Klassisk bok till klassisk film
FILMENEn bok blir inte mycket mer klassisk än Herman Melvilles "Moby Dick" från 1851, och att filmatisera ett dylikt verk är alltid förenat med risker då både publiks och kritikers förväntningar är skyhögt ställda. Inte desto mindre gjordes detta 1956 i regi av John Huston, och även om hans tolkning av romanen har utrymme för förbättring utgör den än idag ett matinéäventyr som känns just så klassiskt som det borde.
Berättelsen känner alla till, åtminstone i stora drag. En kringströvande ung man (Richard Basehart), som vill att vi kallar honom Ishmael, känner havets rop och mönstrar i en kuststad på valfångaren Pequod, styrd av den bistre och mystiske kapten Ahab (Gregory Peck). Redan innan Ishmael och harpunerande söderhavsindianen Queequeg (Friedrich von Ledebur) satt fötterna på däck, stapplar en hamnkvartersluffare fram och lovar alla som tjänstgör under Ahab en plågsam och oundviklig död, något som inte lyckas avskräcka våra hjältar men ändå lägger lite sordin på den stundande avresan.
Det visar sig snart att Ahab inte är särskilt intresserad av valfångst i allmänhet. Istället vill han till varje pris ta hämnd på den vita och legendariska jättevalen Moby Dick, som vid en tidigare konfrontation ätit upp den besatte kaptenens ena ben. Andrestyrmannen Starbuck (Leo Genn, och ja, kaffekedjan har tagit sitt namn från denna karaktär) inser snart Ahabs galenskap, men vinner inte mycket gehör hos besättningen, som med löften om rikliga belöningar dragits med i sin ledares vansinne. Situationen utmynnar i en slutgiltig kamp mellan Ahab och valen, och med hänsyn till dem som inte känner till utgången ska jag låta bli att avslöja den här.
"Moby Dick" är i mångt och mycket en äventyrsfilm, men berättelsen har en lång uppbyggnad och en stor del av fokus ligger på karaktärer och skådespelare. Det dröjer en bra bit över en timme innan titelns val visar sig för första gången, så Ishmael, Queequeg, den övriga besättningen och Ahab själv får gott om tid på duken. Det är en månghövdad ensemble som kämpar om en screen time som inte är helt tillräcklig för att teckna fullödiga porträtt av samtliga karaktärer. Jag skulle exempelvis vilja påstå att huvudkaraktären är något underutvecklad. Jag har dock aldrig läst boken, och reserverar mig härmed för möjligheten att han är en relativt passiv berättare även där.
Ahab är, naturligtvis, mannen som föreställningen kretsar kring, och Peck gör i mina ögon ett bra jobb i gestaltningen av hans mani och mörker. Sant är måhända att skådespelaren, som vid inspelningen inte ens var 40 år fyllda, var ett märkligt val att spela den gamle och bittre hämnaren, men han är trots detta den ende Ahab jag sett, och jag har inget att klaga på.
Som barn såg jag "Moby Dick" på tv, och även om den i långa partier kändes seg och händelselös, gjorde scenerna med valen stort intryck på mig. Som de flesta minns är man som liten inte speciellt bra på att genomskåda taffliga eller föråldrade specialeffekter. Så det var med viss motvilja jag såg fram emot att åter få se filmens effekttunga tredje akt, som jag befarade såhär cirka 20 år senare skulle framstå som löjligt skrattretande istället för fantastisk och skrämmande. Men medan jag idag direkt ser att det inte är någon riktig val som demolerar båtar och krossar sjömän till höger och vänster, är scenernas utseende fortfarande fullt acceptabla. Moby är endast i bild kortare stunder och man ges aldrig tillfälle att grundligt studera miniatyren han är uppbyggd av. De effekter som åldrats sämst är istället de fall av uppenbar bakprojektion som lyckligtvis förekommer med sparsamhet. Iscensättningen är så gott som genomgående lysande.
Själva historien, som stundtals kan upplevas som långsam sedd även i vuxen ålder, är rejält mörk, och John Huston fångar mästerligt känslan av en besättning som under sin förryckta kapten dras ständigt närmare undergång. Storyn innehåller både religiösa och filosofiska teman som effektivt ramar in handlingen. Något som tyvärr tar musten ur dramatiken är den överambitiösa filmmusiken, som inte känner några mellanlägen alls. Antingen är det knäpptyst eller så spelar en dånande orkester som ibland ger stillsamma scener en ofrivilligt komisk effekt.
Gillar man gamla äventyrsfilmer är "Moby Dick" ett måste, och då det ännu inte kommit någon långfilmsuppdatering av berättelsen är denna version från 56 fortfarande den som gäller. Med få undantag en fascinerande film från början ända fram till den förbannat kusliga upplösningen.
Berättelsen känner alla till, åtminstone i stora drag. En kringströvande ung man (Richard Basehart), som vill att vi kallar honom Ishmael, känner havets rop och mönstrar i en kuststad på valfångaren Pequod, styrd av den bistre och mystiske kapten Ahab (Gregory Peck). Redan innan Ishmael och harpunerande söderhavsindianen Queequeg (Friedrich von Ledebur) satt fötterna på däck, stapplar en hamnkvartersluffare fram och lovar alla som tjänstgör under Ahab en plågsam och oundviklig död, något som inte lyckas avskräcka våra hjältar men ändå lägger lite sordin på den stundande avresan.
