Kargt när Coenbröderna gör en remake
FILMENSka man dra jämförelser med tidigare filmer ur bröderna Ethan och Joel Coens utmärkta meritlista blir det kanske en mix av "Fargo", "No Country for Old Men" och "The Big Lebowski", fast samtidigt inte alls. "Fargo" för den ruggiga kylan, "No Country..." för miljöerna och "The Big Lebowski" för att Jeff Bridges återigen gör sin patenterade sluskkaraktär.
Men det är samtidigt att göra det lite enkelt för sig. Man känner så klart att det är en Coen-film i känslan, bildspråket och personregin, samtidigt som det inte är någon naturlig uppföljare till de mer eller mindre roliga "Burn After Reading" och "A Serious Man", även om det per automatik finns lite av den där absurda humorn i vissa scener. Samtidigt är det just det som är så typiskt Coen, att de inte gör exakt samma sak igen utan går vidare, och i det här fallet faktiskt gör en remake.
"De sammanbitna" (1969) hade John Wayne i huvudrollen som den försupna U.S. Marshall:en Rooster Cogburn, en roll som nu görs ypperligt av Jeff Bridges. Karaktären i sig är inte helt olikt det som Bridges gjorde senaste i "Crazy Heart", även om Rooster är ett par resor värre när det gäller sluskigheten. Jag förstår inte att Bridges är så bra på sådana här roller, samtidigt som han kan göra karaktärer som är raka motsatsen i andra filmer.
Rooster rektyteras av 14-åriga Mattie Ross (Hailee Steinfeld). Matties far har blivit ihjälskjuten av en ynkrygg (Josh Brolin) som klarat sig undan rättvisan. Mattie, som är helt lysande på att både förhandla och förmedla, nöjer sig inte med det och letar rätt på den grymmaste lagväktare hon kan hitta, och hittar honom instängd i ett dass (typexempel på Coen-brödernas absurda humor, även i en karg och seriös film). Den svårövertalade fyllbulten går till slut med på uppdraget, men i deras väg finns en Texas Ranger (Matt Damon) som vill ha tag på samma man för ett annat mord. Kan de samarbeta eller inte?
Till att börja med måste jag säga att unga Hailee Steinfeld är helt lysande i sin gestaltning av den mycket klipska och modiga Mattie. Det är Steinfelds långfilmsdebut, och den har redan genererat henne en Oscarsnominering. Det säger faktiskt en hel del om vilka kvaliteter hon levererar i filmen. Ett namn att lägga på minnet. Coen-bröderna brukar få fram det bästa ur sina skådespelare och när de dessutom på nytt jobbar med både Bridges och Brolin blir resultatet därefter. Matt Damon, som är ny i Coen-sammanhang, är riktigt bra även han, och de starka skådespelarprestationerna fortsätter ned bland birollerna också. Barry Pepper gör till exempel en kort men minnesvärd insats i filmens sista akt.
Man är van att se westernfilmer utspela sig under en stekande sol, men här är det isande vinter med snö i luften och en kall, blå ton i bilden som tränger sig in under huden på mig som tittare. Men westernvidderna blir minst lika episka även när det är få plusgrader och följaktligen är "True Grit" en mycket snygg film, fotad av välmeriterade och flerfaldigt Oscarsnominerade Roger Deakins.
"True Grit" tillhör möjligen inte de Coen-filmer jag kommer att se om flest gånger, men det är ändå en bra film från brödraparet som har väldigt svårt att göra mig besviken.
Men det är samtidigt att göra det lite enkelt för sig. Man känner så klart att det är en Coen-film i känslan, bildspråket och personregin, samtidigt som det inte är någon naturlig uppföljare till de mer eller mindre roliga "Burn After Reading" och "A Serious Man", även om det per automatik finns lite av den där absurda humorn i vissa scener. Samtidigt är det just det som är så typiskt Coen, att de inte gör exakt samma sak igen utan går vidare, och i det här fallet faktiskt gör en remake.
"De sammanbitna" (1969) hade John Wayne i huvudrollen som den försupna U.S. Marshall:en Rooster Cogburn, en roll som nu görs ypperligt av Jeff Bridges. Karaktären i sig är inte helt olikt det som Bridges gjorde senaste i "Crazy Heart", även om Rooster är ett par resor värre när det gäller sluskigheten. Jag förstår inte att Bridges är så bra på sådana här roller, samtidigt som han kan göra karaktärer som är raka motsatsen i andra filmer.
Rooster rektyteras av 14-åriga Mattie Ross (Hailee Steinfeld). Matties far har blivit ihjälskjuten av en ynkrygg (Josh Brolin) som klarat sig undan rättvisan. Mattie, som är helt lysande på att både förhandla och förmedla, nöjer sig inte med det och letar rätt på den grymmaste lagväktare hon kan hitta, och hittar honom instängd i ett dass (typexempel på Coen-brödernas absurda humor, även i en karg och seriös film). Den svårövertalade fyllbulten går till slut med på uppdraget, men i deras väg finns en Texas Ranger (Matt Damon) som vill ha tag på samma man för ett annat mord. Kan de samarbeta eller inte?
