Romantik och bomber
FILMENDet här är en tv-film om det smutsigaste bombdådet som de allierade genomförde under andra världskriget. 13-14 februari 1945 bombade 796 brittiska och 311 amerikanska flygplan stora delar av sydtyska staden Dresden i bitar. Man använde en ny typ av brandbomber, vars syfte var solklart - att så effektivt som möjligt tända eld på byggnader. Historien höljer i dunkel exakt hur brittiska RAF tänkte med bombningarna. Fanns det en prestige i att ryssarna höll på att vinna kriget över tyskarna? Var Gestapohögkvareteret i Dresden ett primärt mål? Var Dresden en hämnd för tyskarnas bombningar av London? Ville man visa musklerna för Sovjetunionen? Klart är att de överdrev uppdraget i Dresden. Kanske så många som etthundratusen människor, de flesta civila, miste livet.
"Dresden", som fått tilläggsnamnet "Tredje Rikets sista dagar" på svenska, är på ett sätt en tysk "Pearl Harbour". Den lite naiva och bortskämda läkardottern Anna (Felicitas Woll) arbetar med sin blivande fästman Alexander (Benjamin Sadler) på faderns (Heiner Lauterbach) sjukhus i Dresden. Hon är låst både i sin kärlek till Alexander och sin tilltro till sin far. Hon hyser också tankar om moraliska ideal, som kanske den siste i en värld som kastats i korruption och förfall. Hon sitter fast. Och kriget är i vägen för hennes drömmar. Ja, rentav är det nog så att de flesta av karaktärerna i filmen sitter fast. Man kan nästan se listan i manusförfattaren Stefan Kolditz’ anteckningsblock. På vänster sida en lista över namn, på höger hur de på olika sätt sitter fast i sina respektive livssituationer. En imitation av livet, som fungerar som hyfsad iscensättning innan bomberna börjar falla. Som, exempelvis, den självupptagna fadern, fast i sin dröm om ett nytt liv i Schweiz och i en sorg efter en förlorad dotter. Den blinda modern, besluten att leva upp till sitt socitetsliv, trots kriget, och fast i tablettmissbruk. Systern som fastnat i nazisternas illusion om världsherravälde. Här finns förstås också en pliktskyldig sidohistoria om en judisk man som väntar på att bli deporterad, berättad utan djup.
Alla sitter fast. Och innan bomberna börjar falla trillar en engelsk bombflygare ned från himlen. Han flyr undan förföljare och gömmer sig på sjukhuset där Anna arbetar. Och så blir det lite puss-puss och gulligull.
Det här är egentligen varken en bra kärlekshistoria eller en bra krigsfilm. Trots att Harald Klosers filmmusik trummar på rejält för att få upp farten. Nej, i själva verket är det här en tunn historia, en imitation av livet (som sagt), en iscensättning innan bomberna börjar falla. För det är där majoriteten av budgeten lagts. Bombningen är ganska spektakulär och ett måste för varje älskare av bra krigsfilm. Det går alldeles utmärkt att spola fram dit.
"Dresden", som fått tilläggsnamnet "Tredje Rikets sista dagar" på svenska, är på ett sätt en tysk "Pearl Harbour". Den lite naiva och bortskämda läkardottern Anna (Felicitas Woll) arbetar med sin blivande fästman Alexander (Benjamin Sadler) på faderns (Heiner Lauterbach) sjukhus i Dresden. Hon är låst både i sin kärlek till Alexander och sin tilltro till sin far. Hon hyser också tankar om moraliska ideal, som kanske den siste i en värld som kastats i korruption och förfall. Hon sitter fast. Och kriget är i vägen för hennes drömmar. Ja, rentav är det nog så att de flesta av karaktärerna i filmen sitter fast. Man kan nästan se listan i manusförfattaren Stefan Kolditz’ anteckningsblock. På vänster sida en lista över namn, på höger hur de på olika sätt sitter fast i sina respektive livssituationer. En imitation av livet, som fungerar som hyfsad iscensättning innan bomberna börjar falla. Som, exempelvis, den självupptagna fadern, fast i sin dröm om ett nytt liv i Schweiz och i en sorg efter en förlorad dotter. Den blinda modern, besluten att leva upp till sitt socitetsliv, trots kriget, och fast i tablettmissbruk. Systern som fastnat i nazisternas illusion om världsherravälde. Här finns förstås också en pliktskyldig sidohistoria om en judisk man som väntar på att bli deporterad, berättad utan djup.
Alla sitter fast. Och innan bomberna börjar falla trillar en engelsk bombflygare ned från himlen. Han flyr undan förföljare och gömmer sig på sjukhuset där Anna arbetar. Och så blir det lite puss-puss och gulligull.
Det här är egentligen varken en bra kärlekshistoria eller en bra krigsfilm. Trots att Harald Klosers filmmusik trummar på rejält för att få upp farten. Nej, i själva verket är det här en tunn historia, en imitation av livet (som sagt), en iscensättning innan bomberna börjar falla. För det är där majoriteten av budgeten lagts. Bombningen är ganska spektakulär och ett måste för varje älskare av bra krigsfilm. Det går alldeles utmärkt att spola fram dit.
EXTRAMATERIALET
Dvd:n innehåller inget extramaterial.
TRE SAKER
1. Ett plus måste man ändå ge datamiljöerna som målar upp Dresden före och efter bombningarna, med en magnifik elektronisk kuliss av sönderbombade Frauenkirche. Likaså är bombplansformationen ovan molnen, med ledljus över Dresden mycket snyggt gjort.
2. Någonstans i slutet av 1990-talet klev en ny generation tyska filmare fram och började skildra kriget ur ett tyskt perspektiv. Det var 50- och 60-talisterna. Ett mycket gott exempel på detta är förstås Oliver Hirschbiegels (född 1957) fantastiska "Der Untergang". Jag ser också mycket fram emot vad 1970-talisterna kommer att ställa till med. Florian Henckel von Donnersmarcks "Das Leben der Anderes" är en lysande skildring av Östtyskland decenniet innan murens fall.
3. Citatet i slutet av filmen är av Gerhart Hauptmann, tysk författare och nobelpristagare som dog sommaren 1946: "Vem som än har glömt hur man gråter, lärde sig det igen under Dresdens förstörelse."
2. Någonstans i slutet av 1990-talet klev en ny generation tyska filmare fram och började skildra kriget ur ett tyskt perspektiv. Det var 50- och 60-talisterna. Ett mycket gott exempel på detta är förstås Oliver Hirschbiegels (född 1957) fantastiska "Der Untergang". Jag ser också mycket fram emot vad 1970-talisterna kommer att ställa till med. Florian Henckel von Donnersmarcks "Das Leben der Anderes" är en lysande skildring av Östtyskland decenniet innan murens fall.
3. Citatet i slutet av filmen är av Gerhart Hauptmann, tysk författare och nobelpristagare som dog sommaren 1946: "Vem som än har glömt hur man gråter, lärde sig det igen under Dresdens förstörelse."
TOBIAS JOHANSSON (2007-02-21)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