Det visar sig snart att Ahab inte är särskilt intresserad av valfångst i allmänhet. Istället vill han till varje pris ta hämnd på den vita och legendariska jättevalen Moby Dick, som vid en tidigare konfrontation ätit upp den besatte kaptenens ena ben. Andrestyrmannen Starbuck (Leo Genn, och ja, kaffekedjan har tagit sitt namn från denna karaktär) inser snart Ahabs galenskap, men vinner inte mycket gehör hos besättningen, som med löften om rikliga belöningar dragits med i sin ledares vansinne. Situationen utmynnar i en slutgiltig kamp mellan Ahab och valen, och med hänsyn till dem som inte känner till utgången ska jag låta bli att avslöja den här.
"Moby Dick" är i mångt och mycket en äventyrsfilm, men berättelsen har en lång uppbyggnad och en stor del av fokus ligger på karaktärer och skådespelare. Det dröjer en bra bit över en timme innan titelns val visar sig för första gången, så Ishmael, Queequeg, den övriga besättningen och Ahab själv får gott om tid på duken. Det är en månghövdad ensemble som kämpar om en screen time som inte är helt tillräcklig för att teckna fullödiga porträtt av samtliga karaktärer. Jag skulle exempelvis vilja påstå att huvudkaraktären är något underutvecklad. Jag har dock aldrig läst boken, och reserverar mig härmed för möjligheten att han är en relativt passiv berättare även där.
Ahab är, naturligtvis, mannen som föreställningen kretsar kring, och Peck gör i mina ögon ett bra jobb i gestaltningen av hans mani och mörker. Sant är måhända att skådespelaren, som vid inspelningen inte ens var 40 år fyllda, var ett märkligt val att spela den gamle och bittre hämnaren, men han är trots detta den ende Ahab jag sett, och jag har inget att klaga på.
Som barn såg jag "Moby Dick" på tv, och även om den i långa partier kändes seg och händelselös, gjorde scenerna med valen stort intryck på mig. Som de flesta minns är man som liten inte speciellt bra på att genomskåda taffliga eller föråldrade specialeffekter. Så det var med viss motvilja jag såg fram emot att åter få se filmens effekttunga tredje akt, som jag befarade såhär cirka 20 år senare skulle framstå som löjligt skrattretande istället för fantastisk och skrämmande. Men medan jag idag direkt ser att det inte är någon riktig val som demolerar båtar och krossar sjömän till höger och vänster, är scenernas utseende fortfarande fullt acceptabla. Moby är endast i bild kortare stunder och man ges aldrig tillfälle att grundligt studera miniatyren han är uppbyggd av. De effekter som åldrats sämst är istället de fall av uppenbar bakprojektion som lyckligtvis förekommer med sparsamhet. Iscensättningen är så gott som genomgående lysande.
Själva historien, som stundtals kan upplevas som långsam sedd även i vuxen ålder, är rejält mörk, och John Huston fångar mästerligt känslan av en besättning som under sin förryckta kapten dras ständigt närmare undergång. Storyn innehåller både religiösa och filosofiska teman som effektivt ramar in handlingen. Något som tyvärr tar musten ur dramatiken är den överambitiösa filmmusiken, som inte känner några mellanlägen alls. Antingen är det knäpptyst eller så spelar en dånande orkester som ibland ger stillsamma scener en ofrivilligt komisk effekt.
Gillar man gamla äventyrsfilmer är "Moby Dick" ett måste, och då det ännu inte kommit någon långfilmsuppdatering av berättelsen är denna version från 56 fortfarande den som gäller. Med få undantag en fascinerande film från början ända fram till den förbannat kusliga upplösningen.
EXTRAMATERIALET
Mest av den skrivna sorten, i form av biografier och anekdoter. Det finns även ett bildgalleri och en originaltrailer.
TRE SAKER
1. Orson Welles anges som ett av affischnamnen, men har i själva verket bara en mindre inledande roll som predikande präst. Ett tag var han dock påtänkt för rollen som Ahab.
2. Science fiction-författaren Ray Bradbury var med och skrev manus utifrån boken, trots att han aldrig orkat läsa hela historien.
3. Jag ser faktiskt oerhört mycket fram emot en episk nyinspelning av boken, vilken med dagens teknik och rätt regissör borde kunna bli fantastisk.
2. Science fiction-författaren Ray Bradbury var med och skrev manus utifrån boken, trots att han aldrig orkat läsa hela historien.
3. Jag ser faktiskt oerhört mycket fram emot en episk nyinspelning av boken, vilken med dagens teknik och rätt regissör borde kunna bli fantastisk.
JOEL FORNBRANT (2010-05-25)
KOMMENTARER -
Läs kommentarer (1)
DELA ELLER TIPSA
DVD
Harry Andrews (3)
Harry Andrews (3)
