inte riktigt, och det är bara i några få scener som skådespelarna gör något extra. Jordin Sparks är inte dålig, men det blir samtidigt ganska tydligt att hon inte riktigt har erfarenheten och kunskapen att fylla upp huvudrollen fullt ut.
Men fullt godkänd är den, och om man gillar wailande så finns det gott om den varan. Själv är jag måttligt road av den typen av sång, men positivt överraskad av Whitney Houstons sista insats på film.
Precis som "Dreamgirls" utspelar sig "Sparkle" i 60-talets Detroit, i sfären runt Motown Records och inom r'n'b-världen, och det handlar även om en tjejtrio som får både framgångar och motgångar, både musikaliskt och privat. Där slutar kanske de uppenbara liknelserna, men i grova drag är det två väldigt likartade filmer.
Hur som helst: Sparkle (Jordin Sparks) är yngsta systern av tre i familj som alla kan sjunga. De brås på sin mamma Emma (Whitney Houston) som har en egen misslyckad musikkarriär bakom sig och nu är oerhört bitter och hård mot sina döttrar. Musik ska de inte syssla med. Men Sparkle skriver låtar som äldsta systern Tammy (Carmen Ejogo) sjunger, mest för att Sparkle själv inte riktigt har självförtroende nog för att stå på scenen. De smyger ut på kvällarna, medan mellansystern Dolores (Tika Sumpter) får hålla ställningarna hemma.
Talangerna blir upptäckta av en aspirerande, ung manager (Derek Luke) som vill att systrarna ska starta en trio, med Tammy som frontfigur. Det gör de och blir snabbt ett hett namn, fortfarande utan att mamma Emma vet någonting. Allt går rasande snabbt och Tammy hamnar i ett destruktivt förhållande med en komiker, samtidigt som den stora hemligheten när som helst kan avslöjas.
Jag tror att de flesta kan lista ut ungefär hur den här historien utvecklar sig för man har sett liknande filmer tidigare. Man blir inte direkt överraskad i tv-soffan. Jo, det finns ett undantag och det heter Whitney Houston. Den tragiskt avlidna megastjärnan är faktiskt helt lysande i sin sista filmroll. Hon spelar riktigt bra. Rollen är möjligtvis tacksam att göra, men hade lätt blivit parodisk (vilket vissa andra roller i filmen blir) om den inte hade gjorts på ett trovärdigt sätt, och Houston gör faktiskt alla rätt.
I övrigt är filmen okej. Den känns lite - i brist på annat ord - halv. Vi får genom vissa dialoger höra om upplopp och förändringar, men inget av detta skildras i bilder vilket gör att lite botten i historien försvinner. Filmen lyfter inte riktigt, och det är bara i några få scener som skådespelarna gör något extra. Jordin Sparks är inte dålig, men det blir samtidigt ganska tydligt att hon inte riktigt har erfarenheten och kunskapen att fylla upp huvudrollen fullt ut.
Men fullt godkänd är den, och om man gillar wailande så finns det gott om den varan. Själv är jag måttligt road av den typen av sång, men positivt överraskad av Whitney Houstons sista insats på film.
EXTRAMATERIALET
Gott om extramaterial för den som vill gräva ned sig extra mycket i filmen. Dock upplever jag att de flesta av bakomfilmerna - som alla är 15-20 minuter långa - känns lite långsamma och utdragna. Det handlar om en hyllning till Whitney Houston, lite om filmen och storyn, om karaktärerna, om kläder och musik och om en duett mellan Houston och Jordin Sparks. Jag får inte ut så där överdrivet mycket av detta extramaterial, tyvärr.
Utöver detta finns det ett antal förlängda framträdanden, en musikvideo och kommentarspår.
Utöver detta finns det ett antal förlängda framträdanden, en musikvideo och kommentarspår.
TRE SAKER
1. Filmen är en remake på en film med samma namn och story från 1976. I den gjorde Irene Cara huvudrollen.
2. Storyn är lite oväntat nog skriven av Joel Schumacher.
3. Det är lite roligt att leka med tanken på att den här trenden med "Idol"-deltagare som huvudrollsinnehavare skulle sprida sig till Sverige. Skulle det fungera eller inte?
2. Storyn är lite oväntat nog skriven av Joel Schumacher.
3. Det är lite roligt att leka med tanken på att den här trenden med "Idol"-deltagare som huvudrollsinnehavare skulle sprida sig till Sverige. Skulle det fungera eller inte?
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Derek Luke (8)
Derek Luke (8)
