Another skurk, another dollar
FILMENInnan Clint Eastwood blev Dirty Harry med hela världen spelade han en annan hård och sammanbiten figur i tre spagettiwesterns signerade Sergio Leone. Filmerna räknas som en trilogi, men är egentligen inte uppföljare till varandra utan egentligen bara en serie filmer. Eastwood spelar "Mannen utan namn", även om han har namn i alla tre filmerna.
I den här, mittenfilmen i trilogin, heter han Monco och är prisjägare. "Wanted"-affischerna med "Dead or alive" duggar tätt och Monco går helt klart på "dead"-alternativet och levererar en död skurk mot en bunt sedlar i parti och minut. Han är dock inte ensam. Överste Mortimer, en annan sammanbiten och stenhård typ spelad av Lee Van Cleef, kör samma rutin men är lite mer sofistikerad i sina metoder än Monco. De tillhör liksom olika klasser där Mortimer har exklusiva vapen och ett propert utseende och Monco är mer down and dirty.
Givetvis stöter de på varandra när de jagar samma skurk och efter att ha mätt könsorganen i en tuff scen där de skjuter på varandras hattar beslutar de sig för att samarbeta och dela på arvodet. Skurken de är ute efter är galningen El Indio, en marijuanarökande psykopat som är allt annat än stabil. Han har nyligen blivit fritagen ur fängelset av sin liga och laddar nu för ett stort bankrån i El Paso. Mortimer, som redan visat sig för ligan, tycker att Monco ska nästla sig in i den så att de har en man på insidan och en på utsidan, och även om det går enligt planen så blir utvecklingen inte helt som de tänkt sig.
Det här är verkligen spagettiwestern enligt regelboken, vilket inte är så konstigt eftersom genren mer eller mindre skapades av Leone. Filmen är riktigt snygg med intressanta och ikoniska bildvinklar med mycket närbilder och förgrund/bakgrund. Vi har så klart även Ennio Morricone musik som är som en skiss till ett av hans mest välbekanta stycken, det för Metallicafans så välkända "Exstacy of Gold", som dock dök upp först i nästa film.
I extramaterialet säger Eastwood av Leone gillade att göra långa filmer, och det är kanske lite väl tydligt i det här fallet. Filmen byggs långsamt upp och känns lite dramaturgiskt avig, vilket gör att den känns lite längre än vad den egentligen är, men det lite avvaktande berättandet och långsamma tempot är också en typisk beståndsdel i spagettiwestern.
Eastwood och Van Cleef är de enda amerikanska skådespelarna i filmen men bland de övriga skådespelarna står Gian Maria Volonté ut som El Indio. Han tar i rejält, men karaktären är psykologiskt intressant och det ska visa sig att Mortimer har starkt personliga skäl att jaga El Indio.
Men det är samspelet mellan Eastwood och Van Cleef som är den stora behållningen. Lustigt nog är det tänkt att det ska skilja rätt mycket i ålder mellan karaktärerna eftersom Eastwood säger "old man" till Van Cleef, som svarar med ett "boy". I själva verket var det bara fem år mellan dem.
Klassisk western blir det till slut i alla fall.
I den här, mittenfilmen i trilogin, heter han Monco och är prisjägare. "Wanted"-affischerna med "Dead or alive" duggar tätt och Monco går helt klart på "dead"-alternativet och levererar en död skurk mot en bunt sedlar i parti och minut. Han är dock inte ensam. Överste Mortimer, en annan sammanbiten och stenhård typ spelad av Lee Van Cleef, kör samma rutin men är lite mer sofistikerad i sina metoder än Monco. De tillhör liksom olika klasser där Mortimer har exklusiva vapen och ett propert utseende och Monco är mer down and dirty.
Givetvis stöter de på varandra när de jagar samma skurk och efter att ha mätt könsorganen i en tuff scen där de skjuter på varandras hattar beslutar de sig för att samarbeta och dela på arvodet. Skurken de är ute efter är galningen El Indio, en marijuanarökande psykopat som är allt annat än stabil. Han har nyligen blivit fritagen ur fängelset av sin liga och laddar nu för ett stort bankrån i El Paso. Mortimer, som redan visat sig för ligan, tycker att Monco ska nästla sig in i den så att de har en man på insidan och en på utsidan, och även om det går enligt planen så blir utvecklingen inte helt som de tänkt sig.
Det här är verkligen spagettiwestern enligt regelboken, vilket inte är så konstigt eftersom genren mer eller mindre skapades av Leone. Filmen är riktigt snygg med intressanta och ikoniska bildvinklar med mycket närbilder och förgrund/bakgrund. Vi har så klart även Ennio Morricone musik som är som en skiss till ett av hans mest välbekanta stycken, det för Metallicafans så välkända "Exstacy of Gold", som dock dök upp först i nästa film.
I extramaterialet säger Eastwood av Leone gillade att göra långa filmer, och det är kanske lite väl tydligt i det här fallet. Filmen byggs långsamt upp och känns lite dramaturgiskt avig, vilket gör att den känns lite längre än vad den egentligen är, men det lite avvaktande berättandet och långsamma tempot är också en typisk beståndsdel i spagettiwestern.
