Snärtig städerska kraschar modehuset
FILMENUttrycket "att halka in på ett bananskal" betyder ungefär "att hamna i något av ren slump" och på sätt och vis är den en bra beskrivning på "Mrs. Harris Goes to Paris". Slumpen är visserligen kanske inte helt slumpmässig, men på något vis hamnar titelns Mrs. Harris i en speciell situation på ett rätt slumpmässigt sätt.
Mrs. Harris (Lesley Manville) heter Ada i förnamn och är en städerska i London, 1957. Hon förlorade sin man i kriget och har hankat sig fram genom att vara väldigt bra på sitt jobb. Bra på att städa och laga trasiga plagg och bra på att visa diskretion hos sina kunder. En av dem är sen med att betala hennes lön men har kostat på sig en Diorklänning som Mrs. Harris blir helt tagen av. £500 har den kostat, vilket under denna tid är rena förmögenheten. Men så kommer det här med bananskalet... Mrs. Harris vinner pengar på tipset och de växer till en rejäl slant snabbt, så mycket att hon kan kosta på sig några dagars semester för att ta livets första flygresa till Paris och köpa en Diorklänning och sen åka hem med en uppfylld dröm.
Men var hittar man en Diorklänning? Ja, det är väl bara att ta sig till modehusets kontor och köpa en. Dags för bananskal igen: Mrs. Harris stöter ihop med modellen Natasha (Alba Baptista) som är lite sen. På så vis kommer Mrs. Harris in på Dior och ramlar mitt in i förberedelserna för en exklusiv visning och bananskaligt hamnar hon som +1 till änkemannen Marquis de Chassagne (Lambert Wilson) som snabbt förklarar förutsättningarna för visningen. Den klänning hon är intresserad av skriver hon ned numret på och så kan hon köpa den efter visningen.
Det slutar med att Mrs Harris slåss om en specifik klänning med en societetsfransyska som förstås inte tänker låta en simpel städerska från London gå vinnande. I stället får Mrs. Harris gå på sitt andraval men blir chockad över att det tar två veckor att sy upp klänningen. Det går ju inte. Men bananskaligt menar Dior att en vecka kan räcka och bananskaligt erbjuder deras kamrer André Fauvel (Lucas Bravo) att hon kan bo hemma hos honom medan klänningen sys upp. Trion Natasha, markisen och Fauvel blir Mrs. Harris närmaste under den här tiden då känslor går runt åt alla olika håll i väntan på klänningen.
"Mrs. Harris Goes to Paris" är en film av gammalt snitt. Den inte bara utspelar sig på 50-talet, den känns väldigt mycket som en äldre typ av film, och det är ganska härligt att uppleva som omväxling. Karaktärern Mrs. Harris är inte hundraprocentigt positiv men bra nära och det är en uppfriskande figur, spontan och snärtig.
Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av filmen, men jag tycker att filmen har både charm, humor och en trevlig känsla som absolut fungerar i sammanhanget. Om man dessutom har ett intresse för haute couture och i synnerhet Dior - vilket jag inte har - har man massa ögongodis att trycka i sig här.
Mrs. Harris (Lesley Manville) heter Ada i förnamn och är en städerska i London, 1957. Hon förlorade sin man i kriget och har hankat sig fram genom att vara väldigt bra på sitt jobb. Bra på att städa och laga trasiga plagg och bra på att visa diskretion hos sina kunder. En av dem är sen med att betala hennes lön men har kostat på sig en Diorklänning som Mrs. Harris blir helt tagen av. £500 har den kostat, vilket under denna tid är rena förmögenheten. Men så kommer det här med bananskalet... Mrs. Harris vinner pengar på tipset och de växer till en rejäl slant snabbt, så mycket att hon kan kosta på sig några dagars semester för att ta livets första flygresa till Paris och köpa en Diorklänning och sen åka hem med en uppfylld dröm.
Men var hittar man en Diorklänning? Ja, det är väl bara att ta sig till modehusets kontor och köpa en. Dags för bananskal igen: Mrs. Harris stöter ihop med modellen Natasha (Alba Baptista) som är lite sen. På så vis kommer Mrs. Harris in på Dior och ramlar mitt in i förberedelserna för en exklusiv visning och bananskaligt hamnar hon som +1 till änkemannen Marquis de Chassagne (Lambert Wilson) som snabbt förklarar förutsättningarna för visningen. Den klänning hon är intresserad av skriver hon ned numret på och så kan hon köpa den efter visningen.
Det slutar med att Mrs Harris slåss om en specifik klänning med en societetsfransyska som förstås inte tänker låta en simpel städerska från London gå vinnande. I stället får Mrs. Harris gå på sitt andraval men blir chockad över att det tar två veckor att sy upp klänningen. Det går ju inte. Men bananskaligt menar Dior att en vecka kan räcka och bananskaligt erbjuder deras kamrer André Fauvel (Lucas Bravo) att hon kan bo hemma hos honom medan klänningen sys upp. Trion Natasha, markisen och Fauvel blir Mrs. Harris närmaste under den här tiden då känslor går runt åt alla olika håll i väntan på klänningen.
"Mrs. Harris Goes to Paris" är en film av gammalt snitt. Den inte bara utspelar sig på 50-talet, den känns väldigt mycket som en äldre typ av film, och det är ganska härligt att uppleva som omväxling. Karaktärern Mrs. Harris är inte hundraprocentigt positiv men bra nära och det är en uppfriskande figur, spontan och snärtig.
Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av filmen, men jag tycker att filmen har både charm, humor och en trevlig känsla som absolut fungerar i sammanhanget. Om man dessutom har ett intresse för haute couture och i synnerhet Dior - vilket jag inte har - har man massa ögongodis att trycka i sig här.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmen bygger på en romanen "Mrs. 'Arris Goes to Paris" av Paul Gallico. Den har filmats tre gånger tidigare som kortare och längre tv-filmer. Den allra första gjordes redan 1958 vilket var samma år som romanen kom.
2. För att skildra efterkrigs-Paris har man använt sig av Budapest. Exakt samma sak gjordes i den filmatisering som gjordes 1992.
3. Filmen är Oscarsnominerad för Bästa kostym, vilket inte är så förvånande. Kostymdesignern Jenny Beavan har grävt i Diors arkiv och hittat originalmönster och dessutom fått tillgång till både vintagekläder och replikor och utöver det skapat egna Dior-inspirerade designer för att få till kostymerna i filmen.
2. För att skildra efterkrigs-Paris har man använt sig av Budapest. Exakt samma sak gjordes i den filmatisering som gjordes 1992.
3. Filmen är Oscarsnominerad för Bästa kostym, vilket inte är så förvånande. Kostymdesignern Jenny Beavan har grävt i Diors arkiv och hittat originalmönster och dessutom fått tillgång till både vintagekläder och replikor och utöver det skapat egna Dior-inspirerade designer för att få till kostymerna i filmen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
