Sex timmar färgglatt ordvitseri
FILMENRobert Broberg. Ja, det är lätt att generalisera och sätta ett likhetsstreck mellan namnet och en spretig frisyr, en blå gitarr, mycket färg, många ordvitsar och det där vibratot som Thomas Järvheden byggt ett shtick kring. Samtidigt kan man inte komma ifrån att Broberg som underhållare tillfört Sverige någonting. Den här boxen ger ett ganska rejält smakprov i alla fall.
"Höjdare" hette jubileumskonserten 1991 då Broberg för första gången gav sig på att försöka sälja ut Globen, och det gick. Att det handlar just om en (1) konsert och inte en rad shower, som är brukligt numera blir tydligt då och då under konsertens gång då det är några tekniska malörer. Scenen känns lite rörig men musiken är bra, med många kända låtar så som "Båtlåt", "Vatten" och "Ingela", som alla som heter Ingela avskyr.
Jag tycker att Brobergs musikaliska sida och hans rätt omväxlande material och sångröst kommer fram fint här. Det är både roliga och allvarliga låtar, skiffel och rock och allt där emellan. I den akustiska och lågmälda "Redan när vi sätter oss till bords" kommer jag plötsligt att tänka på salige Jeff Buckley när Broberg glider med rösten. Den kopplingen hade jag inte räknat med. Något annat utstickande är en duett med Marie Fredriksson som sjunger på länk från Sydney.
En lång och trevlig konsert som Broberg mot slutet sammanfattar som "Det roligaste jag gjort".
1994 var det dags igen att fylla Globen och den här gången två gånger med showen "MålaRock". Nu skriver jag showen för det är mer av en show den här gången och vad det även är mer av är ordvitsar. Det formligen svämmar över och till och med jag som gärna ordvitsar till det i tid och otid får spunk till slut...
Hur som helst, här går Broberg loss med toner och färg baserat kring ett afrikanskt klingande påhittat ord: Mubiduba, det vill säga MUsik, BIld, DU, BArnen. Mitt på scenen finns en stor vit duk som under showens gång blir en komplett tavla steg för steg på ett lite annorlunda vis. Vid ett tillfälle säger Broberg att han målade fel, men sedan lappar han ihop det så snyggt att det inte alls kan ha varit ett fel från början. Tjusigt.
Scenen och showen känns mer proffsig än "Höjdare" även om låtmaterialet är lite tristare. Av någon outgrundlig anledning medverkar den forna alpina stjärnan Pernilla Wiberg i showen och sjunger duett med Broberg och det låter inte allt för vackert. Det samma kan man säga om duetten Broberg sjunger med ett av sina barn (?). Gulligt, men nja...
1996 var det Scandinavium som fick hysa in Broberg när den betydligt mer personliga showen "Dubbelsångare" framfördes. Här försöker han bena ut sin tudelade karriär som sångare på både svenska och engelska och samtidigt förklara vad som hände när han stack till USA. Det hela ebbar faktiskt ut i en intressant berättelse där en stor depression har en tydlig plats.
Showen är dock allt annat än deprimerande. Till att börja med är den mycket större och proffsigare gjord än de två tidigare. Storyn tar oss genom 50-, 60- och 70-talet och de medverkande musikanterna och annat folk ser till att matcha årtiondena i kläder och frisyrer. Väldigt tjusigt.
Jag trodde inledningsvis att låtarna var sådana Broberg skrev under åren som avhandlas men jag är dock tveksam till att det är så. Musikaliskt är det varierat som alltid men kanske lite mer seriöst i sin helhet. En trevlig show som jag inte hade sett tidigare.
När man sedan stoppar i den tredje skivan i boxen blir det riktigt trevligt material. I tv-showen "Tjejjer" från 1969 varvas Brobergs "tjej"-låtar, en märklig story om hur svårt han har att träffa flickor (det märkliga ligger i att Broberg bytt ut orden till sådana som låter likadana - till exempel "kontakt med det motsatta könet" blir "kontrakt med det motsatta stönet" och så vidare) samt Lasse Hallström-regisserade sketcher under ca 45 minuter.
Det här är en typ av tv-show som inte görs längre så det är roligt att se den av bara den anledningen.
