Brutal - men slirar på sanningen
FILMENNär det gäller dramatiseringar baserade på verkliga händelser brukar jag ta för vana att läsa på innan jag ser dem. Hur djupt ska jag investera mina känslor, hur nära sanningen är filmmakarna? Så gjorde jag även inför den här miniserien och därför blev det en mindre angenäm upplevelse.
I stora drag stämmer förstås handlingen som Ava DuVernay målar upp. På kvällen den 19 april 1989 ger sig några svarta ungdomar till Central Park i New York. Alla känner inte varandra och i parken drar större gäng med ungdomar omkring och trakasserar andra, misshandlar och rånar. Det är tveksamt om de fem ens befinner sig på samma plats i parken samtidigt och de tar sig också därifrån på olika sätt när polisen anländer. Vad de inte vet är att det begåtts en brutal våldtäkt i parken under den här kvällen.
Det som sedan händer är inget annat än ett justitiemord och tyvärr tar DuVernay sig en del friheter och vågar, som det verkar, inte låta historien stå på egna ben. Hon tonar ned händelserna i parken och får det att framstå som ganska harmlösa beteenden i jämförelse med hur det egentligen ska ha varit. Hon undlåter också att nämna att några (kanske alla?) pojkarna var skyldiga till andra brott i parken den där kvällen. Men värst är kanske framställningen av åklagaren Linda Fairstein som spelas av Felicity Huffman. Karaktären är en bindgalen karikatyr som till varje pris vill se pojkarna dömda för att… ja, vem vet? Inte blir det tydligt i DuVernays händer, men historien får åtminstone en tydlig skurk.
Vad hon däremot gör riktigt bra är att visa upp det amerikanska rättssystemet i all sin skitiga prakt. Från polisernas brutala hantering av pojkarna till de inhumana fängelserna som tillåter vakter och interner att styra. Hur liv begränsas och trasas sönder av omöjliga regelverk. Hur en oskyldig tonårig pojke kan sväljas levande och försvinna under en lång tid. Det sistnämnda händer Korey Wise som är den enda av pojkarna som döms som vuxen och inte hamnar på ungdomsanstalt.
På pluskontot har vi även det starka tredje avsnittet. I det skildrar Ava DuVernay skickligt på olika sätt hur tiden springer ifrån pojkarna när de avtjänar sina straff. Allt de missar, allt som händer på utsidan. Hur familjerna de en gång lämnade förändras och blir som främmande världar när de återvänder.
Det går inte att lita fullt ut på Ava DuVernays version men det går heller inte att komma ifrån att den här berättelsen är en smäll i magen vars effekter inte klingar av förrän långt efter det sista avsnittet.
I stora drag stämmer förstås handlingen som Ava DuVernay målar upp. På kvällen den 19 april 1989 ger sig några svarta ungdomar till Central Park i New York. Alla känner inte varandra och i parken drar större gäng med ungdomar omkring och trakasserar andra, misshandlar och rånar. Det är tveksamt om de fem ens befinner sig på samma plats i parken samtidigt och de tar sig också därifrån på olika sätt när polisen anländer. Vad de inte vet är att det begåtts en brutal våldtäkt i parken under den här kvällen.
Det som sedan händer är inget annat än ett justitiemord och tyvärr tar DuVernay sig en del friheter och vågar, som det verkar, inte låta historien stå på egna ben. Hon tonar ned händelserna i parken och får det att framstå som ganska harmlösa beteenden i jämförelse med hur det egentligen ska ha varit. Hon undlåter också att nämna att några (kanske alla?) pojkarna var skyldiga till andra brott i parken den där kvällen. Men värst är kanske framställningen av åklagaren Linda Fairstein som spelas av Felicity Huffman. Karaktären är en bindgalen karikatyr som till varje pris vill se pojkarna dömda för att… ja, vem vet? Inte blir det tydligt i DuVernays händer, men historien får åtminstone en tydlig skurk.
Vad hon däremot gör riktigt bra är att visa upp det amerikanska rättssystemet i all sin skitiga prakt. Från polisernas brutala hantering av pojkarna till de inhumana fängelserna som tillåter vakter och interner att styra. Hur liv begränsas och trasas sönder av omöjliga regelverk. Hur en oskyldig tonårig pojke kan sväljas levande och försvinna under en lång tid. Det sistnämnda händer Korey Wise som är den enda av pojkarna som döms som vuxen och inte hamnar på ungdomsanstalt.
På pluskontot har vi även det starka tredje avsnittet. I det skildrar Ava DuVernay skickligt på olika sätt hur tiden springer ifrån pojkarna när de avtjänar sina straff. Allt de missar, allt som händer på utsidan. Hur familjerna de en gång lämnade förändras och blir som främmande världar när de återvänder.
Det går inte att lita fullt ut på Ava DuVernays version men det går heller inte att komma ifrån att den här berättelsen är en smäll i magen vars effekter inte klingar av förrän långt efter det sista avsnittet.
EXTRAMATERIALET
Eftersom detta är en strömmad Netflix-release finns det förstås inget riktigt extramaterial men i samband med serien finns även en timslång intervjufilm där Oprah Winfrey gör korta intervjuer med alla inblandade. Oprah själv är ganska dålig och ställer en massa ledande frågor men här finns små guldkorn som fördjupar upplevelsen av serien. Som när verklighetens Antron McCray får frågor om sin pappa och om han går i terapi. Där och då blir det så smärtsamt tydligt vad de här åren gjort med pojken han en gång var.
TRE SAKER
1. 2014 fick de fem sammanlagt 41 miljoner dollar i ersättning av staden New York. En miljon för varje år de felaktigt satt fängslade.
2. Korey Wise uppges ha haft hörselfel sedan födsel och vissa inlärningssvårigheter i skolan. Både Jharrel Jeromes rolltolkning och den verklige förlagan framstår som om de även har någon slags intellektuell funktionsnedsättning.
3. Serien släpptes på Netflix globalt och hade fram till juni strömmats 23 miljoner gånger, vilket ska vara rekord för tjänsten.
2. Korey Wise uppges ha haft hörselfel sedan födsel och vissa inlärningssvårigheter i skolan. Både Jharrel Jeromes rolltolkning och den verklige förlagan framstår som om de även har någon slags intellektuell funktionsnedsättning.
3. Serien släpptes på Netflix globalt och hade fram till juni strömmats 23 miljoner gånger, vilket ska vara rekord för tjänsten.
THOMAS HELSING (2019-08-06)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