Till att börja med måste jag säga att unga Hailee Steinfeld är helt lysande i sin gestaltning av den mycket klipska och modiga Mattie. Det är Steinfelds långfilmsdebut, och den har redan genererat henne en Oscarsnominering. Det säger faktiskt en hel del om vilka kvaliteter hon levererar i filmen. Ett namn att lägga på minnet. Coen-bröderna brukar få fram det bästa ur sina skådespelare och när de dessutom på nytt jobbar med både Bridges och Brolin blir resultatet därefter. Matt Damon, som är ny i Coen-sammanhang, är riktigt bra även han, och de starka skådespelarprestationerna fortsätter ned bland birollerna också. Barry Pepper gör till exempel en kort men minnesvärd insats i filmens sista akt.
Man är van att se westernfilmer utspela sig under en stekande sol, men här är det isande vinter med snö i luften och en kall, blå ton i bilden som tränger sig in under huden på mig som tittare. Men westernvidderna blir minst lika episka även när det är få plusgrader och följaktligen är "True Grit" en mycket snygg film, fotad av välmeriterade och flerfaldigt Oscarsnominerade Roger Deakins.
"True Grit" tillhör möjligen inte de Coen-filmer jag kommer att se om flest gånger, men det är ändå en bra film från brödraparet som har väldigt svårt att göra mig besviken.
EXTRAMATERIALET
Det lustiga med bröderna Coen är att de inte verkar ha något som helst behov av att framhäva sig själv i några sammanhang över huvud taget. Med andra ord lyser de personligen med sin frånvaro bland extramaterialet och i stället får andra personer ur produktionen komma till tals.
I en rad kortare bakomfilmer får vi veta mer om kostymerna och vapnen, om hur en befintlig stadsgata i Texas "kläddes om" till att bli 1875-anpassad, träffa skådespelarna och gå igenom deras karaktärer, samt titta på hur Roger Deakins filmade. En koncis men ändå heltäckande bild av inspelningen. Detta kompletteras av en kortare intervju med Hailee Steinfeld där hon redogör för hur hon fick rollen och hur hon tog sig an den och hur det var att jobba med Coen-bröderna och alla väletablerade skådespelare i de övriga rollerna.
Utöver detta finns det också ett porträtt av Charles Portis som skrev boken "True Grit" (på svenska "Mod i barm") 1968, en tillbakadragen och inte särskilt produktiv man som fortfarande är vid liv, och synnerligen älskad. I detta porträtt läggs det extra vikt vid "True Grit" och vi får se lite smakprov ur den första filmatiseringen som vid en jämförelse känns oerhört glassig och oskitig.
I en rad kortare bakomfilmer får vi veta mer om kostymerna och vapnen, om hur en befintlig stadsgata i Texas "kläddes om" till att bli 1875-anpassad, träffa skådespelarna och gå igenom deras karaktärer, samt titta på hur Roger Deakins filmade. En koncis men ändå heltäckande bild av inspelningen. Detta kompletteras av en kortare intervju med Hailee Steinfeld där hon redogör för hur hon fick rollen och hur hon tog sig an den och hur det var att jobba med Coen-bröderna och alla väletablerade skådespelare i de övriga rollerna.
Utöver detta finns det också ett porträtt av Charles Portis som skrev boken "True Grit" (på svenska "Mod i barm") 1968, en tillbakadragen och inte särskilt produktiv man som fortfarande är vid liv, och synnerligen älskad. I detta porträtt läggs det extra vikt vid "True Grit" och vi får se lite smakprov ur den första filmatiseringen som vid en jämförelse känns oerhört glassig och oskitig.
TRE SAKER
1. De textremsehatande amerikanarna gnällde när Jeff Bridges öppnade munnen i "True Grit". Det är inte helt enkelt att höra vad Rooster Cogburn säger.
2. Det är väl kanske lite tveksamt om man ska se "True Grit" som en remake eller en ny filmatisering av romanen, men i och med att det ändå finns en tidigare filmad version anser jag att det är en remake.
3. Det blev inga statyetter för filmen trots tio nomineringar. Lite tråkigt måste jag säga, men konkurrensen var stenhård. Hailee Steinfeld nominerades av politiska själ i kategorin "bästa kvinnliga biroll" trots att hon gör huvudrollen, men det kommer fler chanser.
2. Det är väl kanske lite tveksamt om man ska se "True Grit" som en remake eller en ny filmatisering av romanen, men i och med att det ändå finns en tidigare filmad version anser jag att det är en remake.
3. Det blev inga statyetter för filmen trots tio nomineringar. Lite tråkigt måste jag säga, men konkurrensen var stenhård. Hailee Steinfeld nominerades av politiska själ i kategorin "bästa kvinnliga biroll" trots att hon gör huvudrollen, men det kommer fler chanser.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Jeff Bridges (17)
Jeff Bridges (17)
