Prisvärd pjäs för Eurovision-fansen
FILMENEurovision Song Contest (ESC) är tv-tävlingen alla älskar att hata, som ingen ska se men som alla ser i alla fall. Tidigare år har jag följt tävlingen mer helhjärtat men nu för tiden har allting växt till ett sådant jätteprojekt att man helt enkelt inte orkar. Dels har vi de sex tävlingarna i Sverige (som i och för sig fortfarande är kul att titta på) och dels ett antal inför-program och så två semifinaler och en grand final. Man ska vara bra sugen på schlager (även om det inte handlar om det längre) för orka med alltihop.
Men är man en fantast av Björn Kjellman-typ så är den här trippelmackan med hela åtta timmar ESC rena drömmen. Vad det handlar om är båda semifinalerna och finalen i sin helhet, så som de sändes på tv.
Sverige har sedan länge ett stort inflytande på hur den här tävlingen utformas i form av tv-produktion etc. Dessutom är tävlingens "Executive Supervisor" svensk (Svante Stockselius), och i vanlig ordning favorittippas Sverige men floppar i och med att så mycket hänt både i de länder som är med och i urvalet. Då känns det ju lite märkligt när miljoner pumpas in i den stora finalen till ingen nytta alls.
ESC har alltid varit det där programmet där man kan hånskratta åt de andra ländernas dåliga smak, kassa låtar och usla framföranden, men förmodligen sitter det folk i Macedonien och tycker samma sak om det svenska bidraget, så det jämnar väl ut sig.
43 låtar tävlade i år och i de inledande semifinalerna sållades den värsta skiten bort, såsom Irlands mycket oseriösa bidrag från Dustin The Turkey, och 25 tävlade sedan till slut i den stora finalen. Generellt sett kan man säga att tävlingen musikaliskt blivit mer likriktad. Det finns ett antal, ska man kalla dem mer etniska, bidrag där man förutom språket hör mera av landets sound, men det mesta hamnar i någon sorts internationellt gångbar pop där det enda utstickande kan vara språket om de inte valt att sjunga på engelska.
Samtidigt finns det lite bredd. Hårdrock börjar bli allt vanligare även om det inte blivit en boom efter Lordis seger 2006. Finland försökte sig på att upprepa succén genom att skicka Teräsbetoni till ESC. Hårdare 80-talshårdrock vars stora brist är möjligen att de sjunger på finska. Azerbadjan skickade också två hårdrockare (Elnur & Samir) som anspelade på ett ängel och demon-tema i en rockoperaliknande duett med överartikulerad sång. Kunde ses som lite för smalt för tävlingen men de hamnade topp-10.
Antalet tokbidrag som kom till stora finalen blev förvånansvärt få. Lettland skickade in ett gäng pirater och Spanien fick fram en lätt irriterande typ med en låt någonstans mitt emellan "Ketchup song" och vad som helst av Dr Bombay.
Däremot hittade jag ett par låtar som jag faktiskt gillade - på riktigt. Sébastian Tellier (Frankrike) var årets kreddiga bidrag, som själv struntade i alltihop men ändå favorittippades. Han kom in på scenen i en liten golfbil (!), hade en kör som såg ut likadana ut som honom (solglasögon, långt hår och helskägg), drar i sig lite helium från en jordglob och sjunger en ganska skön låt.
Turkiet bidrog med en rockig poplåt med lite melankolisk känsla, framförd på turkiska av Mor Ve Ötesi. Lite oklatchigt namn för den internationella marknaden, men låten är mycket bra och den hamnade topp-10.
Bäst av alla är dock Bosnien-Herzegovina med den i Balkan kända artisten Laka, här tillsammans med tjejen Mirela. Det är den perfekta blandningen av pop och barnprogram med en ytterst märklig scenshow där Mirela studsar runt som ett litet troll och den lätt ihopkurade Laka kommer upp ur en tvättkorg, allt medan damer i bröllopsklänningar står bakom dem och stickar! Knäppt, men en mycket rolig låt. Man undrar vad texten handlar om.
Sverige representerades som ni ju vet av Charlotte Perelli och rent spontant tycker jag att hon såg lite osäker ut i jämförelse med de svenska uttagningarna. Den som vann hela alltet var ryssen Dima Bilan som knåpat ihop en otroligt pretentiös scenshow med en mästerviolinist som knappt hörs och en föredetta världsmästare i konståkning... Låten, skriven av folk ur Timbalands stall, är lite balladig och egentligen inte speciellt märkvärdig men ändå en ganska tydlig vinnarlåt. Roligt för Ryssland som inte vunnit tidigare.
