HC Z med ishockeyfrälsta indiska tjejer
FILMENOkej, lyssna på det här: En film om indiska ishockeyspelare. Nej, kvinnliga indiska ishockeyspelare. Visst låter det som en tokig Hollywood-film typ den där "Cool runnings" om ett jamaicanskt boblag, men det här är dokumentärfilm, och en svensk sådan till och med.
Vi är i provinsen Ladakh i norra Indien, i randen av Himalaya. Landskapet är kargt och med svenska ögon ogästvänligt. Här driver unga tjejen Dolkar en passionerad kamp om att få dra igång ett kvinnligt ishockeylag med ambitionen att vara med i det nationella mästerskapet. Hon har tröttnat på att kvinnornas del i mästerskapet är att vara "dansande dockor" och tycker att det är orättvist att kvinnorna utesluts från själva spelandet.
Tillsammans med ett par kompisar startar hon ett ishockeylag. En amerikansk tjej som är i trakten anlitas som tränare och de första stapplande skären tas på den tunna isen på den hemmagjorda hockeyrinken. För att få ett komplett lag tvingas de åka på en livsfarlig bussresa längs en ranglig bergsväg med en buss vars däck är så blankslitna att det inte finns någon tillstymmelse till mönster kvar, för att ta sig från Kargil och där värva några muslimska kvinnor till laget.
Därefter fortsätter den inte helt problemfria vägen mot mästerskapet, där laget slutligen ansluter tillsammans med tre (!) andra lag. Trots att kvinnolaget kämpat sig till sin plats i mästerskapet är det inte slut på orättvisorna, men Dolkar och hennes spelare biter ihop. Spelet kan börja!
"Thin ice" är en fullkomligt unik dokumentär till sitt innehåll. Vem hade kunnat ana att något sådant här pågick i en liten bergsby i Indien? Det är nästan som om någon brainstormat fram det mest absurda upplägg man kunde komma på, och i ärlighetens namn skulle dokumentären lika gärna kunnat rasa ihop som ett korthus, men det gör den inte det - den håller ihop fint, mycket tack för att historien är så fantastisk.
Det här är feminism enligt definition. Den entusiasm och passion som Dolkar visar upp när hon slåss och slåss och slåss för sin vision om en värld där alla är lika värda, oavsett om hon peppar sina medspelare eller bråkar med oförstående, arga män är beundransvärd.
Regissören Håkan Berthas låter historien berätta sig själv utan att krångla till det. Dolkar för den framåt genom att uppriktigt berätta om allt det som finns i hennes hjärta, passionen till idrotten samt rädslan att misslyckas i föräldrarnas ögon. Gång på gång faller hon i gråt och försöker skratta bort sina tårar. Man antar att hon vet att det inte är fint att gråta, men det är det - inte minst när det blir glädjetårar i slutet av den timslånga dokumentären.
Vi är i provinsen Ladakh i norra Indien, i randen av Himalaya. Landskapet är kargt och med svenska ögon ogästvänligt. Här driver unga tjejen Dolkar en passionerad kamp om att få dra igång ett kvinnligt ishockeylag med ambitionen att vara med i det nationella mästerskapet. Hon har tröttnat på att kvinnornas del i mästerskapet är att vara "dansande dockor" och tycker att det är orättvist att kvinnorna utesluts från själva spelandet.
Tillsammans med ett par kompisar startar hon ett ishockeylag. En amerikansk tjej som är i trakten anlitas som tränare och de första stapplande skären tas på den tunna isen på den hemmagjorda hockeyrinken. För att få ett komplett lag tvingas de åka på en livsfarlig bussresa längs en ranglig bergsväg med en buss vars däck är så blankslitna att det inte finns någon tillstymmelse till mönster kvar, för att ta sig från Kargil och där värva några muslimska kvinnor till laget.
Därefter fortsätter den inte helt problemfria vägen mot mästerskapet, där laget slutligen ansluter tillsammans med tre (!) andra lag. Trots att kvinnolaget kämpat sig till sin plats i mästerskapet är det inte slut på orättvisorna, men Dolkar och hennes spelare biter ihop. Spelet kan börja!
"Thin ice" är en fullkomligt unik dokumentär till sitt innehåll. Vem hade kunnat ana att något sådant här pågick i en liten bergsby i Indien? Det är nästan som om någon brainstormat fram det mest absurda upplägg man kunde komma på, och i ärlighetens namn skulle dokumentären lika gärna kunnat rasa ihop som ett korthus, men det gör den inte det - den håller ihop fint, mycket tack för att historien är så fantastisk.
Det här är feminism enligt definition. Den entusiasm och passion som Dolkar visar upp när hon slåss och slåss och slåss för sin vision om en värld där alla är lika värda, oavsett om hon peppar sina medspelare eller bråkar med oförstående, arga män är beundransvärd.
Regissören Håkan Berthas låter historien berätta sig själv utan att krångla till det. Dolkar för den framåt genom att uppriktigt berätta om allt det som finns i hennes hjärta, passionen till idrotten samt rädslan att misslyckas i föräldrarnas ögon. Gång på gång faller hon i gråt och försöker skratta bort sina tårar. Man antar att hon vet att det inte är fint att gråta, men det är det - inte minst när det blir glädjetårar i slutet av den timslånga dokumentären.
EXTRAMATERIALET
Filmen innehåller inget märkvärdigt extramaterial förutom några trailers.
TRE SAKER
1. Det är en riktig do-it-yourself-anda i Ladakh. Här tillverkar de klubbor av plankor och fladdrigt plexiglas, och spolar upp en egen ishockeyplan som de sedan kalkar för att inte solen ska smälta isen. If there is a will, there is a way, helt klart.
2. Uttrycket "skinn på näsan" är väldigt befogat om man ska beskriva Dolkar. Hon kan bita till när det behövs och får hon en hockeyklubba i pannan så det blöder ymnigt vill hon genast in i matchen igen.
3. När Dolkar äntligen sätter en puck i kassen så kan en blödig typ som jag inte hålla tillbaka tårarna. Så välförtjänt!
2. Uttrycket "skinn på näsan" är väldigt befogat om man ska beskriva Dolkar. Hon kan bita till när det behövs och får hon en hockeyklubba i pannan så det blöder ymnigt vill hon genast in i matchen igen.
3. När Dolkar äntligen sätter en puck i kassen så kan en blödig typ som jag inte hålla tillbaka tårarna. Så välförtjänt!
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
