Framtidshistoria som inte håller
FILMENEn snuthistoria vi sett alltför många gånger och ett science fiction-drama i total avsaknad av känsla tvingas samman i denna märkliga men inte totalt hopplösa franska film. Storyns tillkortakommanden vägs till viss mån upp av ett härligt dystert och väldigt blåtonat foto samt ett par välkoreograferade slagsmålsscener, men när allt är sagt och gjort kan "Chrysalis" positiva element ändå inte kompensera för ett manus som borde reviderats både två och tre gånger.
I ett framtida Paris försöker den tystlåtne men hårde polisen David (Albert Dupontel) spåra upp sin frus mördare, samtidigt som en kvinnlig vetenskapsman, professor Brügen (Marthe Keller), är fast besluten att rekonstruera minnena hos sin trafikskadade dotter. Hur dessa till synes vitt skilda historier hänger samman visar sig när spåren efter mördaren leder David till professorns klinik.
Vi kan karaktärerna och greppen sen innan vi föddes. David är introvert och cynisk, och när han presenteras för sin nya, unga och kvinnliga partner är han allt annat än entusiastisk. Han ska jaga sin frus mördare och har inte tid för artighetsfraser, känsloprat och dylikt trams. Alla försök hos partnern att penetrera hans benhårda yttre misslyckas förstås kapitalt. David är inte heller intresserad av att förhandla med misstänkta och tjallare, och naturligtvis leder hans impulsiva beteende snart till att han blir suspenderad. Karln är en vandrande snutklyscha.
Polisdelen av storyn är innehåller också några vändningar som känns rejält billiga. Halvvägs in i filmen skjuter David oväntat ihjäl antagonisten. Men gissa vad, det var bara skurkens inte fullt så livsfarliga tvillingbror som strök med. Lite senare, och ännu mer oväntat, dränker mördaren David i ett badkar. Men han var visst bara skendöd, och är på benen inom 30 sekunder. Dylika knep för att få åskådaren ur balans är så uttjatade och fåniga att jag knappt orkar gäspa åt dem.
Och så har vi den kvinnliga professorn och hennes dotter. De verkar befinna sig i ett annat universum där de vandrar omkring på en ödslig och diffust definierad "klinik". Dotterns minnen ska återskapas med hjälp av en framtidsmakapär med samma namn som filmens titel. Detta instrument besitter kapaciteten att både inympa minnen hos patienter och att ta dem ifrån dem. Problemet är att dottern inte är medveten om detta, hon är bara där för att få lite välbehövlig plastikkirurgi eftersom hennes ansikte träffades av ett fordon modell tyngre under förtexterna.
Klinikdelen av berättelsen är innehållsmässigt betydligt intressantare än polisutredningen, men är tyvärr lite för långsam. Det dröjer också länge innan vi börjar ana vad som är fel, vilket gör att all potentiell spänning berövas sitt fulla spelrum.
Det sämsta med filmen är dock på det sätt som de två historierna knyts samman. Att avslöja hur det går till vore att avslöja för mycket, med det är inte trovärdigt för fem öre.
Två ljuspunkter finns, som jag tidigare nämnt, i det futuristiska mörkret. Fotot förstärker effektfullt det ödsliga och dystra Paris, där man känner att människorna är lika tomma som de sterila miljöerna de vistas i. Även om andra filmer har lyckats förmedla sin framtidsvision både bättre och tydligare, exempelvis "Blade Runner" och "Robocop", står sig "Chrysalis" bättre än snittet här. Ljuspunkt nummer två är slagsmålsscenerna, mycket brutala och välgjorda där man känner varje knytnävsslag. Ljudeffekterna är strålande i dessa sekvenser, så jag antar att de som skapade dem hade tillgång till riktigt mört kött att banka på.
Slutsatsen blir ändå att "Chrysalis" inte är något direkt mästerverk, för att uttrycka sig milt. Storyn håller helt enkelt inte. Detta är en film endast för science fiction-fantaster, och inte ens de kommer att finna den underhållande rakt igenom.
