En försmak av ”Pang i bygget”
FILMENJag tänkte så här, att om en känd komikers tidiga kortfilm är i stort sett okänd även för inbitna fans av brittisk komedi, så kanske det finns en anledning till det. Men mina farhågor var obefogade: detta är en liten pärla från 1974, blott trekvart lång. Och om man gillar Connie Booths och John Cleeses nästa skapelse efter denna, "Pang i bygget" ("Fawlty Towers"), så är den ett givet köp.
Filmen bygger på en mycket kort novell från 1886 av Anton Tjechov. I svensk översättning har den haft lite olika namn, bland annat "Ett äventyr med en kontrabas", "En roman med basfiol" och "Roman med kontrabas". Novellen är svepande och har i ärlighetens namn inget vidare slut, och på Tjechovs vis komprimeras det in absurdum ibland, medan annat till synes oviktigt broderas ut. Detta har manusförfattarna åtgärdat. Ja, Tjechov må vara stundtals vara en dramats mästare, men jag njöt oändligt mycket mera av filmen än av läsupplevelsen. Det är viktigt att poängtera att filmen bygger på novellen - det är inte novellen som är filmatiserad.
Handlingen summeras enkelt: Den uttråkade prinsessan Costanza (Booth) skall giftas bort med en man hon inte känner och flyr tillfälligtvis iväg för att fiska. Kontrabasisten Smytjkov skall spela på hennes förlovning, och på varsitt sätt hamnar de nakna i vattnet och får sina kläder stulna. Smytjkov lovar att föra henne osedd tillbaka till slottet för att hon skall slippa skämmas. Vilken tur att han har ett kontrabasfodral!
Birollerna innehas av flera av Storbritanniens mest firade kvalitetsskådespelare, exempelvis June Whitfield och Graham Crowden, och naturligtvis Andrew Sachs, som för alltid är förknippad med den tafatte kyparen från Barcelona - Manuel i "Pang i bygget".
Om vi skall tala om det bildberättartekniska bygger flera av skämten på att något normalt och händelsefattigt sker närmast kameran och i fokus, medan det roliga och ofta absurda händer en bit bort, "bakom ryggen". På brittiskt vis handlar humorn mycket om understatements och diskreta höjningar av ögonbryn, vilket gör att Cleeses små utbrott (mycket små om man jämför med Fawlty) upplevs som så mycket mera effektfulla.
Givet förutsättningarna med tidsandan och platsen (sent ryskt 1800-tal) är det fullt naturligt att varken romans, sex eller attraktion betonas, trots att Booth och Cleese (då gifta sedan flera år) tillbringar större delen av filmen spritt språngande nakna. Men undertecknad vill gärna påstå att denna film är ett utmärkt exempel på att fullkomlig nakenhet på film kan visas utan att på hollywoodskt vis göras utmanande eller snaskig. Resultatet blir en hjärtvärmande, söt, romantisk och framför allt komisk liten klassiker som ger en fingervisning om vad som komma skulle i samarbetet mellan Booth och Cleese.
Filmen bygger på en mycket kort novell från 1886 av Anton Tjechov. I svensk översättning har den haft lite olika namn, bland annat "Ett äventyr med en kontrabas", "En roman med basfiol" och "Roman med kontrabas". Novellen är svepande och har i ärlighetens namn inget vidare slut, och på Tjechovs vis komprimeras det in absurdum ibland, medan annat till synes oviktigt broderas ut. Detta har manusförfattarna åtgärdat. Ja, Tjechov må vara stundtals vara en dramats mästare, men jag njöt oändligt mycket mera av filmen än av läsupplevelsen. Det är viktigt att poängtera att filmen bygger på novellen - det är inte novellen som är filmatiserad.
Handlingen summeras enkelt: Den uttråkade prinsessan Costanza (Booth) skall giftas bort med en man hon inte känner och flyr tillfälligtvis iväg för att fiska. Kontrabasisten Smytjkov skall spela på hennes förlovning, och på varsitt sätt hamnar de nakna i vattnet och får sina kläder stulna. Smytjkov lovar att föra henne osedd tillbaka till slottet för att hon skall slippa skämmas. Vilken tur att han har ett kontrabasfodral!
Birollerna innehas av flera av Storbritanniens mest firade kvalitetsskådespelare, exempelvis June Whitfield och Graham Crowden, och naturligtvis Andrew Sachs, som för alltid är förknippad med den tafatte kyparen från Barcelona - Manuel i "Pang i bygget".
Om vi skall tala om det bildberättartekniska bygger flera av skämten på att något normalt och händelsefattigt sker närmast kameran och i fokus, medan det roliga och ofta absurda händer en bit bort, "bakom ryggen". På brittiskt vis handlar humorn mycket om understatements och diskreta höjningar av ögonbryn, vilket gör att Cleeses små utbrott (mycket små om man jämför med Fawlty) upplevs som så mycket mera effektfulla.
Givet förutsättningarna med tidsandan och platsen (sent ryskt 1800-tal) är det fullt naturligt att varken romans, sex eller attraktion betonas, trots att Booth och Cleese (då gifta sedan flera år) tillbringar större delen av filmen spritt språngande nakna. Men undertecknad vill gärna påstå att denna film är ett utmärkt exempel på att fullkomlig nakenhet på film kan visas utan att på hollywoodskt vis göras utmanande eller snaskig. Resultatet blir en hjärtvärmande, söt, romantisk och framför allt komisk liten klassiker som ger en fingervisning om vad som komma skulle i samarbetet mellan Booth och Cleese.
EXTRAMATERIALET
Kommentarspåret med filmens producenter Ian Gordin och David King är mycket roligt och upplysande. I stort sett varenda liten statist har någon relation till filmmakarna eller någon annan intressant bakgrund. Vi får även ta del av mängder av kuriosa kring filminspelningen. Helt nödvändigt för den som passionerat älskar brittisk television!
Stumfilmen från 1911 är hyggligt underhållande, mest för den extremt överspelande Smytjkov. Och om man tycker att originalnovellen är svepande, är det inget emot denna sju minuter korta historia. Filmens regissör heter Kai Hansen. Kul, kul, tycker hårdrockaren.
Stumfilmen från 1911 är hyggligt underhållande, mest för den extremt överspelande Smytjkov. Och om man tycker att originalnovellen är svepande, är det inget emot denna sju minuter korta historia. Filmens regissör heter Kai Hansen. Kul, kul, tycker hårdrockaren.
TRE SAKER
1. Vilket sammanträffande att prinsessan heter Costanza och Connie Booths riktiga förnamn är Constance!
2. På två ställen väser Cleese "Come the revolution ..." genom sammanbitna tänder. Känns det mer Basil Fawlty än Tjechov? Helt riktigt – frasen finns naturligtvis inte med i novellen.
3. Detta var den första filmen i Storbritannien att bli barntillåten trots "full frontal nudity". Det ansågs att nakenheten var nödvändig för berättelsen, och att den inte var nedvärderande eller exploaterande.
2. På två ställen väser Cleese "Come the revolution ..." genom sammanbitna tänder. Känns det mer Basil Fawlty än Tjechov? Helt riktigt – frasen finns naturligtvis inte med i novellen.
3. Detta var den första filmen i Storbritannien att bli barntillåten trots "full frontal nudity". Det ansågs att nakenheten var nödvändig för berättelsen, och att den inte var nedvärderande eller exploaterande.
ÅSA JONSÉN (2008-08-02)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
John Cleese (12)
John Cleese (12)
