Traditionell bild av livet efter ett krig
FILMENOmkring 20 000 bosniska kvinnor våldtogs under Balkankriget, enligt regissören och manusförfattaren Jasmila Zbanic. Hon växte själv upp i Sarajevo (född 1974), och bodde bara "100 meter från fronten". Våldtäkt användes som en krigsmetod; systematiska våldtäkter bidrog till att förstöra den etniska gruppen. Metoden är lika obehaglig som utbredd och används flitigt i krigszoner runtom i världen. Zbanic kom att bli besatt av våldtäkter, varför kan hon inte riktigt svara på. Men hon läste allt, försökte förstå och nu - när kriget är över - har hon gjort en film på temat.
När normaliseras livet? Finns det ett liv efter ett krig? Hur ser ett sådant ut? Esma (Mirjana Karanovic) lever ensam med sin dotter Sara (Luna Mijovic) i Sarajevo. Det är svårt att få det att gå ihop, både ekonomiskt och själsligt. Esma plågas av smärtsamma minnen från kriget, som ständigt ligger strax under ytan. Trots att ett decennium gått sedan kriget lever hon fortfarande i sitt trauma. Vi förstår snart varför. Dottern Sara lever i tron att hennes far var bosnisk och dog martyrdöden i kriget. Från första filmrutan är vi på väg mot katastrof. Eller något annat.
"Grbavica" tecknar en ganska traditionell bild av livet efter ett krig. Nu har de som överlevt kommit hem. Nu bygger vi upp husen igen. Nu sitter vi fast i våra trauman och försöker restaurera oss själva, om det går. Det finns otaliga sådana filmer om manliga soldater som kommer hem från Andra världskriget eller Vietnam. Kulissen till dramat har vi sett förut, men det är befriande att Zbanic berättar det kvinnliga perspektivet.
I centrum finns en historia mellan mor och dotter, där inte sällan örfilarna haglar i takt med att snaran dras åt. Sara är tolv år, hon är långt ifrån blåögd. Esma vill fortsätta att förtränga. Det finns några mor- och dotterscener i den här filmen som är det mest välspelade jag sett på länge. Både Mirjana Karanovic och Luna Mijovic gör sina rollfigurer med stort djup. Ibland är det till och med roligt; ett skratt i bedrövelsen.
I ett par parallellhistorier möter både mor och dotter varsin kille. På Amerika Bar möter Esma en före detta ekonomistuderande som blivit kriminell och längtar till Österrike, Pelda (Leon Lucev). Dottern möter en jämnårig skolkamrat, som hon börjar umgås med i Sarajevos ruiner. Men det är bara tillfälliga utflykter. Allt strålar mot en viss punkt, då sanningen måste fram. Och den vägen är kantad av både sorg och hopp.
När normaliseras livet? Finns det ett liv efter ett krig? Hur ser ett sådant ut? Esma (Mirjana Karanovic) lever ensam med sin dotter Sara (Luna Mijovic) i Sarajevo. Det är svårt att få det att gå ihop, både ekonomiskt och själsligt. Esma plågas av smärtsamma minnen från kriget, som ständigt ligger strax under ytan. Trots att ett decennium gått sedan kriget lever hon fortfarande i sitt trauma. Vi förstår snart varför. Dottern Sara lever i tron att hennes far var bosnisk och dog martyrdöden i kriget. Från första filmrutan är vi på väg mot katastrof. Eller något annat.
"Grbavica" tecknar en ganska traditionell bild av livet efter ett krig. Nu har de som överlevt kommit hem. Nu bygger vi upp husen igen. Nu sitter vi fast i våra trauman och försöker restaurera oss själva, om det går. Det finns otaliga sådana filmer om manliga soldater som kommer hem från Andra världskriget eller Vietnam. Kulissen till dramat har vi sett förut, men det är befriande att Zbanic berättar det kvinnliga perspektivet.
I centrum finns en historia mellan mor och dotter, där inte sällan örfilarna haglar i takt med att snaran dras åt. Sara är tolv år, hon är långt ifrån blåögd. Esma vill fortsätta att förtränga. Det finns några mor- och dotterscener i den här filmen som är det mest välspelade jag sett på länge. Både Mirjana Karanovic och Luna Mijovic gör sina rollfigurer med stort djup. Ibland är det till och med roligt; ett skratt i bedrövelsen.
I ett par parallellhistorier möter både mor och dotter varsin kille. På Amerika Bar möter Esma en före detta ekonomistuderande som blivit kriminell och längtar till Österrike, Pelda (Leon Lucev). Dottern möter en jämnårig skolkamrat, som hon börjar umgås med i Sarajevos ruiner. Men det är bara tillfälliga utflykter. Allt strålar mot en viss punkt, då sanningen måste fram. Och den vägen är kantad av både sorg och hopp.
EXTRAMATERIALET
Här finns inget extramaterial, bara en trailer för franska filmen "Infödd soldat". Vill man veta mer finns en utmärkt hemsida.
TRE SAKER
1. Grbavica är en stadsdel i Sarajevo, som serbiska soldater höll som fångläger under den fyraåriga belägringen av staden. Grbavica betyder "kvinna med puckel".
2. Originalet heter bara "Grbavica", ett namn som en mer engelskorienterad publik snubblar med tungan på. Vad heter egentligen filmen på svenska? Utgivarna har lite svårt att bestämma sig. "Grbavica - Sarajevos tårar", står det på konvolutet. I filmens förtexter är översättningen en annan: "Grbavica - läker tiden alla sår".
3. Filmen "Harrison's Flowers", som vi dock ännu inte har en recension på här (för jag hittar inte mitt ex!), dyker rakt ner i Balkankrigets fasor. Den handlar om journalister som bevakar kriget. Mycket sevärd.
2. Originalet heter bara "Grbavica", ett namn som en mer engelskorienterad publik snubblar med tungan på. Vad heter egentligen filmen på svenska? Utgivarna har lite svårt att bestämma sig. "Grbavica - Sarajevos tårar", står det på konvolutet. I filmens förtexter är översättningen en annan: "Grbavica - läker tiden alla sår".
3. Filmen "Harrison's Flowers", som vi dock ännu inte har en recension på här (för jag hittar inte mitt ex!), dyker rakt ner i Balkankrigets fasor. Den handlar om journalister som bevakar kriget. Mycket sevärd.
TOBIAS JOHANSSON (2007-05-14)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