Nästa lilla klipp kommer från 1983 och det klassiska svenska tv-programmet "Måndagsbörsen" med Jonas Hallberg. Här framför Broberg tre låtar ensam med sin gula bandspelare och gitarr och piano. Man märker hur tv-produktioner förändrats under åren för stämningen är lite märklig och okontrollerad och publiken verkar måttligt intresserad tills Broberg får med dem i sista låten "Barhopping".
Sist men inte minst har vi faktiskt den bästa föreställningen i hela boxen. Den går under namnet "Morot" och är en enmansshow från 1988. Det här är den show som känns allra mest genomtänkt och sammanhållen. Det är en sorts reflektion av livet i nästan en timme i ett högt och jämt tempo. Omslaget gör gällande att det ska vara någon sorts stand-up, men jag håller inte med riktigt. Det är mer som en musikalisk monolog. Väldigt bra är den i alla fall och höjdpunkten i boxen.
Hur sammanfattar man då denna smärre överdos av Robert Broberg på dryga sex timmar? Ja, jag kan ju gå tillbaka till min generalisering i inledningen: en spretig frisyr (jodå, den finns där), en blå gitarr (absolut, i nästan varje show), mycket färg (givetvis, med de svartvita undantagen i "Tjejjer"), många ordvitsar (skoja inte, men man kan inte komma ifrån att Broberg är en mästare på att leka med ord och rim) och det där vibratot som Thomas Järvheden tjatar om (mja, Broberg har många röster i sin röst och så där överdrivet som Järvheden skruvar till det till blir det aldrig).
Man kan säga så här: Robert Broberg har verkligen tillfört Sverige någonting och jag kan inte se hur någon modern artist ska fylla hans skor. Den här typen av musikalisk underhållning finns ju inte länge. Vi kommer aldrig se någon med prefixet "Idol" göra en show som "Morot" och det är lite tråkigt. Men jag kommer att bli glad om någon motbevisar mig.
"Höjdare" hette jubileumskonserten 1991 då Broberg för första gången gav sig på att försöka sälja ut Globen, och det gick. Att det handlar just om en (1) konsert och inte en rad shower, som är brukligt numera blir tydligt då och då under konsertens gång då det är några tekniska malörer. Scenen känns lite rörig men musiken är bra, med många kända låtar så som "Båtlåt", "Vatten" och "Ingela", som alla som heter Ingela avskyr.
Jag tycker att Brobergs musikaliska sida och hans rätt omväxlande material och sångröst kommer fram fint här. Det är både roliga och allvarliga låtar, skiffel och rock och allt där emellan. I den akustiska och lågmälda "Redan när vi sätter oss till bords" kommer jag plötsligt att tänka på salige Jeff Buckley när Broberg glider med rösten. Den kopplingen hade jag inte räknat med. Något annat utstickande är en duett med Marie Fredriksson som sjunger på länk från Sydney.
En lång och trevlig konsert som Broberg mot slutet sammanfattar som "Det roligaste jag gjort".
1994 var det dags igen att fylla Globen och den här gången två gånger med showen "MålaRock". Nu skriver jag showen för det är mer av en show den här gången och vad det även är mer av är ordvitsar. Det formligen svämmar över och till och med jag som gärna ordvitsar till det i tid och otid får spunk till slut...
Hur som helst, här går Broberg loss med toner och färg baserat kring ett afrikanskt klingande påhittat ord: Mubiduba, det vill säga MUsik, BIld, DU, BArnen. Mitt på scenen finns en stor vit duk som under showens gång blir en komplett tavla steg för steg på ett lite annorlunda vis. Vid ett tillfälle säger Broberg att han målade fel, men sedan lappar han ihop det så snyggt att det inte alls kan ha varit ett fel från början. Tjusigt.
Scenen och showen känns mer proffsig än "Höjdare" även om låtmaterialet är lite tristare. Av någon outgrundlig anledning medverkar den forna alpina stjärnan Pernilla Wiberg i showen och sjunger duett med Broberg och det låter inte allt för vackert. Det samma kan man säga om duetten Broberg sjunger med ett av sina barn (?). Gulligt, men nja...
1996 var det Scandinavium som fick hysa in Broberg när den betydligt mer personliga showen "Dubbelsångare" framfördes. Här försöker han bena ut sin tudelade karriär som sångare på både svenska och engelska och samtidigt förklara vad som hände när han stack till USA. Det hela ebbar faktiskt ut i en intressant berättelse där en stor depression har en tydlig plats.
