Coensk episod-tv som inte officiellt är det

FILMEN

Det enkla sättet att beskriva "The Ballad of Buster Scruggs" är att påstå att bröderna Coen gjort en novellsamling i vilda västern-miljö. Fast på film då. Det är inte enbart en beskrivning, utan helt bokstavligt talat, för formen på filmens ram är en bok som öppnas och ger oss sex olika historier som kompletteras med en inledande illustration och en egen titel. Joel och Ethan Coen har sagt att de inte är intresserade av att göra episod-tv, men i det här fallet kommer de snubblande nära eftersom de sex historierna är episoder i tv-anpassad längd, om än ihopsatta till en "film" på två timmar och en kvart.

Efter att jag tittat klart kommer jag ju på att Coen-bröderna redan varit och pillat i den världen tidigare i och med att de gjorde utmärkta "True Grit", men episoderna i den här filmen känns mycket mer Coen än vad "True Grit" gjorde. Med andra ord är det lite småskruvat och emellanåt roligt. Framför allt är det fyllt av bekanta ansikten.

Som Buster Scruggs, vars ballad utgör den första historien. Han är en skönsjungande revolverman i stilig vit dräkt och spelas av Tim Blake Nelson. Historien är ett prima exempel på det skruvade eftersom jag inte hade räknat med att den charmante sångaren skulle vara så överjävlig med pistolen och dessutom bjuda på smärre blodbad när han sätter i gång. Utan att säga för mycket om historiens final kan jag skjuta in att tittaren får ett utmärkt tips på hur man övermannar en beväpnad man (Clancy Brown) på en saloon där man lämnar ifrån sig sina vapen i entrén.

Historia två heter "Near Algodones" och handlar om en cowboy (James Franco) som besöker en bank mitt ute i ingenstans med en konstig bankir (Stephen Root) bakom kassan. Hur konstig visar sig snabbt när cowboyen bestämmer sig för att råna banken, vilket sedermera får honom att vakna upp med en snara runt sin hals. Vilket inte är sista gången i episoden.

Tredje historien är "Meal Ticket" där vi tar oss in i tidens kulturupplevelse, den kringresande teatern. Det är en man (Liam Neeson) som åker runt med sin skådespelare (Harry Melling) som kör ett program av blandade monologer för en liten skara nöjessugna åskådare. Skådespelarens unika sida är att han saknar både armar och ben, men sin inlevelse har han kvar. Dock blir det inte många slantar i insamlingshatten varje kväll och mannen börjar fundera på en ny underhållningsform.

Fjärde historien är den längsta och nog den jag gillar mest. "All Gold Canyon" har absolut minst antal skådespelare och är till större delen en enmansshow där ingen annan än Tom Waits gör en kanoninsats som en guldgrävare på jakt efter en "ficka". Det mest fascinerande med historien, utöver det oväntade slutet, är den metodiska skildringen av hur en guldgrävare letar sig fram till sitt fynd. Just den här skildringen har jag inte sett tidigare i något sammanhang.

I den näst sista historien hamnar vi på de jättelika slätterna med vagnar som ska ta sig över prärien. Miljön i "The Gal Who Got Rattled" känner vi igen från "Familjen Macahan" och historien innefattar en ung kvinna (Zoe Kazan), hennes sjuka bror, en skällande hund och den genomtrevliga karavanföraren (Bill Heck) som bryr sig om kvinnan. Likt alla andra historier i filmen ändrar även denna karaktär efter två tredjedelar och slutar på ett totalt annat vis än vad man kan tro.

Den avslutande historien, "The Mortal Remains", handlar om två prisjägare (Jonjo O'Neill och Brendan Gleeson) som delar en dilligenstur med några andra människor och deras senaste offer fastspänd på taket. Samtalen i kupén är minst sagt omväxlande.

Episodformatet gör att det är lämpligt att dela upp tittningen och det tycker jag nästan är ett måste. Det blir en ganska lång och konstig film i ett svep, men väldigt Coensk i sin helhet. Jag blir lite ställd av att historierna är så pass tillskruvade i formatet eftersom de, som jag redan nämnt, oftast hamnar någon helt annanstans än där de börjar. Ett stort pluspoäng ger jag filmen för dess otroligt snygga utseende. Här målas det upp en westernvärld som känns genuin och romantiskt konstruerad på samma gång. Väldigt bra gjort av de som ansvarat för kulisser, kläder och allt det andra som påverkat utseendet.

Det är ju som gjort för att Joel och Ethan gör något mer i det här formatet. De har väl hittat något slags kryphål för att göra episod-tv utan att kalla det för det, så varför inte en andra ballad om några år?


EXTRAMATERIALET

Inget.


TRE SAKER

1. Från första storyn till sista får jag extrema "Lucky Luke"-vibbar av filmen. Det kanske säger mer om mina referensramar än något annat, men för mig är det vansinnigt enkelt att göra kopplingen. Den belgiska serien byggde på noggrann research och avhandlade olika delar av vilda västern, precis som filmen. Det finns "Lucky Luke"-album på i princip samma typer av historier som i filmen.

2. Harry Melling som saknar armar och ben i det tredje segmentet har nog de allra flesta sett tidigare, men kopplar nog inte ihop honom med sin mest kända roll. Det är ju Harry Potters odrägliga kusin Dudley som vuxit upp till en avsevärt smalare man, som här digitalt blivit av med alla lemmar.

3. Lite märkligt att döpa filmen efter en av historierna. Karaktären kommer ju inte tillbaka på något vis så där tycker jag att Coen-bröderna kunde hittat på något bättre.


ANDERS JAKOBSON (2018-11-29)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

Relaterade recensioner (12)
20 senaste recensionerna i kategorin komedi
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Komedi
Format: Streamat
Utkomstår: 2018
Bolag: Netflix
Tema: Netflixoriginal
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Köp filmen hos:
Delning:

NIO TIPS FRÅN NOVEMBER
12 SENASTE
SCI-FI-FILMERNA