Produktionsmässigt är tävlingen väl genomförd. Man har försökt tajta till showen avsevärt genom att ha korta övergångar mellan artisterna, men man landar ändå på tre timmar och 15 minuter. Omröstningen är mycket seg och utdragen trots att man rationaliserat det hela genom att enbart redovisa de tre högsta poängen och direkt skriva ut de lägsta. Det blir dock aldrig speciellt spännande, och att se om utröstningen på DVD känns som det mest meningslösa man kan göra.
Men i alla fall - för fans av den här tävlingen måste man ändå säga att det är en prisvärd utgåva.
Men är man en fantast av Björn Kjellman-typ så är den här trippelmackan med hela åtta timmar ESC rena drömmen. Vad det handlar om är båda semifinalerna och finalen i sin helhet, så som de sändes på tv.
Sverige har sedan länge ett stort inflytande på hur den här tävlingen utformas i form av tv-produktion etc. Dessutom är tävlingens "Executive Supervisor" svensk (Svante Stockselius), och i vanlig ordning favorittippas Sverige men floppar i och med att så mycket hänt både i de länder som är med och i urvalet. Då känns det ju lite märkligt när miljoner pumpas in i den stora finalen till ingen nytta alls.
ESC har alltid varit det där programmet där man kan hånskratta åt de andra ländernas dåliga smak, kassa låtar och usla framföranden, men förmodligen sitter det folk i Macedonien och tycker samma sak om det svenska bidraget, så det jämnar väl ut sig.
43 låtar tävlade i år och i de inledande semifinalerna sållades den värsta skiten bort, såsom Irlands mycket oseriösa bidrag från Dustin The Turkey, och 25 tävlade sedan till slut i den stora finalen. Generellt sett kan man säga att tävlingen musikaliskt blivit mer likriktad. Det finns ett antal, ska man kalla dem mer etniska, bidrag där man förutom språket hör mera av landets sound, men det mesta hamnar i någon sorts internationellt gångbar pop där det enda utstickande kan vara språket om de inte valt att sjunga på engelska.
Samtidigt finns det lite bredd. Hårdrock börjar bli allt vanligare även om det inte blivit en boom efter Lordis seger 2006. Finland försökte sig på att upprepa succén genom att skicka Teräsbetoni till ESC. Hårdare 80-talshårdrock vars stora brist är möjligen att de sjunger på finska. Azerbadjan skickade också två hårdrockare (Elnur & Samir) som anspelade på ett ängel och demon-tema i en rockoperaliknande duett med överartikulerad sång. Kunde ses som lite för smalt för tävlingen men de hamnade topp-10.
Antalet tokbidrag som kom till stora finalen blev förvånansvärt få. Lettland skickade in ett gäng pirater och Spanien fick fram en lätt irriterande typ med en låt någonstans mitt emellan "Ketchup song" och vad som helst av Dr Bombay.
Däremot hittade jag ett par låtar som jag faktiskt gillade - på riktigt. Sébastian Tellier (Frankrike) var årets kreddiga bidrag, som själv struntade i alltihop men ändå favorittippades. Han kom in på scenen i en liten golfbil (!), hade en kör som såg ut likadana ut som honom (solglasögon, långt hår och helskägg), drar i sig lite helium från en jordglob och sjunger en ganska skön låt.
Turkiet bidrog med en rockig poplåt med lite melankolisk känsla, framförd på turkiska av Mor Ve Ötesi. Lite oklatchigt namn för den internationella marknaden, men låten är mycket bra och den hamnade topp-10.
Bäst av alla är dock Bosnien-Herzegovina med den i Balkan kända artisten Laka, här tillsammans med tjejen Mirela. Det är den perfekta blandningen av pop och barnprogram med en ytterst märklig scenshow där Mirela studsar runt som ett litet troll och den lätt ihopkurade Laka kommer upp ur en tvättkorg, allt medan damer i bröllopsklänningar står bakom dem och stickar! Knäppt, men en mycket rolig låt. Man undrar vad texten handlar om.
Sverige representerades som ni ju vet av Charlotte Perelli och rent spontant tycker jag att hon såg lite osäker ut i jämförelse med de svenska uttagningarna. Den som vann hela alltet var ryssen Dima Bilan som knåpat ihop en otroligt pretentiös scenshow med en mästerviolinist som knappt hörs och en föredetta världsmästare i konståkning... Låten, skriven av folk ur Timbalands stall, är lite balladig och egentligen inte speciellt märkvärdig men ändå en ganska tydlig vinnarlåt. Roligt för Ryssland som inte vunnit tidigare.
