Sliding Doors med tolvtumsvinyl, typ
FILMENFör två år sedan var Harriet (Lucy Boynton) med om en bilolycka. I den omkom hennes pojkvän Max (David Corenswet) och själv drog hon på sig en huvudskada som förändrade hennes liv på ett oförklarligt och märkligt vis. Så fort hon hör en låt som hon har ett minne till tillsammans med Max återupplever hon minnet på plats. Hon reser alltså i tiden men kan inte förändra framtiden. Hur många gånger som helst har hon återupplevt stunden innan bilolyckan och försökt övertala Max att svänga åt ett annat håll eller stanna bilen, men det går inte. Utgången är alltid den samma.
Denna nya förmåga är förstås inte odelat positiv. När hon hör en minneslåt förlorar hon medvetandet medan hon återupplever minnet och det har gjort att hon helt och hållet isolerat sig ljudmässigt när hon rör sig bland folk. Hon har tättåtsittande hörlurar och lyssnar bara på säker, modern musik som inte har några gamla minnen kopplade till sig. Hon har bytt jobb från musikproducent till bibliotekarie för där är det ju tyst. Men då och då smyger det in en låt från ingenstans och Harriet blir som förbytt. Hon har även ägnat de senaste åren åt att kartlägga alla låtar med minnen för att försöka hitta det där tillfället då hon faktiskt kan påverka framtiden. Och det är en låt hon inte har hittat, kanske den som kan luckra upp allt.
Hon går i en sorgegrupp men har aldrig berättat sin story. När hon väl gör det störs berättelsen av en ny gruppmedlem, David (Justin H. Min) som mist sina båda föräldrar. Harriet och David blir vänner tack vare musiken och hon blir den första nya mannen hon släpper in på ett romantiskt plan, men hur ska hon förklara den märkliga medicinska åkomma hon lider av? Det ska visa sig att David faktiskt helt oväntat har en större del i Harriets liv än vad hon ursprungligen tror.
Jag gillade filmen medan min soffkamrat inte gjorde det alls. Jag tycker att det är en sorts rolig variant på "Sliding Doors"-tanken och hela konceptet med minnen kopplade till musik är något jag relaterar till, även om jag är glad för att jag inte fysiskt behöver återuppleva de minnen jag har till dem likt Harriet. Jag gillar också att berättelsen är en kärlekshistoria som börjar på ett sätt men slutar på ett annat. Det i sig är kanske inte jätteoriginellt men jag gillar som sagt hur filmen är upplagd och hur den utvecklar sig.
Kanske är den, trots sina 90 minuter, aningens seg emellanåt, men den har ändå ett rätt trevligt tempo trots allt.
Denna nya förmåga är förstås inte odelat positiv. När hon hör en minneslåt förlorar hon medvetandet medan hon återupplever minnet och det har gjort att hon helt och hållet isolerat sig ljudmässigt när hon rör sig bland folk. Hon har tättåtsittande hörlurar och lyssnar bara på säker, modern musik som inte har några gamla minnen kopplade till sig. Hon har bytt jobb från musikproducent till bibliotekarie för där är det ju tyst. Men då och då smyger det in en låt från ingenstans och Harriet blir som förbytt. Hon har även ägnat de senaste åren åt att kartlägga alla låtar med minnen för att försöka hitta det där tillfället då hon faktiskt kan påverka framtiden. Och det är en låt hon inte har hittat, kanske den som kan luckra upp allt.
Hon går i en sorgegrupp men har aldrig berättat sin story. När hon väl gör det störs berättelsen av en ny gruppmedlem, David (Justin H. Min) som mist sina båda föräldrar. Harriet och David blir vänner tack vare musiken och hon blir den första nya mannen hon släpper in på ett romantiskt plan, men hur ska hon förklara den märkliga medicinska åkomma hon lider av? Det ska visa sig att David faktiskt helt oväntat har en större del i Harriets liv än vad hon ursprungligen tror.
Jag gillade filmen medan min soffkamrat inte gjorde det alls. Jag tycker att det är en sorts rolig variant på "Sliding Doors"-tanken och hela konceptet med minnen kopplade till musik är något jag relaterar till, även om jag är glad för att jag inte fysiskt behöver återuppleva de minnen jag har till dem likt Harriet. Jag gillar också att berättelsen är en kärlekshistoria som börjar på ett sätt men slutar på ett annat. Det i sig är kanske inte jätteoriginellt men jag gillar som sagt hur filmen är upplagd och hur den utvecklar sig.
Kanske är den, trots sina 90 minuter, aningens seg emellanåt, men den har ändå ett rätt trevligt tempo trots allt.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Det är väldigt mycket vinyl- och skivspelarporr i filmen. Men så är det också det mysigaste viset att konsumera musik.
2. Disney+ varnar för att filmen innehåller produktplacering och jag misstänker att det framför allt är Harriets hörlurar det syftar på.
3. Filmen är skriven och regisserad av Ned Benson vars senaste manusinsats innan "The Greatest Hits" var Marvel-filmen "Black Widow". Och när vi ändå pratar superhjältar så är Justin H. Min en av hjältarna "The Umbrella Academy" och David Corenswet är ju självaste Stålmannen i den nya, kommande tappningen i James Gunns DC-universum.
2. Disney+ varnar för att filmen innehåller produktplacering och jag misstänker att det framför allt är Harriets hörlurar det syftar på.
3. Filmen är skriven och regisserad av Ned Benson vars senaste manusinsats innan "The Greatest Hits" var Marvel-filmen "Black Widow". Och när vi ändå pratar superhjältar så är Justin H. Min en av hjältarna "The Umbrella Academy" och David Corenswet är ju självaste Stålmannen i den nya, kommande tappningen i James Gunns DC-universum.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
