Murphy och Snipes tillbaka i form
FILMENNär trailern för "Dolemite is my Name" kom ut så hördes glädjande rop. Eddie Murphy är tillbaka! Eller "it looks like he actually gives a shit", som någon uttryckte det. Filmen är baserad på Rudy Ray Moores liv på 70-talet, en kille som bestämde sig för att bli känd, spela in skivor och göra film, och så gjorde han det och blev en kultfigur på köpet.
Rudy har försökt sig på en sångkarriär, men inte ens hans kompis vill spela hans skiva i radion. I stället försöker sig Rudy på någonting nytt, och ger sig ut för att lyssna på grannskapets fyllon ifrån vilka han snor mängder av snuskiga och svordomsfyllda rim och ramsor. Han skapar sitt alter ego Dolemite, och när han ställer sig på den lokala standup-scenen och kör ramsorna blir det stor succé. Han spelar in allt för att ge ut på skiva, men inget bolag vill veta av det högst barnförbjudna materialet så han trycker upp skivor själv vilka säljer som smör från bakluckan på hans bil. Nu blir förstås ett skivbolag intresserat, och Rudy får ge ut fler skivor. När han sedan får idén att göra en långfilm med Dolemite, blir det dags att ta till alla trick som finns för att få tag i folk och ha råd med film, för att inte tala om att ens kunna slutföra inspelningen.
Jag kan inte annat än att stämma upp i den lovprisande kören. Murphy är toppen, och Wesley Snipes - som troligen inte gjort nånting av värde på femton år - levererar en toppenprestation som regissören av filmen i filmen. Manusförfattarna Scott Alexander och Larry Karaszewski har tidigare haft stora framgångar med biografiska filmer som "Ed Wood" och "Man on the Moon" och lyckas återigen. Visst kombinerar man händelser och personer som brukligt är i såna här filmer, men det skapar ett bättre narrativt flöde vilket är positivt för en film. Ett annat exempel på det är "Bohemian Rhapsody".
Jag var tvungen att följa upp filmen med att se den riktiga "Dolemite", och det är både fantastiskt bra och uselt samtidigt. När man vet hur inspelningen egentligen gick till så är det otroligt att filmen håller ihop så väl som den gör, och man förlåter den alla ologiska vändningar, oförklarliga klipp och den totala avsaknaden av skådespelartalang. Jag har aldrig riktigt gillat det här "så dåligt att det är bra" som kan krävas för att kunna se på vissa filmer, men "Dolemite" gör förvånansvärt få saker fel. Inte för att jag rekommenderar någon att se den egentligen.
Murphy och gänget har helt klart lyckats med det de föresatt sig här. Moore är en intressant person som får ett djup, och filmen är lika underhållande som den på nåt skumt sätt är inspirerande. Alla inblandade gör bra ifrån sig, och jag ser fram emot att se "En Prins I New York 2" nästa år där Murphy och Snipes möts igen.
Rudy har försökt sig på en sångkarriär, men inte ens hans kompis vill spela hans skiva i radion. I stället försöker sig Rudy på någonting nytt, och ger sig ut för att lyssna på grannskapets fyllon ifrån vilka han snor mängder av snuskiga och svordomsfyllda rim och ramsor. Han skapar sitt alter ego Dolemite, och när han ställer sig på den lokala standup-scenen och kör ramsorna blir det stor succé. Han spelar in allt för att ge ut på skiva, men inget bolag vill veta av det högst barnförbjudna materialet så han trycker upp skivor själv vilka säljer som smör från bakluckan på hans bil. Nu blir förstås ett skivbolag intresserat, och Rudy får ge ut fler skivor. När han sedan får idén att göra en långfilm med Dolemite, blir det dags att ta till alla trick som finns för att få tag i folk och ha råd med film, för att inte tala om att ens kunna slutföra inspelningen.
Jag kan inte annat än att stämma upp i den lovprisande kören. Murphy är toppen, och Wesley Snipes - som troligen inte gjort nånting av värde på femton år - levererar en toppenprestation som regissören av filmen i filmen. Manusförfattarna Scott Alexander och Larry Karaszewski har tidigare haft stora framgångar med biografiska filmer som "Ed Wood" och "Man on the Moon" och lyckas återigen. Visst kombinerar man händelser och personer som brukligt är i såna här filmer, men det skapar ett bättre narrativt flöde vilket är positivt för en film. Ett annat exempel på det är "Bohemian Rhapsody".
Jag var tvungen att följa upp filmen med att se den riktiga "Dolemite", och det är både fantastiskt bra och uselt samtidigt. När man vet hur inspelningen egentligen gick till så är det otroligt att filmen håller ihop så väl som den gör, och man förlåter den alla ologiska vändningar, oförklarliga klipp och den totala avsaknaden av skådespelartalang. Jag har aldrig riktigt gillat det här "så dåligt att det är bra" som kan krävas för att kunna se på vissa filmer, men "Dolemite" gör förvånansvärt få saker fel. Inte för att jag rekommenderar någon att se den egentligen.
Murphy och gänget har helt klart lyckats med det de föresatt sig här. Moore är en intressant person som får ett djup, och filmen är lika underhållande som den på nåt skumt sätt är inspirerande. Alla inblandade gör bra ifrån sig, och jag ser fram emot att se "En Prins I New York 2" nästa år där Murphy och Snipes möts igen.
EXTRAMATERIALET
Netflix har inget extramaterial på streamingsiten, men precis som med Cinemax:s "Warrior" nyligen så har man lagt ut extramaterial på YouTube. Jag förstår inte varför - man har ju redan sin egen streamingplattform, vill man inte erbjuda bonusarna ihop med filmen? En del av det är ryggdunkande promotionfluff, men det finns ändå en del intressant information om tanken bakom filmen och skådisarnas upplevelser.
Kolla in:
• Eddie Murphy + The cast of Dolemite Is My Name Talk In-depth About the Film
• Eddie Murphy and Craig Brewer of Dolemite in the Corner Booth
• Wesley Snipes and Keegan-Michael Key of Dolemite in the Corner Booth
Kolla in:
• Eddie Murphy + The cast of Dolemite Is My Name Talk In-depth About the Film
• Eddie Murphy and Craig Brewer of Dolemite in the Corner Booth
• Wesley Snipes and Keegan-Michael Key of Dolemite in the Corner Booth
TRE SAKER
1. Eddie Murphy har arbetat länge med att få till filmen, som tillsammans med manusförfattarna träffade Moore som berättade många livshistorier innan han dog 2008.
2. Några scener i "filmen i filmen" är egentligen från en annan av Moores filmer, "The Human Tornado".
3. Själv tycker jag däremot inte att Moores standup är särskilt underhållande. Publiken skrattar gott, men för mig är det bara nonsens-ramsor med svordomar och könsord. Lite som Andrew Dice Clay, fast ännu sämre.
2. Några scener i "filmen i filmen" är egentligen från en annan av Moores filmer, "The Human Tornado".
3. Själv tycker jag däremot inte att Moores standup är särskilt underhållande. Publiken skrattar gott, men för mig är det bara nonsens-ramsor med svordomar och könsord. Lite som Andrew Dice Clay, fast ännu sämre.
HENRIK ANDERSSON (2019-11-15)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
