Det tar sig så smått
FILMENDen tredje Louis De Funès-filmen som polisen Cruchot kom 1968 och i den gifter han sig som titeln avslöjar, men det är knappast huvudstoryn i filmen. I vanlig ordning är storyn inte speciellt smidigt upplagd. Det känns som de haft 4-5 idéer som de betar av i tur och ordning utan att egentligen knyta ihop dem speciellt väl. I och för sig planteras ett frö till filmens final tidigt men det känns ändå som trådarna är väldigt tunna i filmen.
Till en början jagar en civilklädd Cruchot en galen bilförare. Det visar sig vara överstinnan Josépha, en stilig änka. Det blir kärlek vid andra ögonkastet och det slår bokstavligen gnistor om paret. Cruchot blir löjligt förälskad och förändras, vilket oroar både kollegorna och hans dotter Nicole som inledningsvis inte alls är speciellt förtjust i Josépha. Men det ändras snabbt och Cruchot får finna sig i att ha två kvinnor omkring sig.
Sen förs vi in i en story där Cruchot och hans chef Gerber slåss om att bli polismästare. Först faller lotten på Cruchot som inte är sen att utnyttja denna hierarkiskt högre position med sällan skådad självgodhet, men det hela visar sig vara ett räknefel och ordningen återställs.
Sedan kommer vi till själv finalen där Josépha kidnappas och då kommer möjligheten att plocka fram den franska farsens viktigaste vapen: den tokiga biljakten.
Skratten uteblir även i denna film och i och med att storyn är så hattigt skriven blir det mest en stor gäspning att ta sig igenom filmen. Jag kan fortfarande inte förstå hur filmerna kan ha blivit publiksuccéer, för "Moralens väktare gifter sig" är inte speciellt bra någonstans.
Genast i nästa film (1970) börjar det ta sig. Den heter "Moralens väktare på Rivieran", men det är en lite märklig titel. De är ju nämligen alltid på Rivieran, och en bättre titel hade varit "...på äventyr", vilket är ungefär vad originalet betyder.
För det är ett riktigt äventyr som serveras denna gång, i ett rasande tempo. Det hela börjar med att Cruchot och hans kollegor får sparken och flyttar från St Tropez. Ett halvår senare är Cruchot så oerhört less på det lyxliv han nu lever tillsammans med frugan Josépha att han ber om att få tvätta bilen.
När gamle kollegan Gerber dyker upp skiner han dock upp, och så sakteliga börjar det gamla gänget samlas igen, speciellt som en av dem tappat minnet och behöver en välbehövlig knuff i rätt riktning av sina gamla kamrater. Det är starten på ett fartfyllt äventyr som tar dem tillbaka till St Tropez där de jagas av sina ersättare och samtidigt kliver rakt in i sitt farligaste uppdrag hittills.
Det här är klart den bästa filmen i sviten hittills, vilket i och för sig inte säger så mycket, men storyn är mycket bättre, tempot högre och scenerna roligare. Hela ligan hamnar mitt i en hippiefest där de röker på och flummar runt så det står härliga till, till exempel. Den roligaste scenen är dock när de griper in i en trafikstockning och Cruchot kommunicerar helt genom sin visselpipa. En genial scen.
Den scenen ursäktar viss idétorka när Cruchot visar gamla bilder ur de tidigare tre filmerna på projektor för Gerber...
Jag är dock rädd att sviten peakar med denna film, men det återstår att se.
Till en början jagar en civilklädd Cruchot en galen bilförare. Det visar sig vara överstinnan Josépha, en stilig änka. Det blir kärlek vid andra ögonkastet och det slår bokstavligen gnistor om paret. Cruchot blir löjligt förälskad och förändras, vilket oroar både kollegorna och hans dotter Nicole som inledningsvis inte alls är speciellt förtjust i Josépha. Men det ändras snabbt och Cruchot får finna sig i att ha två kvinnor omkring sig.
Sen förs vi in i en story där Cruchot och hans chef Gerber slåss om att bli polismästare. Först faller lotten på Cruchot som inte är sen att utnyttja denna hierarkiskt högre position med sällan skådad självgodhet, men det hela visar sig vara ett räknefel och ordningen återställs.
Sedan kommer vi till själv finalen där Josépha kidnappas och då kommer möjligheten att plocka fram den franska farsens viktigaste vapen: den tokiga biljakten.
Skratten uteblir även i denna film och i och med att storyn är så hattigt skriven blir det mest en stor gäspning att ta sig igenom filmen. Jag kan fortfarande inte förstå hur filmerna kan ha blivit publiksuccéer, för "Moralens väktare gifter sig" är inte speciellt bra någonstans.
Genast i nästa film (1970) börjar det ta sig. Den heter "Moralens väktare på Rivieran", men det är en lite märklig titel. De är ju nämligen alltid på Rivieran, och en bättre titel hade varit "...på äventyr", vilket är ungefär vad originalet betyder.
För det är ett riktigt äventyr som serveras denna gång, i ett rasande tempo. Det hela börjar med att Cruchot och hans kollegor får sparken och flyttar från St Tropez. Ett halvår senare är Cruchot så oerhört less på det lyxliv han nu lever tillsammans med frugan Josépha att han ber om att få tvätta bilen.
När gamle kollegan Gerber dyker upp skiner han dock upp, och så sakteliga börjar det gamla gänget samlas igen, speciellt som en av dem tappat minnet och behöver en välbehövlig knuff i rätt riktning av sina gamla kamrater. Det är starten på ett fartfyllt äventyr som tar dem tillbaka till St Tropez där de jagas av sina ersättare och samtidigt kliver rakt in i sitt farligaste uppdrag hittills.
Det här är klart den bästa filmen i sviten hittills, vilket i och för sig inte säger så mycket, men storyn är mycket bättre, tempot högre och scenerna roligare. Hela ligan hamnar mitt i en hippiefest där de röker på och flummar runt så det står härliga till, till exempel. Den roligaste scenen är dock när de griper in i en trafikstockning och Cruchot kommunicerar helt genom sin visselpipa. En genial scen.
Den scenen ursäktar viss idétorka när Cruchot visar gamla bilder ur de tidigare tre filmerna på projektor för Gerber...
Jag är dock rädd att sviten peakar med denna film, men det återstår att se.
EXTRAMATERIALET
Ingenting på någon av filmerna.
TRE SAKER
1. I film tre figurerar några svenska tjejer som turister och visst pratar de svenska, även om det låter som de säger samma repliker om och om igen...
2. I biljakterna i franska farser kan man räkna med två saker - uppspeedat tempo i helbilderna och ett evigt agerande framför en projektduk i närbilderna. Lätt att genomskåda, men å andra sidan blir det rätt effektivt och jag har sett betydligt sämre varianter på projektorduksagerande än i "Moralens väktare gifter sig" - i "Moralens väktare på Rivieran" till exempel...
3. En nunna dyker upp i alla filmer i samband med biljakterna, och i den fjärde filmen säger hon "Lustigt att stöta på er i film efter film"... Ett metaskämt.
2. I biljakterna i franska farser kan man räkna med två saker - uppspeedat tempo i helbilderna och ett evigt agerande framför en projektduk i närbilderna. Lätt att genomskåda, men å andra sidan blir det rätt effektivt och jag har sett betydligt sämre varianter på projektorduksagerande än i "Moralens väktare gifter sig" - i "Moralens väktare på Rivieran" till exempel...
3. En nunna dyker upp i alla filmer i samband med biljakterna, och i den fjärde filmen säger hon "Lustigt att stöta på er i film efter film"... Ett metaskämt.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
