Väl värd alla lovord och utmärkelser
FILMENDå och då, med ojämna intervaller, kommer det filmer som på något vis slår an till vad mediet film varit förr och kan vara än i dag. Filmer som hyllar själva filmen, och som dels känns gamla och dels nya på samma gång. För fem år sedan var det "The Artist" som framkallade denna känsla. Det var en svartvit stumfilm om en stumfilmsstjärna. I det fallet handlade filmen om forna tider, men i "La La Land" är vi nutid men kunde lika gärna varit 40-talet eller någon annan av de tidseror då Hollywood stod för lyx och flärd. Filmen är en musikal och spricker emellanåt ut i rena dans- och sångnummer där färgerna känns starkare och nästan pastelligt konstgjorda som de kunde göra förr.
Den korta beskrivningen av filmen är: "En jazzpianist faller för en aspirerande skådespelerska". Skådespelerskan är Mia (Emma Stone) som jobbar i ett café inne bland Warner Brothers inspelningsstudior och går på audition efter audition utan att det lossnar. Hennes första möte med Sebastian (Ryan Gosling) är i en av de ändlösa bilköer som drabbar Los Angeles-befolkningen. Man kan inte säga att mötet är speciellt kärleksfullt och egentligen är det rena turen att de ska träffas igen. Han är pianist som romantiserar jazzen på alla sätt och vis och är en obotlig traditionalist. Hans dröm är att starta en egen klubb där allt är precis så där genuint och rätt som det ska vara. Men vägen dit är lång och som så många andra musiker tvingas han ta jobb som visserligen ger mat på bordet men dödar kreativiteten.
Andra gången de ses är när Mia av en händelse kliver in på en restaurang där Sebastian ska spela glada julvisor men i stället spelar jazz tills han får sparken. Även denna gång är mötet långt ifrån kärleksfullt och det är egentligen tredje gången de ses som det blir en konversation. Då är Mia på fest och Sebastian spelar synt i ett 80-talscoverband. Vid den här tidpunkten har Mia en kille men det händer ändå någonting och hon och Sebastian börjar träffas och de blir till en början vänner men snabbt ett par. Mia fascineras av Sebastians egensinniga driv och målmedvetna plan om att öppna sitt eget ställe, och hon inspireras att lämna sitt dagjobb för att i stället börja skriva på en egen pjäs. Samtidigt får Sebastian ett erbjudande om att gå med ett modernt jazzband som snabbt blir oerhört uppskattade och Mia förvånas av hur lätt Sebastian ger upp sina ideal när pengarna väntar runt hörnet.
"La La Land" är en film om den glädje och besvikelse som både livet och Hollywood kan ge. En film om yta och flärd ställt emot det genuina och jordnära. Historien är lätt att ta till sig och är man bara mottaglig för formatet blir det snabbt riktigt trevligt. Att historien stundtals berättas genom sång och dans är inte så märkligt som det kan kännas. Jag har egentligen ingenting emot musikaler men det brukar alltid vara en viss inkörningssträcka innan jag känner mig bekväm i formatet. Här är det faktiskt betydligt mindre sång och dans än jag hade räknat med och det känns mer som en rolig effekt än ett hinder.
Det gör "La La Land" till en lysande filmupplevelse. Den blir kanske lite utdragen med sina dryga två timmar, och historien i sig är måhända inte överdrivet originell, men kemin mellan karaktärerna finns där och kärlekshistorien är både fin och lätt tragisk. "La La Land" är väl värd alla lovord och utmärkelser den fått.
Den korta beskrivningen av filmen är: "En jazzpianist faller för en aspirerande skådespelerska". Skådespelerskan är Mia (Emma Stone) som jobbar i ett café inne bland Warner Brothers inspelningsstudior och går på audition efter audition utan att det lossnar. Hennes första möte med Sebastian (Ryan Gosling) är i en av de ändlösa bilköer som drabbar Los Angeles-befolkningen. Man kan inte säga att mötet är speciellt kärleksfullt och egentligen är det rena turen att de ska träffas igen. Han är pianist som romantiserar jazzen på alla sätt och vis och är en obotlig traditionalist. Hans dröm är att starta en egen klubb där allt är precis så där genuint och rätt som det ska vara. Men vägen dit är lång och som så många andra musiker tvingas han ta jobb som visserligen ger mat på bordet men dödar kreativiteten.
Andra gången de ses är när Mia av en händelse kliver in på en restaurang där Sebastian ska spela glada julvisor men i stället spelar jazz tills han får sparken. Även denna gång är mötet långt ifrån kärleksfullt och det är egentligen tredje gången de ses som det blir en konversation. Då är Mia på fest och Sebastian spelar synt i ett 80-talscoverband. Vid den här tidpunkten har Mia en kille men det händer ändå någonting och hon och Sebastian börjar träffas och de blir till en början vänner men snabbt ett par. Mia fascineras av Sebastians egensinniga driv och målmedvetna plan om att öppna sitt eget ställe, och hon inspireras att lämna sitt dagjobb för att i stället börja skriva på en egen pjäs. Samtidigt får Sebastian ett erbjudande om att gå med ett modernt jazzband som snabbt blir oerhört uppskattade och Mia förvånas av hur lätt Sebastian ger upp sina ideal när pengarna väntar runt hörnet.
"La La Land" är en film om den glädje och besvikelse som både livet och Hollywood kan ge. En film om yta och flärd ställt emot det genuina och jordnära. Historien är lätt att ta till sig och är man bara mottaglig för formatet blir det snabbt riktigt trevligt. Att historien stundtals berättas genom sång och dans är inte så märkligt som det kan kännas. Jag har egentligen ingenting emot musikaler men det brukar alltid vara en viss inkörningssträcka innan jag känner mig bekväm i formatet. Här är det faktiskt betydligt mindre sång och dans än jag hade räknat med och det känns mer som en rolig effekt än ett hinder.
Det gör "La La Land" till en lysande filmupplevelse. Den blir kanske lite utdragen med sina dryga två timmar, och historien i sig är måhända inte överdrivet originell, men kemin mellan karaktärerna finns där och kärlekshistorien är både fin och lätt tragisk. "La La Land" är väl värd alla lovord och utmärkelser den fått.
EXTRAMATERIALET
Inget, vilket är extremt märkligt och smått uselt. Den amerikanska utgåvan innehåller ca 90 minuter featuretter och annat plus kommentarspår. Hur en storfilm lämnas så här blank i sin svenska utgåva är obegripligt.
TRE SAKER
1. Av totalt 14 Oscarsnomineringar vann filmen INTE för Bästa film, även om det först verkade så i en av galans största skandaler. När den pinsamma situationen reddes ut landade slutresultatet på sex Oscars, varav svenska fotografen Linus Sandgren vann för Bästa foto.
2. Även regissören Damien Chazelle vann för Bästa regi. Chazelle, även känd för filmen "Whiplash", var då 32 år och 38 dagar vilket gjorde honom till den yngsta personen genom tiderna att vinna just den kategorin.
3. Totalt sett har filmen nominerats till 242 olika priser i olika sammanhang, och kammat hem 203 vinster. Det innebär en 84-procentig utdelning. Inte illa!
2. Även regissören Damien Chazelle vann för Bästa regi. Chazelle, även känd för filmen "Whiplash", var då 32 år och 38 dagar vilket gjorde honom till den yngsta personen genom tiderna att vinna just den kategorin.
3. Totalt sett har filmen nominerats till 242 olika priser i olika sammanhang, och kammat hem 203 vinster. Det innebär en 84-procentig utdelning. Inte illa!
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Ryan Gosling (8)
Ryan Gosling (8)