I ett framtida Paris försöker den tystlåtne men hårde polisen David (Albert Dupontel) spåra upp sin frus mördare, samtidigt som en kvinnlig vetenskapsman, professor Brügen (Marthe Keller), är fast besluten att rekonstruera minnena hos sin trafikskadade dotter. Hur dessa till synes vitt skilda historier hänger samman visar sig när spåren efter mördaren leder David till professorns klinik.
Vi kan karaktärerna och greppen sen innan vi föddes. David är introvert och cynisk, och när han presenteras för sin nya, unga och kvinnliga partner är han allt annat än entusiastisk. Han ska jaga sin frus mördare och har inte tid för artighetsfraser, känsloprat och dylikt trams. Alla försök hos partnern att penetrera hans benhårda yttre misslyckas förstås kapitalt. David är inte heller intresserad av att förhandla med misstänkta och tjallare, och naturligtvis leder hans impulsiva beteende snart till att han blir suspenderad. Karln är en vandrande snutklyscha.
Polisdelen av storyn är innehåller också några vändningar som känns rejält billiga. Halvvägs in i filmen skjuter David oväntat ihjäl antagonisten. Men gissa vad, det var bara skurkens inte fullt så livsfarliga tvillingbror som strök med. Lite senare, och ännu mer oväntat, dränker mördaren David i ett badkar. Men han var visst bara skendöd, och är på benen inom 30 sekunder. Dylika knep för att få åskådaren ur balans är så uttjatade och fåniga att jag knappt orkar gäspa åt dem.
Och så har vi den kvinnliga professorn och hennes dotter. De verkar befinna sig i ett annat universum där de vandrar omkring på en ödslig och diffust definierad "klinik". Dotterns minnen ska återskapas med hjälp av en framtidsmakapär med samma namn som filmens titel. Detta instrument besitter kapaciteten att både inympa minnen hos patienter och att ta dem ifrån dem. Problemet är att dottern inte är medveten om detta, hon är bara där för att få lite välbehövlig plastikkirurgi eftersom hennes ansikte träffades av ett fordon modell tyngre under förtexterna.
Klinikdelen av berättelsen är innehållsmässigt betydligt intressantare än polisutredningen, men är tyvärr lite för långsam. Det dröjer också länge innan vi börjar ana vad som är fel, vilket gör att all potentiell spänning berövas sitt fulla spelrum.
Det sämsta med filmen är dock på det sätt som de två historierna knyts samman. Att avslöja hur det går till vore att avslöja för mycket, med det är inte trovärdigt för fem öre.
Två ljuspunkter finns, som jag tidigare nämnt, i det futuristiska mörkret. Fotot förstärker effektfullt det ödsliga och dystra Paris, där man känner att människorna är lika tomma som de sterila miljöerna de vistas i. Även om andra filmer har lyckats förmedla sin framtidsvision både bättre och tydligare, exempelvis "Blade Runner" och "Robocop", står sig "Chrysalis" bättre än snittet här. Ljuspunkt nummer två är slagsmålsscenerna, mycket brutala och välgjorda där man känner varje knytnävsslag. Ljudeffekterna är strålande i dessa sekvenser, så jag antar att de som skapade dem hade tillgång till riktigt mört kött att banka på.
Slutsatsen blir ändå att "Chrysalis" inte är något direkt mästerverk, för att uttrycka sig milt. Storyn håller helt enkelt inte. Detta är en film endast för science fiction-fantaster, och inte ens de kommer att finna den underhållande rakt igenom.
EXTRAMATERIALET
Ett par filmografier och en trailer för filmen är vad som erbjuds.
TRE SAKER
1. Karaktärerna är inte särskilt utvecklade. David blir av med sitt minne mot slutet, men jag märker knappt någon skillnad på hans agerande.
2. Slagsmålsscenernas intensitet förklaras av att de koordinerades av Alain Figlarz, som jobbade med samma grejor i "Bourne"-filmerna.
3. "Chrysalis" är regissören Julien Leclercqs debut.
2. Slagsmålsscenernas intensitet förklaras av att de koordinerades av Alain Figlarz, som jobbade med samma grejor i "Bourne"-filmerna.
3. "Chrysalis" är regissören Julien Leclercqs debut.
JOEL FORNBRANT (2008-07-09)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Marie Guillard (1)
Marie Guillard (1)
