Ljummen start för franska skrattsuccén
FILMENLouis de Funès har figurerat i ett antal recensioner här på DVDKritik.se. Han är en av de stora komikerna i Frankrike. Eller var, han lever ju inte längre, men på 60-talet och ända in i 80-talet höll han hov. Själv har jag inte riktigt fattat grejen med hans filmer som oftast beskrivs som "skrattfester". Det är farser i gammal stil och det är väl krasst sett inte riktigt min humor. De Funès har även en tendens att spela samma karaktär i alla filmer där han får utlopp för sin fysiska och aggressiva humor.
Serien om "Moralens väktare" gjordes under 18 år mellan 1964 och 1982 och blev sammanlagt sex filmer som nu är på väg ut på den svenska marknaden. Den första är "Moralens väktare i St. Tropez". Den inleds i svartvitt då de Funès karaktär Cruchot är chef i en landsortsstad. Men han blir befordrad och förflyttad till soliga St. Tropez och lagom till att han och tonårsdottern Nicole anländer går filmen över i färg.
Cruchot finner snabbt sin plats bland de soltrötta poliserna i staden och börjar röja upp lite i röran och får bland annat vara med i en hopplös jakt på nudister, medan Nicole har det lite svårare att acklimatisera sig i "Troppan". Hon är tydligt tjejen från landet och hittar därför på att hon egentligen är dotter till en miljardär vars yacht ligger i hamnen. Detta blir inledningen till filmens verkliga handling då yachtens riktiga ägare snott en Rembrandttavla som givetvis hamnar i händerna på Cruchot när han på dotterns anmodan gestaltar rollen som hennes påhittade far.
Klassiskt farsupplägg med andra ord. Så mycket till skratt blir det dock inte. Idag kan jag inte fatta att filmen var en braksuccé och lyckades yngla av sig i fem uppföljare för som start på filmserien ger den inte mersmak. Strukturen på filmen är mycket luddig och det hinner gå ungefär halva filmen innan det börjar hända något av värde.
Året därpå var det dags att upprepa succén. Den här gången skickas Cruchot och hans kollegor till självaste New York där de ska representera Frankrike på en internationell poliskongress. Även denna gång är det hans tonårsdotter som är huvudingrediensen i plotten då hon - avundsjuk och sur för att inte få följa med - hoppar på Amerikabåten som fripassagerare. Det dröjer inte länge innan Cruchot får syn på henne, men han uppfattar det som en synvilla och detta upprepas på plats ett antal gånger innan han verkligen fattar att hon är där, varpå uppgiften blir att hålla henne hemlig för sina kollegor.
Även om det är bättre flyt i den här filmen så händer det egentligen inte speciellt mycket och det är heller inte speciellt kul med moderna ögon. Tempot är högt fast ändå känns det segt när Cruchot snurrar omkring på båten, tjafsar med italienska poliser och både gör bort sig och blir hjälte för den lokala polisen.
En liten brist i filmen är möjligen att det inte finns något brott i den som i föregångaren. Kanske hade man redan här kommit underfund med att det är roligare att låta de Funès klanta runt istället för att lösa brott.
Ett tydligt exempel på att de här filmerna har 40+ på nacken är en sekvens där ett tufft gäng ska slåss med den lokala polisen och det hela ebbar ut i en danssekvens... Det hände aldrig i "Polisskolan"!
Serien om "Moralens väktare" gjordes under 18 år mellan 1964 och 1982 och blev sammanlagt sex filmer som nu är på väg ut på den svenska marknaden. Den första är "Moralens väktare i St. Tropez". Den inleds i svartvitt då de Funès karaktär Cruchot är chef i en landsortsstad. Men han blir befordrad och förflyttad till soliga St. Tropez och lagom till att han och tonårsdottern Nicole anländer går filmen över i färg.
Cruchot finner snabbt sin plats bland de soltrötta poliserna i staden och börjar röja upp lite i röran och får bland annat vara med i en hopplös jakt på nudister, medan Nicole har det lite svårare att acklimatisera sig i "Troppan". Hon är tydligt tjejen från landet och hittar därför på att hon egentligen är dotter till en miljardär vars yacht ligger i hamnen. Detta blir inledningen till filmens verkliga handling då yachtens riktiga ägare snott en Rembrandttavla som givetvis hamnar i händerna på Cruchot när han på dotterns anmodan gestaltar rollen som hennes påhittade far.
Klassiskt farsupplägg med andra ord. Så mycket till skratt blir det dock inte. Idag kan jag inte fatta att filmen var en braksuccé och lyckades yngla av sig i fem uppföljare för som start på filmserien ger den inte mersmak. Strukturen på filmen är mycket luddig och det hinner gå ungefär halva filmen innan det börjar hända något av värde.
Året därpå var det dags att upprepa succén. Den här gången skickas Cruchot och hans kollegor till självaste New York där de ska representera Frankrike på en internationell poliskongress. Även denna gång är det hans tonårsdotter som är huvudingrediensen i plotten då hon - avundsjuk och sur för att inte få följa med - hoppar på Amerikabåten som fripassagerare. Det dröjer inte länge innan Cruchot får syn på henne, men han uppfattar det som en synvilla och detta upprepas på plats ett antal gånger innan han verkligen fattar att hon är där, varpå uppgiften blir att hålla henne hemlig för sina kollegor.
Även om det är bättre flyt i den här filmen så händer det egentligen inte speciellt mycket och det är heller inte speciellt kul med moderna ögon. Tempot är högt fast ändå känns det segt när Cruchot snurrar omkring på båten, tjafsar med italienska poliser och både gör bort sig och blir hjälte för den lokala polisen.
En liten brist i filmen är möjligen att det inte finns något brott i den som i föregångaren. Kanske hade man redan här kommit underfund med att det är roligare att låta de Funès klanta runt istället för att lösa brott.
Ett tydligt exempel på att de här filmerna har 40+ på nacken är en sekvens där ett tufft gäng ska slåss med den lokala polisen och det hela ebbar ut i en danssekvens... Det hände aldrig i "Polisskolan"!
EXTRAMATERIALET
Ingenting på någon av skivorna.
TRE SAKER
1. För en betydligt roligare fransk polis så ska man kolla upp Peter Sellers i "Rosa pantern"-filmerna, även om han så klart bara spelar fransk och inte är det på riktigt.
2. Det blir lite komiskt när fransmän pratar engelska, speciellt på 60-talet.
3. I New York-filmen finns det en "amerikansk" journalist som står för det plastigaste och minst trovärdiga överspel jag sett på film någonsin.
2. Det blir lite komiskt när fransmän pratar engelska, speciellt på 60-talet.
3. I New York-filmen finns det en "amerikansk" journalist som står för det plastigaste och minst trovärdiga överspel jag sett på film någonsin.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
