Långsam men fungerande Giallo
FILMENI denna italienska thriller från 1968 dyker vi rätt ner i träsket av sex, lögner, dålig smak och girighet som skildrats så väl så många gånger inom genren vi alla känner och älskar som Giallo. "En röst i mörkret" är dock inte någon hack 'n' slash-fest, utan mer fokuserad på det psykologiska våldet och det visuellt upphetsande.
Berättelsen tar sin början när italienaren Marcel (Jean Sorel) återvänder från USA till hemstaden Genève för en romantisk smekmånad med amerikanska rikemansdottern Deborah (Caroll Baker). Grus hamnar dock genast i relationsmaskineriet när den nyblivna maken på en strippklubb (att ett nygift par avslappnat besöker en sådan tillsammans framställs inte som på något vis konstigt eller suspekt) springer på den gamle vännen Philip (Luigi Pistilli), som, oförskämt kan tyckas, anklagar honom för att vara en mördare. Det visar sig att Deborah inte är den första stenrika brud som Marcel strulat runt med. I Genève lämnade han en gång bakom sig den fagra Susan, som tog livet av sig kort efter hans resa över Atlanten.
Det nygifta paret bestämmer sig att reda ut detta när de börjar få hotfulla telefonsamtal som informerar dem om att Deborah kommer att dö precis som Susan dog, eller något i den stilen. Marcel och hans fru misstänker genast Philip, men är det han eller någon för dem helt okänd bakom rösten i telefon? I Giallofilmer kan ju mördaren alltid förställa rösten till oigenkännlighet, så det är inte lätt att veta. Terrorn i kombination med totalt ointresse från polisen ser dessutom en ömsesidig misstänksamhet växa mellan man och hustru. Finns här en mordkomplott och i så fall riktad mot vem?
"En röst i mörkret" spelar som en finurlig giallo, även om filmen inte innehåller det stora mordantal man förväntar sig från genrekonventionerna. Faktum är att ingen dödas förrän i slutminuterna, vilket tillåter ett sakta tilltagande hot mot paret att byggas upp med små medel. Det avslappnande tempot är sålunda en styrka i detta rävspel där alla verkar bära på en hemlighet ingen är den man tror.
Tonen i filmen är av genomgående erotisk natur, och av dvd-omslag att döma kan man lätt luras att tro att detta är en "Basic Instinct" för 60-talet. Så är inte fallet, och den lilla nakenhet som finns i filmen är inte särskilt påtaglig. Caroll Baker teasar mer än hon visar, kan man säga. Hon har hyfsad kemi tillsammans med Jean Sorel, men man kan ju tänka sig att både olika språk och dubbning ställer till det för åskådaren, precis som vanligt i italienska filmer. Pistilli som den hotfullt mystiske Philip är en värdefull tillgång, trots hans begränsade tid i bild. Den mannen hade ett utseende som inte hans morsa kan ha funnit pålitligt. Rest in peace.
I en tid då en klurig twist i filmens final var ett element som inte hade exploaterats till döds (min hemliga dröm är att M. Night Shyamalan en dag får regissera en "Saw"-uppföljare, vilken tveklöst skulle bli ett twist-o-rama utan dess like) och fortfarande kunde komma oväntat, går upphovsmakarna här ännu längre och bjuder på två välskrivna helomvändningar inom loppet av ett par minuter. Då betydelsen av upplösningens förmåga att reda ut alla trådar inte går att överskatta i en film som "En röst i mörkret", är det med lättnad jag konstaterar att berättelsen i detta fall tar ände på ett mycket tillfredsställande sätt.
Detta är en av de filmer som trots vissa brister, som ett emellanåt för segt tempo, helt enkelt funkar. Den är inget mästerverk men en välgjord och spännande thriller där handlingens mysterium tycks dunkelt under filmens gång, men självklart och logiskt när det till slut avslöjas.
