Vad betyder havet för människan?
FILMENNaturdokumentärer idag har nästan alltid ett tema om människans påverkan av naturen. Vi kan det här. Vi vet vad oljan gör med sjöfåglarna vid stränderna, vad gifttunnorna i Östersjön gör för framtiden och vad överfisket gör för vad som hamnar på matbordet. Människan är en parasit och vi verkar försöka göra slut på så många naturresurser som möjligt innan nästa generation tar över rodret. Den här alltför sena insikten är unik i människans historia. Miljöförstöringen är, trots Juvenalis antika kåserier om förfallet i det antika Rom, ett modernt fenomen – och det accelererar. När Jean-Michel Cousteau axlar pappa Jacques-Yves Cousteau tunga mantel och packar skeppet för att skildra de amerikanska kusternas förfall finns det inga nyheter; bara vemod och, som det visar sig, hopp.
I sex entimmeslånga avsnitt, berättade av Pierce Brosnan och Robert Redford, får vi följa med till den avlägsna arkipelagen utanför Hawaii, och till Alaska, nordamerikanska väst- och östkusten, Mexikanska golfen och stränderna söder om Arktis. Cousteau vill skildra miljöförfallet under havsytan och berätta om forskare som försöker göra skillnad. Motivet är solklart: visa och berätta. Resultatet är mindre solklart.
Till en början har jag mycket svårt för amerikaniseringen av produktionen. De väldiga djuphavssyntarna smäller till med brösttoner vid helt fel tillfällen och mer fokus läggs på dykteamets vedermödor med strömmarna än vad som finns i havet. Men sådant får man leva med, för uppsåtet är ärligt.
Cousteau är aktivist och betyder mycket för undervattensforskningen i USA. Genom hans stiftelse och arbete blir mycket arbete gjort. Filmerna är både en uppvisning av engagemanget och lättsam Discovery-underhållning. Vi får se tonvis av förlorade fiskenät i haven, tonvis med bortslängda plastprodukter som spolas iland och äts av sjöfåglarna (som dör) och träffa dussintals entusiaster som bekymrar sig för just sin lilla nisch i ekosystemet. Det finns inte tid att stanna upp vid en småfisk och berätta om allt vad den gör och hur parningen fungerar, som man är van vid när det gäller naturdokumentärer – i stället lyfts perspektivet hela tiden, och abrupt, över ytan till en större nivå: livet. Vad betyder havet för människan? Vad betyder människan för havet? Vad vill vi egentligen med framtiden?
Jag sitter ibland och svär över Cousteaus franska accent och hans hesa skratt och hans gammelmansfrånvaro vid intervjuerna (man ser hur dåligt han hör), men jag lär mig något. Det här är bra tv. Och en bra dvd. Sevärd för alla som någonsin stuckit metreven i vattnet och någon gång reflekterat över varför det inte hugger längre. Man får till och med se hajar. Hajar är kul. Det tycker Cousteau också. Han skrattar men blir allvarlig, och en stund senare får vi se bilder på japanska fiskare som skär ryggfenorna av hajarna och slänger tillbaka dem i havet. Hundratals fenor till hajfenssoppan och afrodisiaka och hundratals hajar som inte längre kan simma och dör i vågorna.
I sex entimmeslånga avsnitt, berättade av Pierce Brosnan och Robert Redford, får vi följa med till den avlägsna arkipelagen utanför Hawaii, och till Alaska, nordamerikanska väst- och östkusten, Mexikanska golfen och stränderna söder om Arktis. Cousteau vill skildra miljöförfallet under havsytan och berätta om forskare som försöker göra skillnad. Motivet är solklart: visa och berätta. Resultatet är mindre solklart.
Till en början har jag mycket svårt för amerikaniseringen av produktionen. De väldiga djuphavssyntarna smäller till med brösttoner vid helt fel tillfällen och mer fokus läggs på dykteamets vedermödor med strömmarna än vad som finns i havet. Men sådant får man leva med, för uppsåtet är ärligt.
Cousteau är aktivist och betyder mycket för undervattensforskningen i USA. Genom hans stiftelse och arbete blir mycket arbete gjort. Filmerna är både en uppvisning av engagemanget och lättsam Discovery-underhållning. Vi får se tonvis av förlorade fiskenät i haven, tonvis med bortslängda plastprodukter som spolas iland och äts av sjöfåglarna (som dör) och träffa dussintals entusiaster som bekymrar sig för just sin lilla nisch i ekosystemet. Det finns inte tid att stanna upp vid en småfisk och berätta om allt vad den gör och hur parningen fungerar, som man är van vid när det gäller naturdokumentärer – i stället lyfts perspektivet hela tiden, och abrupt, över ytan till en större nivå: livet. Vad betyder havet för människan? Vad betyder människan för havet? Vad vill vi egentligen med framtiden?
Jag sitter ibland och svär över Cousteaus franska accent och hans hesa skratt och hans gammelmansfrånvaro vid intervjuerna (man ser hur dåligt han hör), men jag lär mig något. Det här är bra tv. Och en bra dvd. Sevärd för alla som någonsin stuckit metreven i vattnet och någon gång reflekterat över varför det inte hugger längre. Man får till och med se hajar. Hajar är kul. Det tycker Cousteau också. Han skrattar men blir allvarlig, och en stund senare får vi se bilder på japanska fiskare som skär ryggfenorna av hajarna och slänger tillbaka dem i havet. Hundratals fenor till hajfenssoppan och afrodisiaka och hundratals hajar som inte längre kan simma och dör i vågorna.
EXTRAMATERIALET
Det finns inget extramaterial på denna dvd.
TRE SAKER
1. Pappa Jacques-Yves Cousteau var verksam främst på 1960-talet och gjorde flera banbrytande undervattensdokumentärer. Han är en av personerna som inspirerat Wes Anderson att göra underbara och märkliga "The Life Aquatic with Steve Zissou". Cousteau tackas i eftertexterna, och man känner – när man ser den här dvd:n, något av andan som måste ha inspirerat Wes Anderson. Framförallt känslan att teamet är viktigare än vad man filmar.
2. Tredje generationens filmare (Jean-Michel är enda kvarvarande barnet, brodern Phillipe dog i en flygolycka) är med på den här dokumentären; vuxna barnen Fabien och Celine.
3. Man slås av engagemanget hos marinbiologerna. De sitter på en mycket enslig ö, räknar fåglar, snorklar i dyningarna, och räddar miljön. Kommer ett enda fel frö till atollen med en båt går den ekologiska balansen åt helvete, det visas i dokumentären.
2. Tredje generationens filmare (Jean-Michel är enda kvarvarande barnet, brodern Phillipe dog i en flygolycka) är med på den här dokumentären; vuxna barnen Fabien och Celine.
3. Man slås av engagemanget hos marinbiologerna. De sitter på en mycket enslig ö, räknar fåglar, snorklar i dyningarna, och räddar miljön. Kommer ett enda fel frö till atollen med en båt går den ekologiska balansen åt helvete, det visas i dokumentären.
TOBIAS JOHANSSON (2008-08-03)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Robert Redford (3)
Robert Redford (3)
