Filmen berör inte trots viktigt ämne
FILMENFörhoppningen om att den tyska filmen om den kvinnliga journalisten skulle gå rakt in i hjärtat på mig blev istället till en besvikelse. Med samma yrke och Tyskland som är mitt andra hemland trodde jag nog att den här filmen skulle passa mig som handen i handsken. Dessutom såg jag den som en rejäl utmaning då jag brukar vara ganska negativt inställd mot filmer som inte är engelsk- eller svensktaliga. Jag ville så gärna tycka om "A woman in Berlin" nu när den hade så många ingredienser som tilltalar mig. Men icke.
Filmen som är baserad på dagboksanteckningar av den anonyma journalisten och fotografen "Anonyma" handlar om våren 1945 när Andra världskriget närmar sig sitt slut. Den röda armén marscherar in i Berlin och stadens invånare vågar sig fram från de källare som de varit gömda i flera månader. "Anonyma" söker desperat efter någon som kan beskydda henne mot befrielsestyrkans systematiska misshandel och våldtäkter och närmar sig därför en rysk officer som hon inleder ett förbjudet förhållande med.
Det filmen handlar om är fruktansvärt. Det är svårt att ta till sig och där har vi första problemet. En film som handlar om sådana här vidriga saker som vi vet faktiskt har hänt, borde beröra mer än vad "A woman in Berlin" gör. De konsekventa våldtäkterna känns jobbiga vid första tillfället, sedan flyter de bara förbi. Filmen är seg och långsam, faktiskt ganska långtråkig. Vad handlar den egentligen om? Vad vill manusförfattaren få fram med den? En stor miss är att huvudstoryn inte går fram och att man inte valt att fokusera hårdare på den och på huvudrollens öde. Det är massa människor överallt hela tiden och det är svårt att få något vettigt grepp om vilka alla är och vad det egentligen är som händer. Allt är tragiskt, så även filmatiseringen som inte berör ett endaste lite dugg.
Människornas panik, ångest och nattsvarta tillvaro borde få tittarens hjärta att gråta utan problem. Men nej. Ett stort antal filmer har gjorts om Andra världskriget och oftast brukar de beröra. Det borde inte vara så svårt eftersom historien ÄR hemsk och allt runt omkring i vanliga fall får mig att gå sönder av ilska och sorg. Jag hade velat ha en mer precis story att följa, nu känns det bara snurrigt och segt.
För att lyfta fram något positivt så är det ofta väldigt snyggt filmat. Det räcker dock inte.
Filmen som är baserad på dagboksanteckningar av den anonyma journalisten och fotografen "Anonyma" handlar om våren 1945 när Andra världskriget närmar sig sitt slut. Den röda armén marscherar in i Berlin och stadens invånare vågar sig fram från de källare som de varit gömda i flera månader. "Anonyma" söker desperat efter någon som kan beskydda henne mot befrielsestyrkans systematiska misshandel och våldtäkter och närmar sig därför en rysk officer som hon inleder ett förbjudet förhållande med.
Det filmen handlar om är fruktansvärt. Det är svårt att ta till sig och där har vi första problemet. En film som handlar om sådana här vidriga saker som vi vet faktiskt har hänt, borde beröra mer än vad "A woman in Berlin" gör. De konsekventa våldtäkterna känns jobbiga vid första tillfället, sedan flyter de bara förbi. Filmen är seg och långsam, faktiskt ganska långtråkig. Vad handlar den egentligen om? Vad vill manusförfattaren få fram med den? En stor miss är att huvudstoryn inte går fram och att man inte valt att fokusera hårdare på den och på huvudrollens öde. Det är massa människor överallt hela tiden och det är svårt att få något vettigt grepp om vilka alla är och vad det egentligen är som händer. Allt är tragiskt, så även filmatiseringen som inte berör ett endaste lite dugg.
Människornas panik, ångest och nattsvarta tillvaro borde få tittarens hjärta att gråta utan problem. Men nej. Ett stort antal filmer har gjorts om Andra världskriget och oftast brukar de beröra. Det borde inte vara så svårt eftersom historien ÄR hemsk och allt runt omkring i vanliga fall får mig att gå sönder av ilska och sorg. Jag hade velat ha en mer precis story att följa, nu känns det bara snurrigt och segt.
För att lyfta fram något positivt så är det ofta väldigt snyggt filmat. Det räcker dock inte.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. En sjuksyster ser ut som Julia Dufvenius och det förföljer mig så fort hon är i bild.
2. Det går inte att låta bli att fascineras över hur lik tyskan är svenska språket. Ibland tror man nästan att de säger svenska ord och inte tyska.
3. När boken, som filmen är baserad på, publicerades mötte den starka reaktioner från de tyska kvinnorna som ansåg att de inte framställdes rättvist.
2. Det går inte att låta bli att fascineras över hur lik tyskan är svenska språket. Ibland tror man nästan att de säger svenska ord och inte tyska.
3. När boken, som filmen är baserad på, publicerades mötte den starka reaktioner från de tyska kvinnorna som ansåg att de inte framställdes rättvist.
MARIA EREMO (2009-10-15)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
August Diehl (3)
August Diehl (3)