Produktionsmässigt är tävlingen väl genomförd. Man har försökt tajta till showen avsevärt genom att ha korta övergångar mellan artisterna, men man landar ändå på tre timmar och 15 minuter. Omröstningen är mycket seg och utdragen trots att man rationaliserat det hela genom att enbart redovisa de tre högsta poängen och direkt skriva ut de lägsta. Det blir dock aldrig speciellt spännande, och att se om utröstningen på DVD känns som det mest meningslösa man kan göra.
Men i alla fall - för fans av den här tävlingen måste man ändå säga att det är en prisvärd utgåva.
EXTRAMATERIALET
Man kan slå på ett kommentarspår som skriver ut lite fakta under presentationen av låtarna, förmodligen samma information som de lokala kommentatorerna utgick ifrån under tv-sändningen.
Utöver semifinalerna och finalen finns det lite extramaterial att titta på. En 30 minuter lång oredigerad presskonferens med vinnaren Dima Bilan är ungefär lika rolig att titta på som det låter. I samma tråkiga anda finns det presentationer av alla deltagarna, vilket i princip bara är en liten stillbild och namnet på artisten.
Då är det roligare att titta på "Local performances Top 10", vilket alltså är bilder från uttagningarna på de tio artister som hamnade överst på listan. Det här är lite kul, för här får man se vilken status den här tävlingen har i andra länder i Sverige. Här är det ju världens jättemaskin, men i andra länder är det klart nedvärderat. Norge verkar i och för sig ha något i samma omfattning, men många länder verkar har kört videor i stället för liveframträdanden, som Turkiet där Mor Ve Ötesi har en riktigt avancerad sådan.
I vissa länder ser det ut som uttagningarna ägt rum i caféprogram eller liknande, som Bosnien-Herzegovina, men i och med att det är Laka och Mirela så är det ju framträdandet som är det intressanta. Lite annorlunda, men stilpoäng till Laka som bär in en höna (!) på scenen! Klassiker!
Utöver semifinalerna och finalen finns det lite extramaterial att titta på. En 30 minuter lång oredigerad presskonferens med vinnaren Dima Bilan är ungefär lika rolig att titta på som det låter. I samma tråkiga anda finns det presentationer av alla deltagarna, vilket i princip bara är en liten stillbild och namnet på artisten.
Då är det roligare att titta på "Local performances Top 10", vilket alltså är bilder från uttagningarna på de tio artister som hamnade överst på listan. Det här är lite kul, för här får man se vilken status den här tävlingen har i andra länder i Sverige. Här är det ju världens jättemaskin, men i andra länder är det klart nedvärderat. Norge verkar i och för sig ha något i samma omfattning, men många länder verkar har kört videor i stället för liveframträdanden, som Turkiet där Mor Ve Ötesi har en riktigt avancerad sådan.
I vissa länder ser det ut som uttagningarna ägt rum i caféprogram eller liknande, som Bosnien-Herzegovina, men i och med att det är Laka och Mirela så är det ju framträdandet som är det intressanta. Lite annorlunda, men stilpoäng till Laka som bär in en höna (!) på scenen! Klassiker!
TRE SAKER
1. Björn Gustavsson presenterade de svenska rösterna på sitt alldeles speciella sätt. Jag undrar vad folk från andra länder egentligen trodde...
2. Programledarna Zeljko Joksimovic och Jovana Jankovic är egentligen inte med mer än nödvändigt, men ändå tillräckligt för att man ska irritera sig på dem. Jovana har lite "Borat"-feeling över sin engelska. Tyvärr har de två tokdårar till medhjälpare i "green room" som jag absolut inte klarar av.
3. Goran Bregovic, som gjort musiken till just "Borat" och en rad Emir Kusturica-filmen, var årets mellanakt. Uppfräschande och energisk balkanmusik.
2. Programledarna Zeljko Joksimovic och Jovana Jankovic är egentligen inte med mer än nödvändigt, men ändå tillräckligt för att man ska irritera sig på dem. Jovana har lite "Borat"-feeling över sin engelska. Tyvärr har de två tokdårar till medhjälpare i "green room" som jag absolut inte klarar av.
3. Goran Bregovic, som gjort musiken till just "Borat" och en rad Emir Kusturica-filmen, var årets mellanakt. Uppfräschande och energisk balkanmusik.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