Showen är dock allt annat än deprimerande. Till att börja med är den mycket större och proffsigare gjord än de två tidigare. Storyn tar oss genom 50-, 60- och 70-talet och de medverkande musikanterna och annat folk ser till att matcha årtiondena i kläder och frisyrer. Väldigt tjusigt.
Jag trodde inledningsvis att låtarna var sådana Broberg skrev under åren som avhandlas men jag är dock tveksam till att det är så. Musikaliskt är det varierat som alltid men kanske lite mer seriöst i sin helhet. En trevlig show som jag inte hade sett tidigare.
När man sedan stoppar i den tredje skivan i boxen blir det riktigt trevligt material. I tv-showen "Tjejjer" från 1969 varvas Brobergs "tjej"-låtar, en märklig story om hur svårt han har att träffa flickor (det märkliga ligger i att Broberg bytt ut orden till sådana som låter likadana - till exempel "kontakt med det motsatta könet" blir "kontrakt med det motsatta stönet" och så vidare) samt Lasse Hallström-regisserade sketcher under ca 45 minuter.
Det här är en typ av tv-show som inte görs längre så det är roligt att se den av bara den anledningen.
Nästa lilla klipp kommer från 1983 och det klassiska svenska tv-programmet "Måndagsbörsen" med Jonas Hallberg. Här framför Broberg tre låtar ensam med sin gula bandspelare och gitarr och piano. Man märker hur tv-produktioner förändrats under åren för stämningen är lite märklig och okontrollerad och publiken verkar måttligt intresserad tills Broberg får med dem i sista låten "Barhopping".
Sist men inte minst har vi faktiskt den bästa föreställningen i hela boxen. Den går under namnet "Morot" och är en enmansshow från 1988. Det här är den show som känns allra mest genomtänkt och sammanhållen. Det är en sorts reflektion av livet i nästan en timme i ett högt och jämt tempo. Omslaget gör gällande att det ska vara någon sorts stand-up, men jag håller inte med riktigt. Det är mer som en musikalisk monolog. Väldigt bra är den i alla fall och höjdpunkten i boxen.
Hur sammanfattar man då denna smärre överdos av Robert Broberg på dryga sex timmar? Ja, jag kan ju gå tillbaka till min generalisering i inledningen: en spretig frisyr (jodå, den finns där), en blå gitarr (absolut, i nästan varje show), mycket färg (givetvis, med de svartvita undantagen i "Tjejjer"), många ordvitsar (skoja inte, men man kan inte komma ifrån att Broberg är en mästare på att leka med ord och rim) och det där vibratot som Thomas Järvheden tjatar om (mja, Broberg har många röster i sin röst och så där överdrivet som Järvheden skruvar till det till blir det aldrig).
Man kan säga så här: Robert Broberg har verkligen tillfört Sverige någonting och jag kan inte se hur någon modern artist ska fylla hans skor. Den här typen av musikalisk underhållning finns ju inte länge. Vi kommer aldrig se någon med prefixet "Idol" göra en show som "Morot" och det är lite tråkigt. Men jag kommer att bli glad om någon motbevisar mig.
EXTRAMATERIALET
Ingenting.
TRE SAKER
1. Trevligt nog har dessa gamla 4:3-produktioner skurits om till 16:9. Mycket föredömligt gjort och ett mycket enkelt sett att modernisera produktionerna och det funkar mycket bra. Ett undantag finns i en sketch i "Tjejjer" där bilden blir 4:3 utdragen till 16:9.
2. Robert Broberg passerar i sommar 70-strecket, men är still going strong, även om det var rätt länge sedan man såg honom på tv.
3. Nu har jag sett lite gamla Lasse Hallström-galenskaper på två produktioner inom ganska kort tid (denna och "Björn Skifs XL3"). Känns som det är dags för något drivet bolag att samla det bästa på en DVD eller i en box. Det måste ju finns hur mycket som helst.
2. Robert Broberg passerar i sommar 70-strecket, men är still going strong, även om det var rätt länge sedan man såg honom på tv.
3. Nu har jag sett lite gamla Lasse Hallström-galenskaper på två produktioner inom ganska kort tid (denna och "Björn Skifs XL3"). Känns som det är dags för något drivet bolag att samla det bästa på en DVD eller i en box. Det måste ju finns hur mycket som helst.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