Berättelsen tar sin början när italienaren Marcel (Jean Sorel) återvänder från USA till hemstaden Genève för en romantisk smekmånad med amerikanska rikemansdottern Deborah (Caroll Baker). Grus hamnar dock genast i relationsmaskineriet när den nyblivna maken på en strippklubb (att ett nygift par avslappnat besöker en sådan tillsammans framställs inte som på något vis konstigt eller suspekt) springer på den gamle vännen Philip (Luigi Pistilli), som, oförskämt kan tyckas, anklagar honom för att vara en mördare. Det visar sig att Deborah inte är den första stenrika brud som Marcel strulat runt med. I Genève lämnade han en gång bakom sig den fagra Susan, som tog livet av sig kort efter hans resa över Atlanten.
Det nygifta paret bestämmer sig att reda ut detta när de börjar få hotfulla telefonsamtal som informerar dem om att Deborah kommer att dö precis som Susan dog, eller något i den stilen. Marcel och hans fru misstänker genast Philip, men är det han eller någon för dem helt okänd bakom rösten i telefon? I Giallofilmer kan ju mördaren alltid förställa rösten till oigenkännlighet, så det är inte lätt att veta. Terrorn i kombination med totalt ointresse från polisen ser dessutom en ömsesidig misstänksamhet växa mellan man och hustru. Finns här en mordkomplott och i så fall riktad mot vem?
"En röst i mörkret" spelar som en finurlig giallo, även om filmen inte innehåller det stora mordantal man förväntar sig från genrekonventionerna. Faktum är att ingen dödas förrän i slutminuterna, vilket tillåter ett sakta tilltagande hot mot paret att byggas upp med små medel. Det avslappnande tempot är sålunda en styrka i detta rävspel där alla verkar bära på en hemlighet ingen är den man tror.
Tonen i filmen är av genomgående erotisk natur, och av dvd-omslag att döma kan man lätt luras att tro att detta är en "Basic Instinct" för 60-talet. Så är inte fallet, och den lilla nakenhet som finns i filmen är inte särskilt påtaglig. Caroll Baker teasar mer än hon visar, kan man säga. Hon har hyfsad kemi tillsammans med Jean Sorel, men man kan ju tänka sig att både olika språk och dubbning ställer till det för åskådaren, precis som vanligt i italienska filmer. Pistilli som den hotfullt mystiske Philip är en värdefull tillgång, trots hans begränsade tid i bild. Den mannen hade ett utseende som inte hans morsa kan ha funnit pålitligt. Rest in peace.
I en tid då en klurig twist i filmens final var ett element som inte hade exploaterats till döds (min hemliga dröm är att M. Night Shyamalan en dag får regissera en "Saw"-uppföljare, vilken tveklöst skulle bli ett twist-o-rama utan dess like) och fortfarande kunde komma oväntat, går upphovsmakarna här ännu längre och bjuder på två välskrivna helomvändningar inom loppet av ett par minuter. Då betydelsen av upplösningens förmåga att reda ut alla trådar inte går att överskatta i en film som "En röst i mörkret", är det med lättnad jag konstaterar att berättelsen i detta fall tar ände på ett mycket tillfredsställande sätt.
Detta är en av de filmer som trots vissa brister, som ett emellanåt för segt tempo, helt enkelt funkar. Den är inget mästerverk men en välgjord och spännande thriller där handlingens mysterium tycks dunkelt under filmens gång, men självklart och logiskt när det till slut avslöjas.
EXTRAMATERIALET
Det finns ett bildgalleri.
TRE SAKER
1. Detta svenska släpp tycks vara världspremiären på dvd-formatet för "En röst i mörkret".
2. Jag kände inte igen den svenska titeln, men insåg snart att jag tidigare läst om den under dess engelska, mycket coolare namn "The Sweat Body of Deborah".
3. Omslaget har en av de mest genialiska selling points jag någonsin sett. Det informerar helt enkelt den presumtive köparen om att "Caroll Baker är en attraktiv brud med en släng av nymfomani", saxat från en dåtida DN-recension.
2. Jag kände inte igen den svenska titeln, men insåg snart att jag tidigare läst om den under dess engelska, mycket coolare namn "The Sweat Body of Deborah".
3. Omslaget har en av de mest genialiska selling points jag någonsin sett. Det informerar helt enkelt den presumtive köparen om att "Caroll Baker är en attraktiv brud med en släng av nymfomani", saxat från en dåtida DN-recension.
JOEL FORNBRANT (2010-01-23)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