Eastwood och Van Cleef är de enda amerikanska skådespelarna i filmen men bland de övriga skådespelarna står Gian Maria Volonté ut som El Indio. Han tar i rejält, men karaktären är psykologiskt intressant och det ska visa sig att Mortimer har starkt personliga skäl att jaga El Indio.
Men det är samspelet mellan Eastwood och Van Cleef som är den stora behållningen. Lustigt nog är det tänkt att det ska skilja rätt mycket i ålder mellan karaktärerna eftersom Eastwood säger "old man" till Van Cleef, som svarar med ett "boy". I själva verket var det bara fem år mellan dem.
Klassisk western blir det till slut i alla fall.
EXTRAMATERIALET
Det mesta av extramaterialet är samma som kom på dubbeldiscutgåvan från 2005, men det finns lite nytt till blu-ray:en. Till att börja med har en filur som heter Christopher Frayling, Sir Christopher Frayling till och med, stor betydelse för utgåvan. Det är en engelsk man som specialiserat sig på Sergio Leone och i det första inslaget visar han upp delar av sin stora samling av "For a few dollars more"-affischer, -dokument, -skivor och originalmanus. Det är ganska stor nördvarning på Frayling, men i och med att han skrivit en biografi om Leone litar jag på vad han säger. Det är även alltid imponerande med folk som har rejäla samlingar.
Frayling får sedan bre ut sig över hela filmen i ett kommentarspår, men det har jag inte lyssnat på. Förmodligen säger han ungefär samma saker som i featuretten "A new standard" som är av tre featuretter där folk minns filmen. De andra är en med Clint Eastwood och en med tre människor med kopplingar till filmen och Leone. Det kommer fram rätt mycket rolig information ur dessa, till exempel att Eastwood imiterade sin italienska dubbares långsamma tal från den första filmen till denna.
En liten kort featurette visar lite skillnader mellan den italienska filmen och den som visades i USA. Det är några scener som klippts om lite, till exempel en där man i original får veta Moncos namn, något som mörkades i USA där man byggde marknadsföringen mycket kring "Mannen utan namn".
40 års skillnad i miljön visas sedan upp där ett litet team farit runt i Spanien och hittat många, om inte alla platser där filmen spelades in och korsklipper mellan filmen och "nu" (= 2004). I och med att filmen är inspelad nästan helt och hållet utomhus är det kul att se dessa jämförelser. I många fall ser platserna i princip likadana ut än idag.
Avslutningsvis finns det lite trailers och radiospottar. Gediget och seriöst extramaterial, även om det mesta har några år på nacken.
Frayling får sedan bre ut sig över hela filmen i ett kommentarspår, men det har jag inte lyssnat på. Förmodligen säger han ungefär samma saker som i featuretten "A new standard" som är av tre featuretter där folk minns filmen. De andra är en med Clint Eastwood och en med tre människor med kopplingar till filmen och Leone. Det kommer fram rätt mycket rolig information ur dessa, till exempel att Eastwood imiterade sin italienska dubbares långsamma tal från den första filmen till denna.
En liten kort featurette visar lite skillnader mellan den italienska filmen och den som visades i USA. Det är några scener som klippts om lite, till exempel en där man i original får veta Moncos namn, något som mörkades i USA där man byggde marknadsföringen mycket kring "Mannen utan namn".
40 års skillnad i miljön visas sedan upp där ett litet team farit runt i Spanien och hittat många, om inte alla platser där filmen spelades in och korsklipper mellan filmen och "nu" (= 2004). I och med att filmen är inspelad nästan helt och hållet utomhus är det kul att se dessa jämförelser. I många fall ser platserna i princip likadana ut än idag.
Avslutningsvis finns det lite trailers och radiospottar. Gediget och seriöst extramaterial, även om det mesta har några år på nacken.
TRE SAKER
1. Som vanligt: allt jag kan om Vilda Västern har jag lärt mig från "Lucky Luke". I albumet "Angivaren" figurerar en prisjägare som är helt och hållet inspirerad av, och designad efter Lee Van Cleefs karaktär i "For a few dollars more".
2. Filmen innehåller en del märkliga ljudeffekter som faktiskt sätter en lite lätt oseriös stämning på det hela. Speciellt irriterande är ett "boing!"-ljud som känns direkt plockat från "Fem myror är fler än fyra elefanter".
3. De övriga filmerna i "trilogin" är "För en handfull dollar" och "Den gode, den onde, den fule".
2. Filmen innehåller en del märkliga ljudeffekter som faktiskt sätter en lite lätt oseriös stämning på det hela. Speciellt irriterande är ett "boing!"-ljud som känns direkt plockat från "Fem myror är fler än fyra elefanter".
3. De övriga filmerna i "trilogin" är "För en handfull dollar" och "Den gode, den onde, den fule".
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Clint Eastwood (8)
Clint Eastwood (8)
