Plötsligt brister de ut i sång...
FILMENDet mest fantastiska i den här i historien måste väl ändå vara Jennifer Hudsons otroliga bedrift att vinna en Oscar för bästa kvinnliga biroll i sin absolut första filmroll någonsin, en bedrift hon delar med 14 andra kvinnor. Det är inte illa.
Baserad på en populär musikal från 80-talet berättar "Dreamgirls" historien om hur tre unga sångerskor går från talangfulla amatörer till enorma superstars, en resa som är allt annat än smärtfri. Historien är väldigt uppenbart inspirerad av The Supremes framgångsaga och skivbolaget Motowns dito. Förutom The Supremes görs det passningar till James Brown, Otis Reading och Jackson Five i filmen.
Det finns två stora bromsklossar för mig när det gäller "Dreamgirls". Den ena är att jag inte alls är speciellt förtjust i r'n'b - jag upplever det eviga wailandet som otroligt gapigt och ensidigt, och det andra är att jag inte alls är kompis med musikalformatet. När skådespelare plötsligt brister ut i sång och ska förmedla repliker i sjungen form så blir agerandet snabbt lidande. Det känns som man ser en riktigt dålig r'n'b-video på MTV.
Och skalar jag bort dessa bromsklossar får jag en film med en stundtals ganska tom historia med både orealistiska händelser och bitvis jobbiga karaktärer. Jennifer Hudsons Effie, som till en början är gruppen The Dreamettes/The Dreams huvudperson, är en riktigt irriterande och tjurig figur som inte kan acceptera när bandet ska utvecklas och hon får kliva åt sidan. Den typ av människa som Effie representerar är inget annat än irriterande.
Filmens bad guy är Jamie Foxx manager/skivbolagsboss Curtis Taylor, Jr, till en början en idéfylld fixare som förvandlas till en korrupt girigbuk i takt med att hans plånbok blir fetare, något som slutligen blir hans fall.
I några av de andra rollerna hittar vi Beyoncé Knowles som Diana Ross-varianten Deena Jones och Eddie Murphy i en ganska befriande fräck roll som soulsångare.
Skådespelet är överlag okej, men något som däremot imponerar stort är det arbete som lagts ned på dekor, kostymer etc. Filmen spänner över en tioårsperiod från mitten av 60-talet till 70-talet och miljöerna är väldigt bra, och ännu bättre är alla de skeden som The Dreams passerar igenom. Där har de verkligen lyckats bra.
Är man ett fan av r'n'b-musik tror jag absolut att "Dreamgirls" kan passa som handen i handsken. Då har man nog överseende med filmens brister. Är man inte ett fan blir "Dreamgirls" en film man stundvis suckar åt då den inte alltid är speciellt bra, men den har också sina bra stunder. Grundtanken om att alla kan nå sina drömmar är ju rätt fin i och för sig.
Baserad på en populär musikal från 80-talet berättar "Dreamgirls" historien om hur tre unga sångerskor går från talangfulla amatörer till enorma superstars, en resa som är allt annat än smärtfri. Historien är väldigt uppenbart inspirerad av The Supremes framgångsaga och skivbolaget Motowns dito. Förutom The Supremes görs det passningar till James Brown, Otis Reading och Jackson Five i filmen.
Det finns två stora bromsklossar för mig när det gäller "Dreamgirls". Den ena är att jag inte alls är speciellt förtjust i r'n'b - jag upplever det eviga wailandet som otroligt gapigt och ensidigt, och det andra är att jag inte alls är kompis med musikalformatet. När skådespelare plötsligt brister ut i sång och ska förmedla repliker i sjungen form så blir agerandet snabbt lidande. Det känns som man ser en riktigt dålig r'n'b-video på MTV.
Och skalar jag bort dessa bromsklossar får jag en film med en stundtals ganska tom historia med både orealistiska händelser och bitvis jobbiga karaktärer. Jennifer Hudsons Effie, som till en början är gruppen The Dreamettes/The Dreams huvudperson, är en riktigt irriterande och tjurig figur som inte kan acceptera när bandet ska utvecklas och hon får kliva åt sidan. Den typ av människa som Effie representerar är inget annat än irriterande.
Filmens bad guy är Jamie Foxx manager/skivbolagsboss Curtis Taylor, Jr, till en början en idéfylld fixare som förvandlas till en korrupt girigbuk i takt med att hans plånbok blir fetare, något som slutligen blir hans fall.
I några av de andra rollerna hittar vi Beyoncé Knowles som Diana Ross-varianten Deena Jones och Eddie Murphy i en ganska befriande fräck roll som soulsångare.
Skådespelet är överlag okej, men något som däremot imponerar stort är det arbete som lagts ned på dekor, kostymer etc. Filmen spänner över en tioårsperiod från mitten av 60-talet till 70-talet och miljöerna är väldigt bra, och ännu bättre är alla de skeden som The Dreams passerar igenom. Där har de verkligen lyckats bra.
Är man ett fan av r'n'b-musik tror jag absolut att "Dreamgirls" kan passa som handen i handsken. Då har man nog överseende med filmens brister. Är man inte ett fan blir "Dreamgirls" en film man stundvis suckar åt då den inte alltid är speciellt bra, men den har också sina bra stunder. Grundtanken om att alla kan nå sina drömmar är ju rätt fin i och för sig.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet består enbart av mer musik till rörliga bilder. Dels kan man se förlängda versioner av nästan alla musiknummer i filmen. Detta tar en dryg halvtimme att titta på. Är man ändå inte nöjd finns det en musikvideo med Beyoncé att titta på också.
Även om jag inte är så tagen av den här filmen så tycker jag ändå att det hade varit kul med en ordentlig bakomfilm, gärna med jämförelser till 80-talsmusikalen. I region 1 finns det en dubbeldisk som bjuder på en hel del annat extramaterial.
Även om jag inte är så tagen av den här filmen så tycker jag ändå att det hade varit kul med en ordentlig bakomfilm, gärna med jämförelser till 80-talsmusikalen. I region 1 finns det en dubbeldisk som bjuder på en hel del annat extramaterial.
TRE SAKER
1. Måste rikta en liten spontan applåd till den textförfattare som fick till rimmet "satanic - Titanic".
2. I två extremt små biroller hittar vi två av de roligaste personerna med förnamnet John som visats på TV - "Tredje klotet från solens" John Lithgow och "The Office: An American workplaces" John Krasinski.
3. Av all trivia jag hittat om filmen måste detta väl ändå vara den knäppaste: Beyoncé bantade bort ca 10 kilo med en diet av vatten och cayennepeppar. Yummy!
2. I två extremt små biroller hittar vi två av de roligaste personerna med förnamnet John som visats på TV - "Tredje klotet från solens" John Lithgow och "The Office: An American workplaces" John Krasinski.
3. Av all trivia jag hittat om filmen måste detta väl ändå vara den knäppaste: Beyoncé bantade bort ca 10 kilo med en diet av vatten och cayennepeppar. Yummy!
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Jamie Foxx (16)
Jamie Foxx (16)
