Må bra-film om att få vara sig själv fullt ut
FILMEN"Min pappa Marianne" gick upp på svenska biografer strax innan Coronarestriktionerna stängde ned de samma. Ett bakslag för en väldigt bra film, men strax innan det fysiska släppet för hemmamarknaden gick filmen upp på bio på nytt, vilket var mycket välförtjänt.
Hedda Stiernstedt spelar Hanna, en aspirerande författare som försöker få jobb som journalist i Stockholm utan att ha rätt kvalifikationer. I samband med att intervju efter intervju går åt pipan kommer hon på sin pojkvän att vara otrogen och har plötsligt varken jobb eller hem. Hon tar sitt pick och pack och reser till hemstaden Alingsås där resten av hennes familj finns: Pappa Lasse (Rolf Lassgård), en av stadens präster, mamma Eva (Lena Endre) och brorsan David (Klas Wiljergård) som flyttat in i föräldrahemmets garage.
Via pappans kontakter får Hanna ett vikariat på den lokala SVT-stationen där hon får göra de "roliga" inslagen tillsammans med vedervärdiga fotografen Fromell (Mårten Klingberg). Inget drömjobb, men lyckligtvis har hon kollegan Aisha (Nour El-Refai) att luta sig mot. Men så börjar Lasse och Eva bete sig märkligt, lite som att det finns en hemlighet de inte vill dela med sig av. Vi tittare får veta mer än Hanna och David och det är att Lasse emellanåt beter sig och klär sig som en kvinna, närmare bestämt Marianne, som är den han verkligen är. Missförstånd och trassel leder till att Lasse slutligen bestämmer sig för att berätta om detta för sina barn och det landar inte speciellt bra, men för Lasse är det bara början på hans övergång till att få vara Marianne på heltid.
Detta är en varm och fin film om att våga ta det där nödvändiga steget för att få leva som den man verkligen vill vara. Just det här med vilken identitet man har och hur man identifierar sig själv känns som något som som först i modern tid lyfts upp till den allmänna ytan. Jag tänker på alla de generationer av människor, vissa inte speciellt långt bort i tiden, som tvingats pressa tillbaka sina känslor under något sorts skamskynke för att samhället varit mallat och inrutat. Vi tar nu små steg till ett mer öppet samhälle.
Skammen har en väldigt liten del av den här historien. Det tycker jag är bra. Den lyfter det positiva och det modiga i stället för motsatsen. De sekvenser som är åt det negativa hållet får någon sorts positiv knorr och den som faktiskt beter sig sämst i filmen är vår huvudperson Hanna. Här handlar det kanske mest om känslan av att ha blivit lurad i hela sitt liv snarare än att pappan identifierar sig som kvinna.
Jag är inte helt nöjd med Hedda Stiernstedts insats. Här och där tappar hennes skådespel trovärdighet. Jag hade önskat att Mårten Klingberg regisserat lite hårdare och gjort ett par tagningar till. Rolf Lassgård gör dock kanske inte "sin livs roll", som ett recensionscitat på omslaget säger, men väl en väldigt bra och trovärdig insats. Han har fångat upp rörelser, gester och tonalitet som i mina ögon gör honom väldigt trovärdig som kvinna utan att det blir överdrivet eller larvigt. Det är subtilt och fint.
"Min pappa Marianne" är en mycket sevärd film som kanske hjälper till att öka förståelsen för de som kämpar med identitet och känslan av vara fast i fel kropp eller i fel kön. Med sin varma och fina ton blir det även en film som går rätt in i hjärtat.
Hedda Stiernstedt spelar Hanna, en aspirerande författare som försöker få jobb som journalist i Stockholm utan att ha rätt kvalifikationer. I samband med att intervju efter intervju går åt pipan kommer hon på sin pojkvän att vara otrogen och har plötsligt varken jobb eller hem. Hon tar sitt pick och pack och reser till hemstaden Alingsås där resten av hennes familj finns: Pappa Lasse (Rolf Lassgård), en av stadens präster, mamma Eva (Lena Endre) och brorsan David (Klas Wiljergård) som flyttat in i föräldrahemmets garage.
Via pappans kontakter får Hanna ett vikariat på den lokala SVT-stationen där hon får göra de "roliga" inslagen tillsammans med vedervärdiga fotografen Fromell (Mårten Klingberg). Inget drömjobb, men lyckligtvis har hon kollegan Aisha (Nour El-Refai) att luta sig mot. Men så börjar Lasse och Eva bete sig märkligt, lite som att det finns en hemlighet de inte vill dela med sig av. Vi tittare får veta mer än Hanna och David och det är att Lasse emellanåt beter sig och klär sig som en kvinna, närmare bestämt Marianne, som är den han verkligen är. Missförstånd och trassel leder till att Lasse slutligen bestämmer sig för att berätta om detta för sina barn och det landar inte speciellt bra, men för Lasse är det bara början på hans övergång till att få vara Marianne på heltid.
Detta är en varm och fin film om att våga ta det där nödvändiga steget för att få leva som den man verkligen vill vara. Just det här med vilken identitet man har och hur man identifierar sig själv känns som något som som först i modern tid lyfts upp till den allmänna ytan. Jag tänker på alla de generationer av människor, vissa inte speciellt långt bort i tiden, som tvingats pressa tillbaka sina känslor under något sorts skamskynke för att samhället varit mallat och inrutat. Vi tar nu små steg till ett mer öppet samhälle.
Skammen har en väldigt liten del av den här historien. Det tycker jag är bra. Den lyfter det positiva och det modiga i stället för motsatsen. De sekvenser som är åt det negativa hållet får någon sorts positiv knorr och den som faktiskt beter sig sämst i filmen är vår huvudperson Hanna. Här handlar det kanske mest om känslan av att ha blivit lurad i hela sitt liv snarare än att pappan identifierar sig som kvinna.
Jag är inte helt nöjd med Hedda Stiernstedts insats. Här och där tappar hennes skådespel trovärdighet. Jag hade önskat att Mårten Klingberg regisserat lite hårdare och gjort ett par tagningar till. Rolf Lassgård gör dock kanske inte "sin livs roll", som ett recensionscitat på omslaget säger, men väl en väldigt bra och trovärdig insats. Han har fångat upp rörelser, gester och tonalitet som i mina ögon gör honom väldigt trovärdig som kvinna utan att det blir överdrivet eller larvigt. Det är subtilt och fint.
"Min pappa Marianne" är en mycket sevärd film som kanske hjälper till att öka förståelsen för de som kämpar med identitet och känslan av vara fast i fel kropp eller i fel kön. Med sin varma och fina ton blir det även en film som går rätt in i hjärtat.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Den verkliga Marianne, Ann-Christine (före detta Åke) och hennes dotter Ester, författare till boken "Min pappa Ann-Christine", kan ses i en scen mot slutet.
2. Klas Wiljergårds David har många olika t-shirts med tryck på sig. Vissa väldigt olämpliga, andra riktigt roliga.
3. Högst personlig reflektion, men i och med att Lasse heter Jacobsson i efternamn borde även Marianne bära det efternamnet, vilket gör att karaktären helt plötsligt delar namn med min saliga mamma. Lite förvirrande.
2. Klas Wiljergårds David har många olika t-shirts med tryck på sig. Vissa väldigt olämpliga, andra riktigt roliga.
3. Högst personlig reflektion, men i och med att Lasse heter Jacobsson i efternamn borde även Marianne bära det efternamnet, vilket gör att karaktären helt plötsligt delar namn med min saliga mamma. Lite förvirrande.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
