Om du är tapper dör du
FILMENDoris Lessing beskriver i sin första självbiografi "Under huden" tiden innan första världskriget som en lycklig tid, full av hopp, men också en tid full av farhågor. Sedan kom det stora kriget och en generation män dog i skyttegravarna vid de olika meningslösa fronterna. Imperier, byggda på förtryck och kolonisation, började falla, och den efterföljande tiden var grogrunden till det som om möjligt skulle bli värre – det andra världskriget. Jag tror att Michael Haneke med sin Oscarsnominerade "Det vita bandet" vill säga något om tiden som var och hur tiden formade människorna - och hur tid och påverkan överhuvud formar människor. En del blir bestar, andra blir fega, få vågar vara tappra.
Vilka var de, de män och kvinnor som var grogrunden till Hitlertysklands framväxt och de fasor som utspelade sig under andra världskriget? Hur kunde en normal medelklasstysk gå från att vara en civiliserad människa i sitt heimat till en brutal lägervakt i Auschwitz? Det är en av andra världskrigets stora gåtor och kring detta uppehåller sig nog Haneke i sin mycket obehagliga senaste film – ännu en i raden av filmer från hans hand som är svåra att se; mer en plåga som dröjer sig kvar under skinnet i veckor än lättsam filmunderhållning.
Det obehagliga i "Det vita bandet" verkar börja och sluta med barnen. Det är någon gång på 1910-talet. När byns doktor rider hem från ett besök i en annan by har någon spänt upp en tråd lågt mellan två träd så att han faller av hästen och blir svårt skadad. Någon i byn är en anstiftande mördare. Är det ett busstreck eller gömmer sig en verklig mördare någonstans i de omgivande lövskogarna? Snart sker fler märkliga händelser runtom i byn. Barn försvinner och återfinns bundna, eldar brinner, grödor förstörs, tamfåglar mördas. Både svaga och starka verkar utsättas för attackerna, som inbördes verkar snarast slumpvisa än genomtänkta. Och kanske är det barnen som vet mest om sanningen.
"Det vita bandet" berättas av skolläraren (Christian Friedel) som vid den tiden var verksam i byn. Hans knarrande gammelmansröst lotsar oss många år senare in i historien. Själv är han en tafatt yngling med runda kinder och flygig sidbena någonstans i händelsernas centrum och är kanske mer intresserad av en av grannbyarnas unga kvinnor. En intellektuell som försöker göra sitt bästa när han tvingas nysta i händelserna. När byn verkar utsättas för ett hot där ingen verkar gå säker är han den enda som vågar gräva i och undersöka händelserna. Och till slut ställs han mot valet att hävda det han tror sig ha funnit eller att släppa allt och ge sig av.
Filmen berättas i blekt svartvitt och med långa scener. Mycket sällan tillåts vi skratta befriat. Ibland får vi inte ens vara med där händelserna utspelas, utan tvingas stå kvar i en farstu med kameran på stativ – medan ljuden från det som händer eller inte händer eventuellt letar sig ut till oss för tolkning.
Det som dröjer sig kvar är frågan: "Vad var det egentligen som hände?"
Och det är kvittot på ett gott filmiskt hantverk.
Vilka var de, de män och kvinnor som var grogrunden till Hitlertysklands framväxt och de fasor som utspelade sig under andra världskriget? Hur kunde en normal medelklasstysk gå från att vara en civiliserad människa i sitt heimat till en brutal lägervakt i Auschwitz? Det är en av andra världskrigets stora gåtor och kring detta uppehåller sig nog Haneke i sin mycket obehagliga senaste film – ännu en i raden av filmer från hans hand som är svåra att se; mer en plåga som dröjer sig kvar under skinnet i veckor än lättsam filmunderhållning.
Det obehagliga i "Det vita bandet" verkar börja och sluta med barnen. Det är någon gång på 1910-talet. När byns doktor rider hem från ett besök i en annan by har någon spänt upp en tråd lågt mellan två träd så att han faller av hästen och blir svårt skadad. Någon i byn är en anstiftande mördare. Är det ett busstreck eller gömmer sig en verklig mördare någonstans i de omgivande lövskogarna? Snart sker fler märkliga händelser runtom i byn. Barn försvinner och återfinns bundna, eldar brinner, grödor förstörs, tamfåglar mördas. Både svaga och starka verkar utsättas för attackerna, som inbördes verkar snarast slumpvisa än genomtänkta. Och kanske är det barnen som vet mest om sanningen.
"Det vita bandet" berättas av skolläraren (Christian Friedel) som vid den tiden var verksam i byn. Hans knarrande gammelmansröst lotsar oss många år senare in i historien. Själv är han en tafatt yngling med runda kinder och flygig sidbena någonstans i händelsernas centrum och är kanske mer intresserad av en av grannbyarnas unga kvinnor. En intellektuell som försöker göra sitt bästa när han tvingas nysta i händelserna. När byn verkar utsättas för ett hot där ingen verkar gå säker är han den enda som vågar gräva i och undersöka händelserna. Och till slut ställs han mot valet att hävda det han tror sig ha funnit eller att släppa allt och ge sig av.
Filmen berättas i blekt svartvitt och med långa scener. Mycket sällan tillåts vi skratta befriat. Ibland får vi inte ens vara med där händelserna utspelas, utan tvingas stå kvar i en farstu med kameran på stativ – medan ljuden från det som händer eller inte händer eventuellt letar sig ut till oss för tolkning.
Det som dröjer sig kvar är frågan: "Vad var det egentligen som hände?"
Och det är kvittot på ett gott filmiskt hantverk.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmad i färg men efterbearbetad i riktigt blek svartvitt. Det är gudomligt vackert, men samtidigt tänker jag på något Ingmar Bergman sa en gång om att de mest otäcka spökena är de som dyker upp i fullt dagsljus.
2. I den märkliga och mycket svårbedömda klassen Bästa utländska film på Oscarsgalan fick "Det vita bandet" ge efter för den också helt underbara argentinska "The secret in their eyes". Som vanligt bör man se alla filmer i den klassen. Franska "Un prophète", exempelvis, är ännu ett mästerverk. Men jag tycker att "Det vita bandet" borde ha vunnit.
3. "Det vita bandet" är Christian Friedels debutroll på film, han som spelar skolläraren (ja, de flesta karaktärerna i filmen har inget namn). Och han gör en magnifik insats.
2. I den märkliga och mycket svårbedömda klassen Bästa utländska film på Oscarsgalan fick "Det vita bandet" ge efter för den också helt underbara argentinska "The secret in their eyes". Som vanligt bör man se alla filmer i den klassen. Franska "Un prophète", exempelvis, är ännu ett mästerverk. Men jag tycker att "Det vita bandet" borde ha vunnit.
3. "Det vita bandet" är Christian Friedels debutroll på film, han som spelar skolläraren (ja, de flesta karaktärerna i filmen har inget namn). Och han gör en magnifik insats.
TOBIAS JOHANSSON (2010-08-05)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Michael Schenk (3)
Michael Schenk (3)
