Lifestyles of the rich and famous

FILMEN

Mitt favoritcitat av ikonen Paris Hilton är "Det bästa med att vara rik är att man får saker gratis" (viss reservation för korrektheten i citatet). Just ett sådant citat är direkt kopplat till varför jag - å det grövsta - ogillar brats. Folk som är kända och rika för att de just är rika, inte för att de uträttar något vettigt.

Just en sådan grupp står minst sagt i fokus i Belgiska "Bunker Paradise". Titelns bunker är huset där John (Jean-Paul Rouve) bor och där det ständigt är fest med sprit och knark till dundrande technomusik. Med på festen finns allehanda brats, bland annat bästa kompisen David (Bouli Lanners) och Johns flickvän Laëtitia (Audrey Marnay).

När en kvinnlig gäst däckat totalt ringer man efter en taxi. Chaufför är den arbetslösa skådespelaren Mimmo (François Vincentelli) som motvilligt plockar upp tjejen. Men efter 200 meter slänger hon sig ut ur bilen, krashlandar i en lyktstolpe och dör på studs. I panik kör Mimmo tillbaka till festen men där vet de inte vad han pratar om. De har inte ringt taxi och de vet inte vem tjejen är. Däremot bjuder de in Mimmo till festen. Med sina skådespelarambitioner vill han ju bli rik och känd och kan inte motstå att frotera sig med den rika eliten.

Trots att Mimmo egentligen inte har något gemensamt med de här människorna och att han får finna sig i att bli punchlinen i deras interna skämt så återkommer han till huset och den ständiga festen. Han börjar till och med hjälpa en av dem att sälja knark och därmed tjäna lite egna pengar.

Men den främsta anledningen att han kommer tillbaka är Johns flickvän Laëtitia som han direkt blir förtjust i, och hon i honom. Han är något annat än de dekadenta och hopplösa människor hon vanligvis umgås med, och de inleder ett litet rart förhållande.

Dock är det Johns otroligt tomma och meningslösa liv, starkt färgat av den rejält trasiga relationen med pappan (Jean-Pierre Cassel), som är filmens hjärta.

Jag har lite svårt för "Bunker Paradise". Historien sig lyckas inte engagera mig i någon högre grad och jag blir inte helt klok på Mimmos agerande. Vilken normalt stöpt människa som helst skulle tackat nej till att bli inbjuden och direkt ringa polisen, men icke. Hans sug efter att bli rik och känd (vilket bekräftas i bakomfilmen) går inte alls fram i mitt tycke.

Regissören och manusförfattaren Stefan Liberski har satsat allting på realism och det är kanske är därför filmen känns lite trist. Det känns ju aningens dumt att säga att realism är tråkigt, men det handlar kanske mer om vilken sorts verklighet som skildras i historien, och den har jag som tidigare sagt inte speciellt mycket för.


EXTRAMATERIALET

En nästan halvtimmeslång making-of-film tar oss igenom hela filmen med regissören och manusförfattaren Stefan Liberski som ciceron. Här ger han och skådespelarna en inblick i tanken bakom filmen och karaktärernas egenskaper.

"Paradise Blues" är en 19 minuter lång kortfilm ihopklippt av de borttagna scenerna, de flesta från Japan-storyn (se Tre saker). Dessvärre saknar denna kortfilm undertexter över huvud taget vilket gör det ganska hopplöst att se filmen om man nu inte fattar franska.

Extramaterialet kompletteras av trailers.


TRE SAKER

1. Den bästa scenen i filmen är när John är på restaurang med sin far, och den senare ledsnat på sonens agerande. Han ger med lugn röst en utskällning som heter duga: "Vet du att du är det enda jag ångrar? /.../ Du är det enda jag misslyckats med. Du är ingenting. Helt överflödig. Inte ens en nolla. Mindre än en nolla. /.../ Du är den mest värdelösa personen jag känner. Och du är min son." Det är ord och inga visor det!

2. Det finns en B-story i filmen som är smått märklig. Det hela börjar med att Mimmo skjutsar en ung kille till flygplatsen. Han ska till Japan, helt själv. Sedan får vi då och då följa killens äventyr där, vilket får en mycket märklig upplösning. Scenerna är mycket fina och ger en tydlig kontrast till resten av filmen, men riktigt vad som är poängen med denna B-story är oklar och obegriplig, och i making-of-filmen säger Stefan Liberski att de inte ger några förklaringar till historien.

3. All respekt till musiker och fans, men technomusiken som spelas i filmen är bedrövligt irriterande i längden.


ANDERS JAKOBSON (2008-09-26)
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin drama
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Drama
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2008
Bolag: Njutafilms
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Extramaterial:
Making of, Paradise blues, Originaltrailer, Trailershow
Köp filmen hos:
Delning:
RECENSERAT DENNA DAG (6/4):
Alla recensioner från denna dag
NIO TIPS FRÅN MARS
12 SENASTE
DRAMAFILMERNA